Crochet brioche

Ett nytt intressant tema för min virkmani! Jag har djupdykt ner i crochetbrioche. Eller briochecrochet -  eller ja, vad ska det heta egentligen? Och framför allt, vad heter det på svenska?

 Brioche, franskt frukostbröd (främst), troligen härstammande från landskapet Brie. Brödet är ett lätt och luftigt vetebröd med kraftig smörsmak. Detta uppnås genom att kraftigt bearbeta (knåda) degen elastisk och smidig innan rumstempererat smör tillsätts degen.

Citat: Wikipedia.

Mycket konstigt (eller ska man säga komiskt) att ordet även kan betyda patentstickning! Ja det är alltså det man försöker efterlikna när man virkar "brioche". Kanske sticktekniken också härstammar från Brie?

 Patentstickat är töjbart, tjockt och fluffigt. Och så kan det ju vara så där förföriskt tvåfärgat - med en dominerande färg och en kontrastfärg liksom bakomliggande. Och den där tvåfärgade patentstickningen är väldigt inne just nu, gärna till stora sjalar.

När man försöker skapa en virkad variant, vad är det då man mest vill kopiera? Svaret verkar vara olika för olika crochetbrioche-mönster. Jag tänkte göra en liten sammanställning här av vilka varianter jag har hittat hittills.

Men hallå. NYTT? Visst har jag gjort detta tidigare, inte är det något direkt nytt tema för mig? Nej, precis, men nu finns det plötsligt många andra som skapar olika randiga mönster som kallas crochetbrioche eller briochecrochet.

Jag skapade min virkade flerfärgspatent 2012 (som jag alltså kallar det på svenska) - se mitt blogginlägg från januari 2012: Tvåfärgsvirkning.

Tre år senare vågade jag publicera ett mönster: Oliksidig halsduk och strax därefter ett till, Geologens halsduk.

 Båda mönstren finns på ravelry att ladda ner gratis och på svenska! 

Inga särskilda finesser med dessa halsdukar kanske men de är exempel på det grundläggande briochemönstret, så som jag skapade det från början. Tekniken bygger på att använda reliefmaskor, virka vartannat varv med ena och vartannat med andra färgen; och låta maskornas översida bilda ränder så att arbetets framsida och baksida blir olika. Resultat blir både tjockt och fluffigt samt superstretchigt.  Varsågod att testa! Om man inte orkar göra en halsduk kan man orka en disktrasa. Jag har gjort ett antal sådana.

Bristen på intresse från omvärlden gjorde i alla fall att jag inte omedelbart gick vidare med tekniken utan fortsatte virka allt möjligt annat. Ja det vill säga, åt mig själv (och till nära och kära) har jag använt den här tekniken till en hel del. 

Alldeles nyligen har jag gjort en helt vanlig rak halsduk av det ursprungliga mönstret och det är den som syns på första bilden i detta inlägg. Den snygga fotomodellen är min svärdotter!

Bilden nedan visar några av de saker jag har liggande här hemma som är virkade i samma teknik.

ANDRA BRIOCHE-VARIANTER ATT JÄMFÖRA MED

(Eftersom jag inte testat alla mönster i världen så kan den som gjort det gärna rätta mig om jag skulle säga något i det följande som kanske inte skulle vara helt korrekt.)

1.Först kan jag nämna en halsduk som ser ut att vara gjord på samma sätt som mina, fast med avklippt garn efter varje varv och bara med maskor framifrån:

Faux Brioche Scarf  av Jessie Rayot. Om man gillar fransar är det naturligtvis ett steg enklare (bara en sorts maska).

2. Det som jag uppfattar som vanligast är att virka reliefstolpar och "använda dem vertikalt" om jag får använda det uttrycket - jämfört med mina mönster där jag använder dem horisontellt. Medan jag låter maskornas topp bilda ränder så används maskornas kropp/stam/stolpe (?saknar ordet?) i de här mönstren. De bildar lodräta ränder på framsidan och vågräta ränder på baksidan. Men man kan även skapa andra mönster än bara ränder och det är kanske det roligaste, man kan tex korsa maskorna som när man gör flätmönster. Tatsiana Kupryianchyk alias Lilla Björn är väl den som verkligen lyckats skapa några populära mönster på det här sättet, och jag erkänner att de är snygga. Men jag borde givetvis också nämna Mamachee som verkar ha gjort flera liknande mönster, och före Lilla Björn. 

Ett liknande som jag själv provat att virka är Ninety Degrees Cowl av Deanne Ramsay. Den rullar sig längst upp och längst ner som synes, och på en tubhalsduk passar det ju ganska bra. Man kan till och med rulla ner lite mer med flit för att visa båda sidor.

Stretchigt och fluffigt? Ja inte helt stumt i alla fall. 

3. De som jag inte omedelbart från en bild kan räkna ut hur de är gjorda: (och därför kan beundra)

Vajra infinity scarf  av Arunima Goel  och
Breathtaking Brioche Cowl   av Juliette Bezold
När det gäller dessa kan jag inte säga någonting om stretchighet eller fluffighet, kan bara konstatera att de är snygga på bild.

4. Det finns flera ytterligare exempel på virkmönster som kallas för brioche, men jag nämner inga fler här. Kan i stället tala om att jag förändrat min grundteknik en liten aning och håller på att skriva på ett mönster. Första testet med den nya varianten är en långsmal sjal som ÄR olik på ena och andra sidan, fast det är inte jättetydligt i de här ljusa färgerna. Nästa projekt (det som blir ett mönster) är lite annorlunda...

Små framsteg är också framsteg

Två steg fram och ett tillbaka blir det ibland. Då går det inte fort framåt. Det gör det ju inte heller om man försöker göra många saker samtidigt. "Multitasking" är bara dåligt enligt alla experter, jag hörde det senast för en stund sedan på nån nyhetssändning. Man tappar fokus och koncentration, och känner stress.

Men att ha flera virkprojekt pågående samtidigt kan förstås inte räknas in under den rubriken, eller att ha andra intressen i livet som tar tid. Jag ser att det gått en månad sedan mitt senaste inlägg, och då skrev jag om ett mönster till den där halvvanten. Det är alltså fortfarande inte färdigt. Jag skriver några rader då och då - och däremellan handlar det som vanligt om att ta instruktiva bilder. Det är jättesvårt. Att förklara en teknik som inte finns förklarad nån annanstans - ingen gammal teknik som "alla" lärt sig redan i skolan eller av farmor. Det är ju det som är grejen med det här mönstret, att det handlar om något nytt.

Samtidigt har det blivit årstid för att omplantering av bonsaier som håller på och vaknar, en efter en, därute i vårt garage. Då måste jag ta in dem, plantera om dem och ägna dem mera daglig uppmärksamhet. Vattning och sånt.

Här har jag i alla fall ett bakstycke till en kofta som jag ska virka likadan som den blågröna som jag gjorde förra året. Jag ska göra den till en kompis. Det är en utmaning - att få rätt storlek fast jag inte använder samma garn. Jag har gjort en provlapp och jag mäter och mäter...

Vill gärna visa något helt annat. När jag läste om Yulia Ustinova tidigare råkade jag hitta ytterligare ett par konstnärer som använder virkning som sin konstart. Och de här två virkar platta bilder, inte skulpturer. Bilden ovan är virkad av Patrick Ahern. Läs också en intervju med honom. 

Bilden nedan är virkad av Jo Hamilton, och här kan du läsa mer om henne.

Jag är så imponerad, helt häpen över båda två, hur de gör, hur de faktiskt målar med garn!

Bästa tiden

Visst är den här tiden den bästa på hela året? Ljust på dagen men inga mygg, och inget gräs att klippa. Av någon anledning accepterar jag bättre att skotta snö än att klippa gräs.

Bara ett problem - fortfarande lite för kallt utomhus för att sitta ute och virka...

Så inomhus har jag åstadkommit den här ojämna paraden av torgvantar. Jag har gjort dem för att skriva ner mönstret. Var bara tvungen att göra så här många innan jag blev riktigt nöjd med form och storlek - men nu till slut tycker jag att jag är det, nöjd. Återstår skrivandet, beskrivandet.

Det blir i så fall det fjärde mönstret med "short row cables", min egen smygmaskvirkningsteknik för att göra såna här flätmönster.

Men om ni vill titta på något alldeles extra märkvärdigt virkat, så läs här om Yulia Ustinova, en rysk konstnär som virkar fantastiska skulpturer!

De är helt enkelt enastående, one of a kind, jag har inte sett något liknande tidigare.

En hel virkhelg

  En mycket ovanlig helg har passerat! För det är väl inte ofta jag har haft möjlighet att ägna hela helgen åt virkning - i form av både kurs och utställning!

Jag menar: varken det ena eller det andra inträffar egentligen nästan aldrig.

Det är i Sollefteå jag har varit.

Där finns Textilarkivet.   

Av en kompis, som inte alls virkar själv, fick jag veta att det skulle vara en utställning med virkat här. (Tack Lotta!) När jag läste om den såg jag att Maria Gullberg skulle komma och hålla kurs också, och då bestämde jag mig för att fara till Sollefteå just den här helgen.

Virkutställningen (kvar till den 15e november) visar dels gamla föremål från museets samlingar, dels den nya virkningen representerad av Sandra Magnusson och Maria Gullberg.

Kontrasten kunde väl inte vara större mellan de två konstnärerna. Sandra Magnussons skapelser i fri virkning, blandat med alla möjliga material och tekniker! Som den jättelika moderkakan här ovan. Under den satt vi och fikade.

Medan Maria Gullbergs kreationer har distinkta mönster i ett strängt stiliserat formspråk. Hon har skapat bärbara föremål som jackor, vantar, muddar och väskor, men utställningsföremål är de i alla fall, menar jag, i lika hög grad som Sandra Magnussons "tavlor" och skulpturer.

Under Maria Gullbergs ledning testvirkades en rad olika mönster och tekniker. Jag testade tex för första gången noppvirkning, pärlvirkning och öglevirkning. Ovan är min testremsa, resultatet av en hel helgs virkande...

Marias speciella nisch är det fast virkade, det stadiga. Det gör de grafiska mönstren rättvisa! Bra för mig att prova att tänka i dessa banor som kontrast till allt annat jag gör, som jag brukar försöka att virka mjukt och följsamt, för att det ska vara användbart.

Jag tror många känner igen de här sakerna, åtminstone om man intresserat sig för virkning ett tag. Maria Gullberg är väl den enda virkaren som släppts in på Hemslöjdens förlag.

Här några av de gamla föremålen, några exempel på flerfärgsvirkning. (Bilderna är som de är för att jag fotat genom monterglas.)

De gamla sakerna är ibland helt otroliga. Den här västen kan man knappast tro att den är virkad. Maskorna är så små, så små. Det mörka garnet som man virkat mönsterbården med är invirkat i hela resten av varvet. Den är virkad först som ett stort stycke, som man sedan har klippt ut västformen ur, som om det var ett tyg på metervara. Jag tänker: vilket arbete att göra alla de där pyttesmå maskorna, som sedan ska klippas bort!

Här en anslående röd jacka, som ser förvånansvärt fräsch ut för att vara från 1800-talet. Den är krokad och någon arbetar tydligen just nu på att försöka återskapa mönstret till den.

Till sist passade jag även på att se de icke virkade delarna av Textilarkivets samlingar. Tex de stickade filtarna av Märta Stina Abrahamsdotter. Fantastiska och inspirerande de också.

Professionell virkning

Jag har semester - och inte för att det betyder att jag vill slippa virka! (Tvärtom.) Men när man är ute och rör på sig kan man råka få se saker. Jag spanar naturligtvis alltid efter virkat. Jag kan inte påstå att man ser massor av folk som går runt på stan i egenvirkade kläder... Ingen alls egentligen. Men i ett skyltfönster i Stockholm fotade jag dessa vackra hattar.

Det speciella med dem är att de har en tydlig ursprungsmärkning. På lappen står det:

Ecua-Andino

Genuine Panama Hats

Ecuador Hat - Panama Hat

De verkar alltså komma från Ecuador. Jag kollade upp varumärket Ecua-Andino. De har många olika hattar, absolut inte alla är virkade. De virkade hattarna tillhör deras "hippie-kollektion"... Jag gillade de här två i fönstret, men annars brukar jag inte gilla när virkning förknippas med hippie-stil! Fransar och liknande...

Man måste virka hårt för att få brättet att stå ut på det här sättet, det vet jag.


När jag ändå är inne på inspiration från andra virkare måste jag ju nämna de  virkade väskorna som görs av Wayuu-folket - också i Sydamerika. Dem har jag bara sett på nätet, inte i nåt skyltfönster.
De har en speciell stil och är helt fantastiska. Se deras bilder här! - man kan ju låta sig inspireras!

Ingen amigurumi precis

Virkning är en spännande och variationsrik teknik som kan användas till så mycket. Man kan virka tunna eller tjocka saker, platta eller tredimensionella, dukar och grytlappar, en sjal eller en kofta eller en nalle. En del virkar kakor! Man kan virka hårt eller mjukt, det kan bli tunna fina spetsar eller slitstarka väskor. Man kan virka i exklusiva garner eller med mattrasor, plastremsor, snören. Eller metalltråd. Det har konstnären Ann Uddin gjort! Hon har virkat hästar.

Om man har vägarna förbi Gotland kan man se något av hennes verk på Gotlands museum  (fram till den 24 maj) tillsammans med andra konstnärer som håller sina ateljéer öppna den 14-17 maj.

Visst är den ganska häftig, den virkade hästen?!

Nyaste virkboken

 En ny bok har tillkommit i min samling av engelskspråkiga virkböcker. Den heter   Crochet ever after och virkdesignern bakom den heter Brenda KB Andersson.

Jag är ganska imponerad av hennes virkdesign.

 Boken innehåller18 virkmönster inspirerade av klassiska sagor. Jag var bland annat intresserad av att se hur den här härliga rödluvahuvan var gjord. Den kallas Little Red's infinity hood, och är en infinity scarf med huva. Heter det tubhalsduk på svenska? Halsduk med huva har jag sett förut, men denna sitter alltså ihop hela vägen runt.

Det finns också ett intressant sockmönster (viktigt att jämföra med alla mina egna virkade sockar!) Det vitsiga namnet är Magic Bean Stalk-ings, och det fina mönstret på sockans sida är alltså en bönstjälk, som i Jack och bönstjälken.

 Och när jag såg de här mönstrade vantarna tänkte jag nästan att Brenda måste ha varit här i närheten i Norrland en eftermiddag i januari när solen går ner tidigt:

Det är en fin bok, fast just nu kommer jag knappast att virka något av projekten. Jag läser ju som sagt virkböcker för att ta reda på hur andra gör sina saker. Vad jag håller på med för tillfället är i stället en väska med hav- och himmel-tema:

Klar om nån vecka eller två?

Annat att göra

 Här är det mest annat än bloggande att tänka på nu, men här är några bilder på diverse virkade och stickade juldekorationer, tomtar, dukar o annat som kommer fram vid den här tiden. Det mesta är från mammas och svärmors händer! De har (haft) sina olika specialiteter.

Och eftersom jag inte vet när jag härnäst har något virkrelaterat att rapportera så vill jag redan nu önska alla en riktigt 

GOD JUL!

Smygmaskvirkning och virkfasthet

Denna smygmaskvirkning. Så fantastisk! Så outforskad. Jag har den ständigt i skallen och nu har jag fått en ny uppenbarelse som jag bara måste meddela.

Vad är virkfasthet? Hur många maskor man har per längd färdigvirka yta.

När det gäller så kallad "vanlig" virkning så är det alltid utskrivet noggrant i alla mönster vilken virknål man ska använda, tex 1,5 mm eller 3 mm eller något annat, för att få den rätta virkfastheten till just den virkningen. Alla vet att det blir skillnad mellan en sak som är virkad med 1,5 mm och en virkad i samma garn med  en 3 mm virknål. För att tjockleken på virknålen, diametern, avgör hur stor varje maska blir.

När man läser om smygmaskvirkning gäller detta plötsligt inte! För mig obegripligt.

Då ska garnet hållas löst i handen utan spänning, eller varje maska ska dras ut eller förlängas utöver den storlek som man får av virknålen. Maskan ska formas "på fri hand"!

 Det kan uttryckas så här:

det som är det speciella med virkade smygmaskor är att man drar upp maskan en bit på virknålen, så att virkningen blir lös.

eller så här:

När man har stuckit virknålen genom maskan från varvet innan, och gjort ett omslag om nålen och dragit genom, då ska man göra en lång maska, eller att man säger en LÖS maska.

Jag har skrivit om detta tidigare för ungefär ett år sedan. Det var då jag just hade upptäckt den här skillnaden, och blev så förvånad och förvirrad. När jag för visst antal år sedan började smygmaskvirka var det helt självklart att virka på med samma garnspänning i handen som jag redan var van vid. För att resultatet inte skulle bli alltför tätt och hårt så bytte jag virknålsstorlek uppåt och uppåt tills jag var nöjd.

 Hur det funkar att virka med den gammaldagsa platta smygmaskvirknålen vill jag inte gå in på eftersom när man använder den så virkar man på ett helt annat sätt. Jag provade ju den också från början och tyckte inte det funkade alls.

  

Ovan- Samma virkning, samma virkfasthet, samma storlek på maskorna - olika virknålar. Om man ska göra som på nedre bilden så måste man forma maskan "på fri hand".

Och den där maskan som ska dras ut på fri hand: den kan ju råka dras ut olika mycket från person till person. Alltså är det ett osäkert projekt både att skriva mönster och att läsa mönster för smygmaskvirkning. Mönsterskrivaren har ett handlag, den som läser ett annat = virkfastheten går inte att uppnå med samma virknål. 

Dessutom måste man dra exakt lika mycket i garnet för varje maska, vilket kräver träning innan man får det jämnt och snyggt.

 Fördelarna som jag ser med att använda den tjockare virknålen jämfört med den smalare:

1. Den som redan har lärt sig att virka "som vanligt" kan omedelbart börja smygmaskvirka utan att resultatet blir ojämnt. Maskorna blir jämnstora utan att man behöver träna in ett speciellt smygmaskvirkningshandlag.

2. Mönster för smygmaskvirkning blir lättare att läsa rätt.

Och nu har jag träffat på någon som gör som jag, som håller med om ovanstående om den tjockare virknålen. Yes! Ett tag trodde jag att jag var ensam i världen, men det verkar inte riktigt så trots allt.

Sedan senast jag gjorde några noteringar på den här bloggen har jag till slut skrivit färdigt mönstret till de vita smygmaskvirkade sockarna. Det finns nu på ravelry, och jag måste tala om att det är på engelska liksom mönstret till mössan.

För att våga publicera mönstret hade jag tre personer till att testvirka det. Alla tre sa att de använde en mycket mindre virknål än jag för att få samma virkfasthet (och därmed storlek på sockarna). Jag blev osäker hur jag skulle skriva i mönstret, men de var ju i majoritet, så till slut skrev jag 3,5 mm som passade dem bäst. Själv hade jag använt 5 mm.

Men nu plötsligt har jag alltså fått kontakt med en som vill använda samma stora virknål som jag. Hon har berättat för mig om "hook led gauge".  Gauge betyder just virkfasthet, och den som har hittat på det här uttrycket är Vashti Braha. Ni kan läsa om hook led gauge här. Uttrycket skulle väl kunna översättas till virknålsledd virkfasthet.  "Storleken på maskorna ska bestämmas av storleken på virknålen" brukar jag säga, och jag tycker det ligger ganska nära.

 I slutet av texten står själva essensen av det hela, hur man avgör om man har hook led gauge eller inte.

"As you crochet, the space between the two top loops of each stitch should look large enough to fit the size of the crochet hook you're using." Alltså ungefär: när du virkar ska utrymmet mellan de två maskbågarna se ut tillräckligt stort för att passa storleken på den virknål du använder.

Och lite svårt är det att tolka, det finns ju liksom inget utrymme mellan de två maskbågarna, de ligger ju tätt mot varandra, utom just den som man har virknålen i. 

Men om man menar att varje maska ska vara ungefär lika bred som virknålens diameter - då stämmer det väldigt bra.

Här har jag markerat avståndet från den ena maskans mittpunkt till motsvarande på nästa. Det stämmer på samma sätt med virknålen.

Jag ska gräva vidare i detta...

Vashti - är det detta du menar?

I skogen bakom vårt hus pågår avverkningen för fullt. (Där jag fotade min bruna vantar tidigare i höst.) Jodå, de tre asparna står kvar, och även en dunge träd på själva bergstoppen.

Världen är rätt svartvit just nu. Visst ser de här bilderna ut som fotograferade med gammal svartvit film! Jag var tvungen att lägga dit min mössa på för att testa om det var nån färg på bilden:

Hallonvågor

 Titta vi har öppet vatten på ån! Och snön krymper för varje dag. Jag och Jägarn har gått en riktig långpromenad idag, runt ett berg som heter Älgberget - passande namn på ett berg i de här trakterna... Vi har hört vårfåglar sjunga och känt solen värma... Helt underbart!

Här syns min senaste virkning (om man bara räknar de färdiga/slutförda projekten). Mönstret heter Himbeerwellen, vilket skulle betyda hallonvågor, originalet är i rött. Mina är så här bleka, man kan väl inte riktigt kalla dem hallon då, men vågor tycker jag man ser i alla fall!

Mönstret är konstruerat så man får en öppning för tummen mitt i vågorna!

 Designern heter Tanja Osswald, en riktig virkdrottning med ständigt nya virkmönster.

 Vågor: nej inte på ån, bara på broräcket.

Och så ett litet vårtecken till: några krokusar mitt i allt det grå!

En trevlig helg till alla!