Smygmaskor på längden och på tvären

Mitt i sommaren sitter man och knåpar med sockar och mössor och andra ullgarnsprojekt. Är detta helt sunt?
Ja, just idag är det i och för sig inte någon hetta i luften - tio grader och regn.

Det här är en samling smygmaskvirkningsalster! Jag har gjort alltihopa för att ta med det till stan på ett särskilt evenemang nästa helg: det kallas kyrkhelgen. Jag ska visa smygmaskvirkning, jag gör det för Vuxenskolans räkning och de vill att jag ska ha några saker att sälja... Som jag alltid har sagt att jag ALDRIG skulle. Men nu gör jag det bara för att visa att det går, att tekniken finns. Om tillräckligt många är intresserade kan vi sedan starta en studiecirkel!
Jag har försökt göra så många olika saker som möjligt, utan att börja på något omöjligt som skulle ta för mycket tid. (Har kopierat sånt jag redan gjort tidigare.) Det är ändå inte mer än några veckor sedan jag fick frågan att vara med. Och det är fortfarande några dagar kvar, jag borde hinna göra en eller ett par saker till... Jag vill ju visa på de oändliga möjligheterna!

Vantar, vantar

Oktober, november, december höll jag på med vantar. Ja, i inlägget från den 23 oktober visade jag visst även arbetsgången för mina kombinerade smygmask- och flerfärgsvirkningsvantar.

Steg ett - ett par för korta vantar smygmaskvirkas.

Steg två - två cylindrar virkas med flerfärgsvirkning och ett valt mönster. Varje cylinder plattas till och sys ihop till en ring som passar i storlek att träs över handleden.

Steg tre - de två ringarna sys fast som muddar på de för korta vantarna. Färdigt!

Jag såg att det blev snyggare med två varv av varje färg än bara ett som i det första paret.

Jag virkar ett varv i bakre maskbågen och tillbakavarvet avigt i främre maskbågen.

Innan jag blev helt nöjd med proportionerna mellan de olika delarna hade jag virkat en hel hop med vantpar. Antingen var det nån del jag tyckte var för liten, eller för stor, för kort eller för lång, för vid eller för trång... Hur svårt kan det vara?!

Provade olika mönster på varje par.

Jag hade ett nystan "Kunstgarn" (från Hjertegarn - visst är det snyggt men) som räckte till tre par vantar, och efter det fanns det ändå kvar av garnet!

(Okej, jag vet, garnet användes bara till 50% av vantarna eftersom de är randiga och jag använde lika mycket av andra garner... Men ändå.)

Till sist fick jag till ett par som jag tyckte var lagom. Lagom stora, lagom långa, lagom perfekta att sticka händerna i. Virkade med mjuk merinoull i stället för "Kunstgarnet". Dem gav jag bort, de andra paren har jag liggande här hemma, och några av dem är faktiskt använda.

Virkat i Hemslöjden

Wow, Hemslöjden skriver om virkning!

I det senaste numret kan man läsa inte mindre än två artiklar om virkning. Den ena handlar om flerfärgsvirkning och om en nyligen utkommen bok i samma ämne. Den andra handlar om Olek, som gjort ett konstvirk i Avesta.

Den nya virkboken heter "Folklig virkning - Nås socken Dalarna", och den finns här i mitt virkbibliotek den också.

Boken är full av fantastiska bilder från en inventering av flerfärgsvirkade föremål som gjordes i Nås i Dalarna på 1990-talet.

Artikeln i Hemslöjden refererar innehållet i boken och lyckas dessutom få in en bit av sin egen historia genom att erkänna hur hemslöjdsrörelsens förgrundsgestalter sett ner på virkning genom tiderna och bland annat bidragit till att virkade föremål inte samlades in eller noterades på samma sätt som stickade, vävda, broderade, till och med knypplade föremål (och allt möjligt annat).

Men just flerfärgsvirkning har haft en lite privilegierad ställning inom hemslöjden. I de fallen den användes i folkdräkterna.

Jag flerfärgsvirkar på mitt eget sätt jag. Inte enligt traditionen, inte så hårt och fast som möjligt. Här är mitt senaste bidrag till nytänkande: De här vantarna är smygmaskvirkade med en flerfärgsvirkad mudd - alldeles nyss färdiga! Smygmaskvirkningen gör vantarna smidiga och bekväma. Flerfärgsvirkningen ville jag ha dit för att kunna göra mönster, eller ja den här gången blev det bara ett årtal.

Stumheten i det flerfärgsvirkade sitter främst på ena hållet, längs med varven. Det är lätt att förstå om man betänker att det finns en invirkad tråd av den icke använda färgen, och den ligger längs med varven genom hela flerfärgsvirkningen. Bakom varje vit maska en svart tråd, som följer varvet, bakom varje svart maska en vit tråd, som följer varvet. Men på höjden, tvärs över varven, är virkningen fortfarande rörlig, töjbar.

Därför räknade jag ut följande sätt att få en mönstrad mudd på en vante: virka en tub, platta till den och sy ihop den till en ring, sy fast den på vanten.

Jag har tidigare provat att virka fram och tillbaka, med aviga maskor på tillbakavarven, se tex här. Men om man vill slippa att virka avigt, om man väldigt gärna vill ha rätan mot sig hela tiden: så kan man virka runt på det här sättet och få en dubbel virkning. Mudden på en vante kan ju gärna vara dubbel, det blir inte något negativt utan bara plus! 

För övrigt gjorde jag på samma sätt förra vintern när jag virkade axelbandet till min nya handväska. 

På det här sättet går mudden lätt att dra över handen, med sitter ändå så tätt runt handleden att ingen snö ska komma in, när den tiden kommer...

Måste erkänna också att vantarna är bara nästan perfekta. De blev en aning små, jag hade inte tagit med i beräkningen hur mycket vanten och mudden skulle måsta överlappa varandra för att det skulle se bra ut. Men jag ser dem som en prototyp (som vanligt). Håller redan på med nästa par, som förstås ska bli helt perfekta (?!)...

Höstprojekt

Några höstprojekt.

Temperaturen sjunker, naturen gör sig beredd för vinter - då får vi människor göra det också.

Jag har smygmaskvirkat ihop sockar och vantar. De första sockarna är virkade av restgarner, lite blått, lite vitt, lite grönt.

Vantar: testade att randa på längden - liknande det senast virkade vantparet, fast nu med smalare ränder (ett varv).

Ett annat par sockar - dessa är virkade i Raggi, färg 15128. Jättesnygg blågrön färgblandning - något mer grön än vad den ser ut på bilden här.

Randiga vantar

Utan att filosofera särskilt mycket över att vi gått över gränsen till ett nytt år tänkte jag visa ännu en julklappsvirkning. (Om man räknar kalenderår, blir 2016 mitt sjunde år av bloggande, kanske är det dags att lägga av då?)

Det här är i alla fall ett par vantar som jag gjorde till äldre sonen. Han sliter inte ut sina sockar i samma takt som sin bror och far, och därför gjorde jag inga sockar åt honom. I stället passade jag på att testa en ny randning.

Vantarna är virkade av tunt garn som jag tagit dubbelt: en grön och en vit tråd tillsammans. De grå ränderna är däremot virkade i enkelt, lite tjockare garn (detaljer här).

Tekniken är smygmaskvirkning, som vanligt höll jag på att säga. Jag har virkat upp och ner längs vanten: ett varv virkas i bakre maskbågen, nästa varv virkas avigt i främre maskbågen. Så får man dessa prydliga ränder.

På utomhusbilderna här ser vantarna mer bruna ut än de är, beroende på det rödtonade ljuset från den lågt stående vintersolens strålar. Bilden togs på juldagen, så vi hade tydligen lite sol då. Sen har det varit väldigt grått.

Dessutom är det isigt och halt överallt utomhus, väldigt tråkigt och framför allt riskabelt, både för biltrafik och promenader! Därav att man inte går utanför dörren utan att hålla sig i en spark, eller något annat.
 Min mamma, 86, som varit hos oss över jul och nyårshelgen, har varit som en fånge inomhus just pga halkan. Jag har skjutsat henne med bilen de ca 100 meterna ner till vägen några gånger för att vi skulle kunna ta en promenad då och då. Vägen är något mera vågrät än vår sluttande gårdsplan och dessutom faktiskt bättre sandad.
 Nu längtar jag efter ett vackert mjukt vitt täcke av fluffig kall snö!

Smygmaskvirkade fingervantar

Ser ni dem? De hänger där mitt framför Europas modernaste sågverk! (Enligt dem själva i alla fall, Martinssons i Bygdsiljum.)

Mina första fingervantar är det: virkade i ett underbart mjukt garn som heter Austermann Step 6 Irish rainbow med lite svarta ränder av Sandnes Alpakka/silke. 

Själva handen är virkad fram och tillbaka för att få den bekvämaste passformen. Fingrarna är virkade runt.

Så här har jag gjort: Först virkade jag fram och tillbaka till en rektangel (35 maskor, 50 varv). Ena halvan virkades i smygmaskor i bakre maskbågen (mudden) och den andra smygmaskor i främre maskbågen (handen). Sedan virkade jag ihop rektangeln till en cylinder, men lämnade en öppning över de mittersta 15 maskorna för tummen. Tummen och fingrarna virkades i rundvarv med smygmaskor i främre maskbågen. För att få tummen uppåt och inte rakt utåt minskade jag två maskor på varje varv mot mudd-sidan samtidigt som jag ökade en maska på motstående sida på varje varv, det gav både lutning och avsmalning. Fingrarna virkades också runt men utan avsmalning. För att placera fingrarna rätt tog jag på mig vantarna när jag fått dit tummen och markerade sedan var fingrarna skulle sitta. Det gjorde att tummen inte kom exakt på sidan utan sitter en bit in på vantens insida.

I väntan på våren

 I väntan på den riktiga våren har vi ändå fått några soliga och riktigt ljusa dagar. Kombinationen med kalla nätter och varma dagar har gett den bästa promenad-skaren!

Nu har jag virkat några varianter av mitt vantmönster: röda med grå inslag och grå med röda inslag.

Angående den virkade klänningen och tröjan på ellos så har jag nyss fått ett svar att felet kommer att åtgärdas omgående! Ni kan ju gå tillbaka och kolla bilderna på ellos.se (länk i mitt förra inlägg) och se om det har ändrats något i texten.

Virkarens skräck!

Om tummar.

1. Skidåkartumme.

Nejdå, jag har inte råkat ut för denna skidåkarskada. Alldeles nyligen hörde jag ordet för första gången, och blev alldeles stel av skräck! Jag som då och då tar en stillsam skidtur i den närliggande naturen. Och som faktiskt har känt av en ömhet just i tummen, som känns när jag stakar i en uppförsbacke - med bakhala skidor på skaren... Och när jag virkar känner jag av den där ömheten igen, det var det som fick mig att inse sambandet. Det värsta scenariot är alltså inte att jag ska ramla och bryta ett ben under skidåkningen, utan att jag ska stuka tummen så jag inte kan virka...

Varning!

På bilden ovan har jag alltså remmarna på skidstavarna fel - om man får tro flera informationssidor på nätet. Remmen ska inte gå genom handen så här, det lär vara det som riskabelt. Hm. Och moderna stavar har inte ens en sån här rem, men jag åker ju omkring med gamla omoderna grejer...

Så gissa om jag kommer att vara försiktig i fortsättningen!

2. Vant-tumme.

Vantarna på dagens bilder är ett par nästan identiskt lika de i mitt förra inlägg. Dessa är vita i stället för grå, men det är samma gotlandsgarn i dem.
Största skillnaden mellan dessa och de förra är att jag fått till just tummen lite bättre. Både att den är jämnare i formen och lättare att beskriva i mönstret.
Mudden går också lite längre upp på vanten, så som jag funderade på att göra, men om det blev nån förbättring av just det vet jag inte, förutom att mönsterskrivningen blev enklare eftersom gränsen mellan vanten och mudden sammanfaller med där tummen börjar.

Sakta sakta går mönsterskrivandet framåt...

Gotländsk pälsull

När vi var på Gotland för något år sedan trodde jag att vi skulle se får överallt och hela tiden! Det gjorde vi inte. De fanns där, jag menar vi såg några stycken i alla fall, men inte i såna hopar som jag hade tänkt mig. Ullgarn från gotlandsfår tyckte jag i alla fall att jag skulle ha med mig hem därifrån, så jag köpte ett par härvor i en affär i Visby. Nu har det till slut blivit något av den första härvan: ett par vantar.

Garnet är enligt banderollen "en exklusiv blandning av gotländsk pälsull och merinoull från Falklandsöarna". Merinoullen är faktiskt bara 5%, så jag vet inte vad den egentligen gör för skillnad? Garnet känns starkt och kraftigt. Det gick bra att virka med, men var besvärligt att repa upp... Det fanns såna där långa strån som hakade ihop sig. Och tyvärr, repa upp och göra om var något jag fick göra gång efter gång innan jag fick ihop de här vantarna...

Jag kan tänka mig hur bra de ska tova sig och bli täta och fina av användning... Jag ska inte använda dem själv utan ge bort dem.

Detta med upprepningar och omgörningar borde jag väl för övrigt ha sluppit då jag hade en sån bra förebild att räkna på i de bruna vantarna. Försökte denna gång att virka fram- och baksidan samtidigt som jag då funderade på. Och det funkade faktiskt! 

Muddarna är påvirkade i efterhand, för jag var osäker på om ett hekto garn skulle räcka till hela vantparet. De bruna vantarna väger 107g. Men till dessa gotlandsvantar räckte hektot. Jag fick inte många meter över, men jag behövde inte heller lägga till något annat garn.

En idé med vantarna var också att skriva ner mönstret, men jag tror jag vill göra om dem en gång till - dvs göra ett par till, inte repa upp och göra om dessa ännu en gång, det vore för jobbigt! Jag skulle vilja ha bättre proportioner mellan mudden och själva vanten. Jag skulle vilja ha skarven mellan vanten och mudden just där handleden slutar och handen börjar, men som de här vantarna är nu så sitter skarven en bit nedanför.

En annan idé vore att flätmönstret skulle kunna fortsätta ned på mudden? (Snyggt men svårare att beskriva?)

 

Ja ja. Man kan ha många funderationer, och jag har ju alltid nästa projekt i huvudet så fort jag fått en sak klar...

Förra vintern var det skralt med snö, det behövdes minsann inte skottas varje dag, och ingen skidåkning blev det just heller. Denna vinter däremot... den senaste veckan har det ju snöat massor, och det gäller nog för stora delar av det här landet. Det ena och det andra har jag fått ställa in eller skjuta upp pga dåligt väder. Och nog har vi fått skotta!

Dessa godingar hade jag på besök häromdagen då det snöade som mest! (Nej inte får.)

Men idag har solen lyst, om än lite svagt genom ett dis, och då passade jag på att fota vantarna.

Vintriga virkhälsningar!

Smygmaskvirkade vantar

 Många smygmaskvirkade vantar har jag gjort genom åren. Tex en väldigt traditionellt virkad, bilden nedan:

 - Traditionell men med resårmudd runt handleden i stället för en fast kant. Mönster finns här.

Men vantar, precis som sockar, kan förstås också virkas helt på tvären. Då gör man hela vanten på samma sätt som mudden är gjord till vanten ovan. Det är det jag gjort med den helbruna vanten med flätmönstret. Jag måste ju bara testa alla varianter.

Jag skriver ju inte om virkning med någon avsikt att sälja garn - jag har inget garn att sälja! Jag arbetar i hemtjänsten, som jag nog berättat tidigare. Jag virkar bara för att det är så roligt. Och det roliga ligger mest i att undersöka, testa, lära mig nytt och hitta på nytt. Det har blivit en mani: Jag måste maniskt prova på alla olika virksätt och alla sorts maskor, vad som passar till vad, och kan man utveckla tekniken och virka ännu bättre? Virkning är historiskt sett en ung teknik (tex om man jämför med stickning) så det är inte så konstigt om inte allt man kan göra med den är upptäckt ännu. Den här manin har blivit värre och värre med tiden, och jag vet inte om den kommer att gå över...

Garnet till de här vantarna är i alla fall Drops Karisma, 100 % ull. Det blir varma sköna vantar det.

Så här ser konstruktionen ut, vanten är virkad platt, tummen i mitten, sedan har jag sytt ihop den. Efteråt har jag kommit på att om jag gör ett likadant par någon mer gång så ska jag naturligtvis göra fram- och baksida i ett. Först virka ett varv på utsidan, uppåt, och sedan fortsätta varvet nedåt på insidan av handen. Då behövs inte ens hopsyningen på slutet. Vet inte varför jag inte tänkte på detta.

Jag tog med mig vantarna ut i skogen för att fota dem. Snön kommer och försvinner i omgångar den här tiden på året, och just idag har vi ett yttepyttetunt lager, och här och där ingenting alls.

Och vad hittade jag i skogen?

Jo blåröda plastband med texten HOLMEN NATURHÄNSYN. Jag antar att det betyder att det som de omgärdar ska sparas och inte avverkas. Tidigare i år har jag hittat en bergknalle som var märkt med den här sortens band runt om. Markeringarna som jag hittade idag sitter runt en liten dunge med gamla aspar. Det är bara att glädja sig!

Trädet på bilden är dock en tall. Jag kände mig som en trädkramare när jag fick ullvantarna att sitta så här på trädstammen! Fast inte mycket till trädkrameri eller protestaktion kan man väl säga att det är när man kramar ett träd som skogsbolaget redan skyddat...