Bokomslag*

Blev det nåt av de där hundarna eller?

Jag har virkat, repat upp och gjort om dem ett antal gånger.

Precis som nån kommenterade så är det inte helt lätt att få till det virkade mönstret.

Men jag gillar den virkade ytan.

 

Sedan satte jag ihop det virkade stycket med resår på baksidan som ett pocketboksomslag*. Tanken med resåren var givetvis att det skulle passa böcker av olika storlek.

Jag måste också visa det fina bokomslaget, eller bokmärket kanske, som inspirerade mig att göra en sån grej, även om det inte finns några likheter i övrigt. Det finns här, hos Annasimplecrochet.

Tanken med hundmönstret var även att jag skulle kunna använda det till diverse annat, som också nån påpekade. Så fastän alla hundarna inte riktigt kommer fram här (eftersom jag har vikt ihop stycket) så tycker jag att det varit värt mödan att lägga ner tid på det, och att jag kommer att kunna använda det till andra saker.

En sak till måste jag berätta.
För att fylla en del luckor i min kompetens - på jobbet, det som inte har något med virkstaden att göra, så kommer jag under tre terminer att studera på distans ("fritidsstudier") och jobba samtidigt. Det kallas för omvårdnadslyftet. En dag i veckan ska jag vara i stan, sedan ska jag läsa och göra inlämningsuppgifter på kvällar o helger o annan ledig tid. Jag kommer att ha noll och intet i fråga om fritid framöver. Eller rättare sagt, det har redan börjat, vi har hunnit ha två träffar och jag har hunnit skriva mina första inlämningsuppgifter. Så det kommer nog att bli dåligt med uppdateringar på den här bloggen framöver, och nu vet ni varför.

*Uppdatering, en stund senare: Man har påpekat för mig att det kanske inte heter bokomslag, det som jag virkat... Bokomslaget är ju själva framsidan på en bok. Ursäkta. Jag kallar det väl för ett pocketbokskydd i stället! Ordet kom av sig själv utan närmare eftertanke.

Spegelblankt

Min virkade hund såg så ensam ut att jag tyckte den behövde sällskap. Det ska vara flera hundar, när det så småningom blir något av detta.

Alltså blev det som det brukar bli med mina virkningar: jag får en enkel idé som börjar med några kryss på ett rutat papper... Sen ska iden slipas på, och förfinas och förbättras, och av någon anledning så växer mitt mönsterpapper samtidigt, tills det inte ryms på ett A4 längre, utan jag behöver flera hoptejpade delar, och jag kan inte ha med det var som helst utan behöver ett halvt bord framför mig när jag ska virka...

Igår var jag ute och körde bil i det vackra vädret. Nu när semestern är slut även för dem som har lagt den sent, nu har vi fått riktig sommarvärme några dagar.

 Det var varmt och vindstilla och jag blev alldeles sentimental av ljuset och skönheten, det spegelblanka vattnet, det gröna gräset och den blå himlen.

Jag körde en omväg bara för att resan skulle räcka längre och kom bort mig ett tag på en väg där jag aldrig varit förut. Sedan hamnade jag plötsligt vid en badstrand som jag kände igen. Det var faktiskt där jag lärde mig simma - för så där en fyrtio år sedan... Har aldrig varit där sen dess. Jag vågade inte ta upp kameran, för det låg fullt med avklädda människor på stranden, och jag tänkte att de skulle bli oroliga om jag började fota. (Jag tycker att jag fick ihop några blanka vattenbilder ändå!)

Ännu mer nostalgisk blev jag av att stå där och känna igen mig. Så tänkte jag: "då ska jag fara och titta där vi hade stugan också", för det var i närheten.

Där vår gamla stuga låg en gång finns nu ett stort, växande villaområde. De nyaste husen såg väldans dyra ut, tänk vilken kontrast till vår hundraåriga stuga, där vi hade så underbara somrar när jag var barn.

 Spegelblankt!

Sen på kvällen gick vi en promenad, jag och Jägarn, alldeles här i omgivningarna. Vi fick då se något som åtminstone jag inte sett här förut. Syns det på bilden vad det är?

 Till sist en bild på vår "egen" sjö, från en annan vinkel än den vanliga. Jag har gått upp på berget och tittar ner - och vårt hus ligger där nere på andra sidan!

Nu laddar jag för att jobba ikväll och i helgen. Vi får se om värmen håller i sig några dagar till?

En trevlig helg till alla!

Springande hund

Jag håller på med en hund. Ja det är väl bäst att jag talar om från början vad det ska föreställa, så ingen behöver genera mig, eller sig själv, genom att gissa fel. Här syns två prototyper, den röda är äldst och den blå  en nyare version. En smal hund, ja det är det, och så ska den framför allt se ut som den springer.

Jag tycker själv att jag förbättrat den från den första till den andra, och nästa version ska bli ännu bättre. De taggiga kanterna ska bli slätare, det går nog genom att dra igenom garnet med nästa varvs färg. Har för mig att jag gjorde så på min svarta väska. Eller genom att virka i bara ena maskbågen, då skulle hunden bli lite tjockare också...

De här provbitarna har jag virkat med aviga maskor på vartannat varv.

Vad kan man virka med en hund på då? Vi får väl se...

Två steg fram och ett tillbaka

Många bäckar små blir en stor å, och många varv blir en stor duk... nån gång. Jag har mätt min evighetsvirkning och den är nu ca 95 cm i diameter. Men den behöver bli ännu större om den ska passa där jag har tänkt ha den!

Igår var jag hos min 83åriga mamma i stan. Hon är egentligen mera av en vävare än en virkare, men nu hade hon slagit till och gjort några virkade grytlappar som jag tycker var rätt konstnärliga.

Mina egna projekt går både framåt och bakåt... hå hå ja ja.

Till alla som undrar

Till alla som googlar och undrar...

och funderar på om det finns några hjortron i år.

Jodå, de finns!

Kunde inte låta bli att visa denna skörd som plockades av sonen/datanörden och maken/Jägarn nu på kvällen medan jag pustade ut och tog igen mig efter dagens kaffeservering.

 Det blev fyra burkar.

Fint besök

Sommaren är ganska fin just nu, vi har haft några dagar utan nederbörd. (Jag har fått vattna i stället.) De utländska fiskegäster vi har hos oss denna vecka hamnade i lokaltidningen. Mest (tror jag) för att kommunen är så mån om att visa upp turistmöjligheterna. Det är en barnfamilj och barnen blev i alla fall glada att se sig själva på bild.

Svärfadern är på lasarettet igen och nu verkar det som om han inte kommer hem till bostaden mera utan kommer att flytta någon annanstans.

Imorgon ska jag servera mat och fika på hembygdsföreningens årliga evenemang på kvarnen. Jag gruvar redan för det brukar vara en riktigt svettig insats.

Igår fick jag i alla fall trevligt besök av Miastickar.

Förutom visst handarbetsintresse har vi ju några andra saker gemensamt. Som tex erfarenhet av arbete med äldre människor, och för att inte tala om: "ganska" jaktintresserade äkta hälfter, ett bostadsläge "något utanför centralortens kärna", ett "visst" beroende av bil, med mera.

Jag virkade något varv på min evighetsvirkning, den runda duken. Samtidigt stickades det på andra sidan bordet på en pläd som nog kommer att bli klar långt innan min duk. Pläden är jättemysig, och ser precis ut som ett fårskinn!

I alla fall. Vi tittade även på mitt hemliga virkprojekt. Och helt oväntat men mycket välkommet fick det plötsligt en kick framåt. Det var precis vad som behövdes! Tack! Inspirationen kom tillbaka och det känns som jag klev upp på nästa trappsteg.

Och så nästa...

"Jag uppskattar att du har en tyst hobby", sa maken/Jägarn häromdagen. För jag stiger ofta upp tidigt och sitter i köket och dricker kaffe och virkar medan han sover i rummet intill. (En morgonmänniska och en kvällsmänniska.) "Tur att det inte är vävning" sa han också, och tänkte väl att det skulle vara svårt att sova om jag satt i rummet intill och vävde trasmattor.

Och en gång på ett antikvariat när jag letade gamla virkböcker var det också just vävning som ägaren ville att jag skulle intressera mig för. Han hade så många vävböcker. Jag tackade artigt nej. Nog för att det skulle vara intressant att börja väva - och när jag utforskat virkningens alla sidor kanske jag gör det också! Men för tillfället tycker jag det är jättepraktiskt att pyssla med mina små handarbeten.
Något som är tyst.
Och som man kan ha i väskan och ta fram och påta med var som helst, när som helst.
Och som kan bli något som man kan använda, och till och med ge bort!
Och som inte kostar särskilt mycket pengar.
Och som ändå ger mig utlopp för den där mystiska skaparlustan som man inte vet varifrån den kommer eller vad den är bra till.

Här är en sån grej som jag gjorde och gav bort, det är ett tag sen. Med halsduksmönstret från förra inlägget som utgångspunkt gjorde jag den här sjalen en kort tid senare. I stället för luddigt mohairgarn är det tungt, mjukt bambugarn. (Ja det var höst när jag gjorde den.)

Mönstret är lite modifierat, och framför allt gjorde jag det på andra ledden så att det ska se ut som kungakronor. Eller ja, det var det det råkade se ut som, tyckte jag, när man tittar på mönstret och försöker se något i det...

Och jag ville ha kungakronorna uppåtvända på båda sidor samtidigt så jag virkade sjalen i två halvor.

 

Sedan virkade jag även ett mittparti i samma mönster men på andra hållet och virkade ihop delarna.

 

En bild uppifrån...

 ...och en bild med fotografen med på ett hörn (ja skuggan av mig alltså).

Bilderna här är lite tråkiga i färgen, men de är de enda jag har kvar efter att ha gett bort sjalen.  I verkligheten var den inte så vit som jag tycker den ser ut här utan mera beige. Och framför allt var den mjuk och tjock och skön, sånt som inte riktigt syns på bild.

Och rolig att göra förstås!