Jag läser mönster

Har startat en ny virkning. Tänkte den här gången att jag skulle ta mig an att virka från ett mönster, och verkligen följa det. Inte sväva ut och göra några egna uppfinningar, utan verkligen följa mönstret!

Det är en kofta, och den ser stor och kraftig ut på bild som en hel jacka. Mönstret heter Better than his sweater.

För att hålla reda på alla upprepningar i mönstret så började jag med att rita ut det på ett rutat papper åt mig själv. För en bildmänniska som jag själv - en otrolig förenkling!

Hur lång tid detta projekt ska ta... återstår att se!

Långrandig halsduk

En halsduk har jag virkat i ett underbart garn som heter Alpakka Silke från Sandnes Garn. (70% baby alpacka och 30% silke.)

 Jag köpte mörkgrått och silvergrått, men har även blandat in några ränder i blått och beige av ett garn i liknande kvalitet som jag hade sen förut.

Denna är till äldste sonen - den yngre fick en liknande förra året. (Därav garnresterna.)

 

Den är virkad på längden, och det "avancerade mönstret" består av enkla varv med fasta maskor eller stolpar. En del varv är virkade från ena hållet och en del från det andra, för att det inte skulle bildas en framsida och en baksida, utan båda skulle se ut lika mycket som framsida, även om de blir lite olika.

En skillnad mot förra årets upplaga är att jag gjort randningen på denna nästan helt symmetrisk, medan ränderna på den förra var helt huller om buller.

Vädret håller sig på den mörka sidan, det är grått grått grått. Jag börjar undra om solen finns kvar över huvud taget...

Och det sista avsnittet av Äkta människor handlade ju precis om det som jag sa!  Om vad det är att vara människa, gränsen för det mänskliga. Jag skrev visst samma sak för två år sedan. Vad betyder det att vara människa? Att kunna göra fel. Det är det jag har gillat med hela serien ända från början. Människorna är så mänskliga, så fulla av fel och brister. Precis så där ofullkomliga och knäppa är vi ju.

"Det är inte dom som är idioterna," sa han där i slutet i domstolen, "det är vi."

Randiga vantar nr 2

Jo då, vi var i Umeå och såg invigningen av kulturhuvudstadsåret. Tillsammans med många tusen andra, säkert inte bara umebor utan även inresta som vi, såg vi invigningsshowen igår kväll. Oavsett hur bra eller halvbra det funkade att se en sån show på det sätt och det avstånd som det var, så var det en speciell upplevelse att vara där tillsammans med så många andra. Så det känns roligt att vi var där!

Och vad är virkning om inte kultur? Så här kommer ett kulturinlägg:

 - ett par vantar som jag virkat på samma sätt som mitt första randiga par. Jag ville undvika den smala midjan som de första vantarna fick vid övergången från nederkanten till det randiga mönstret, så jag såg till att utöka maskantalet ordentligt just i övergången, det lyckades jag med tycker jag. Sedan tänkte jag mig kanske inte för helt och hållet utan gjorde ändå samma ökning för tummen som sist. Därför fick de här vantarna, som är gjorda till maken/Jägarn, ganska vida tummar - ser inte så snyggt ut, men gör dem bekväma!

Att hitta ett tillfälle att fota dem har varit helt hopplöst - jag som helst vill ha dagsljus. Till slut tog jag dessa bilder i skenet av den lampa vi har på tomten. Som ni ser är det lite si och så med skärpan...

Virkfakta: hela vanten är smygmaskvirkad runt runt i spiral. Nederkanten är virkad bara i bakre maskbågen, resten av vanten i främre maskbågen, precis som vanliga traditionella smygmaskvirkade vantar. Varannan maska brun, varannan blå/grå. Jag håller de två trådarna på varsin sida om pekfingret när jag virkar.

Jag började med 28 maskor i kanten, ökade med 8 maskor till 36 vid övergången till det randiga. Sedan ökade jag ytterligare upp till 46 maskor vid tumhålet. (Skulle ha räckt med ca 40-42?) Minskningen i toppen av vanten är gjord med fyra maskor per varv, två i varje sida, tills 10 maskor återstod som jag drog ihop.

Garn: det blå heter Sport från Falkgarn, med en snygg blandning av blå toner.

Det grå är Raggi.

Det bruna är ett gammalt nystan som heter Alafoss Icelandic LOPI light, som jag inte vet exakt varifrån det härstammar.

Ikväll ska jag se sista avsnittet av Äkta människor! Folk reagerar ibland lite konstigt när jag talar om hur bra jag tycker att den tv-serien är. Som om jag tittade på barnprogram. "Jaha, vad är det? - det har jag aldrig sett", är en vanlig kommentar. Och jag som tycker att det är så bra! Det är så filosofiskt, handlar om vad som är mänskligt - eller ska man säga var gränsen går för det mänskliga. Man har också lyckats med konststycket att skapa en konflikt, men inte tvinga tittaren att hålla på den ena eller andra sidan. Nej, som tittare har man verkligen förståelse för båda sidor, och tycker att alla har rätt - och det är imponerande!

I was there!

 ... och jag var inte ensam där! På invigningen av kulturhuvudstadsåret i Umeå.  Kanske har ni sett några vackra bilder från invigningsceremonin Burning Snow. Jag sitter och ser det hela på TV just nu... Här kan ni se hur det såg ut från åskådarplats. Mitt i folksamlingen!

De som dansade och sjöng kunde man inte urskilja, bara se delvis på skärmar. Ljusspelet som utspelade sig högre upp i luften kunde vi se...

Och kallt var det... Men vi var där!

Några bilder från stan med isskulpturer med mera:

Randiga vantar

 Jag skulle vilja tacka Siw för tipset om pannlampa! Det blir nog nästa grej för mig att testa.

 Vad jag har testat nu är ett (för mig) nytt virksätt igen.

 När man virkar med två färger, alltså mönster där man använder två färger på samma varv, så kan man virka in den tråden som inte används. Det brukar kallas flerfärgsvirkning, och det har jag skrivit om flera gånger förut. Jag gillar det så himla mycket! För vad jag inte gillar är när det ligger lösa trådar på baksidan. Så blir det ju när man stickar, om man stickar mönster. Och, hm, även när man smygmaskvirkar! 

 Smygmaskan virkas ju inte runt någon annan maska utan bara igenom, eller hur man ska uttrycka det.

 Så alla mina smygmaskprojekt har alltid varit enfärgade, eller så har jag randat genom att byta färg vid varvbyte. Att ha med mig två trådar på samma varv har jag helt och hållet undvikit. Tills nu!

För någon gång måste man våga. De här vantarna har jag smygmaskvirkat med varannan maska av ett rött/ljusrosa garn och varannan av ett brunt. Färgövergången från ljust till rött finns i själva garnet, som är Mellanraggi, och tydligen hade jag använt några meter av det ena nystanet innan jag satte igång med vantarna, för ni ser ju att färgerna är inte riktigt synkroniserade mellan höger och vänster. 

Det var svårt att hålla en jämn spänning i garnet då man ska lämna den där lösa biten på baksidan. Det behövs också mycket fler maskor per varv än när man har bara en tråd, och det måste absolut ha med den där bakomliggande tråden att göra. Jag började de här vantarna med 24 maskor runt om i nederkanten. När jag gick över till den randiga delen ökade jag till 28 och sedan ökade jag några maskor per varv ända upp till tummen. På de två översta bilderna syns ju att vantarna ändå är som smalast en bit upp i det randiga. Det ser ut som jag har minskat där jag i själva verket ökat.

När man ser på baksidan, alltså insidan av vanten så ser man de bakomliggande trådarna.De gör förstås vanten dubbelt så tjock, vilket inte är helt fel!

Precis som jag brukar så har jag virkat båda vantarna parallellt. Några varv på den ena, några på den andra. Bland annat för att jag då kan improvisera och göra ökningar och minskningar allteftersom utan att anteckna eller försöka hålla några siffror i minnet, inte längre än en liten stund i alla fall.

Lite blodad tand fick jag. Lust att prova fler gånger. Få det snyggare och prydligare. Och göra nån variation på ränderna...

Ett ljus i mörkret?

Ni vet hur det är under vintern: mörkt. Hur ofta har jag inte klagat över det mörkret?! Man ser ju inte vad man gör! Jag står ibland under en arbetslampa med händerna och virkningen bara centimeter från själva lampan för att se vad jag gör. För att klara att sticka nålen på rätt ställe i en mörkblå eller bara vanlig virkning. Så mindes jag att någon nämnt för mig om virknålar med inbyggd belysning. Efter att ha irriterat mig på den mörka årstidens begränsningar så länge så bestämde jag mig till slut för att kolla upp det där med de lysande virknålarna. Jag hittade dem via Bautawitch på etsy, här. Jag köpte tre storlekar, 2,5 mm, 4 mm och 6,5 mm.

Jag önskar att jag kunde skriva en positiv "recension" av de lysande virknålarna och säga att alla mörkerproblem nu är lösta - men riktigt så bra var de inte. Visst lyser de i mörkret och visst är det möjligt att virka några maskor i dålig belysning om det kniper - men någon ersättning för riktig belysning är det ändå inte tal om. Åtminstone mina ögon blir lite bländade av den lysande virknålen. Den är väldigt ljusstark i förhållande till virkningen som man har under den. Den belyser ju också bara ungefär en enda maska i taget och då är det ändå inte helt lätt att hitta rätt punkt att sticka ner nålen.

Men OK. Ibland kan man säkert ha nytta av dem, om man måste sitta i bilen och virka de sista maskorna på en presentvirkning medan man åker till mottagaren... Ja eller så.

Jag kan erkänna att de är väldigt sköna att hålla i och bekväma att virka med - helt okej alltså om man bortser från själva ljusfunktionen!

Vad har jag virkat på slutet då? Kunde inte avsluta min mossvirknings-samling utan att testa en mörkare färgskala. Sånt här kan man göra när man har många restgarner, det behövs så lite av varje, bara en liten tuss av varje färg.

Så det blev några ytterligare muddar och armband.

Nu känner jag mig mätt på det här, åtminstone för tillfället. Jag har hunnit börja på några nya projekt, mer om det en annan gång!

Småpyssel

 Oj, det har gått länge nu sedan senaste inlägget på den här bloggen, både jul och nyår har hunnit passera och idag är det redan trettondagen. Bloggen har blivit lite lämnad åt sitt öde under tiden, det har varit mer mat och sociala aktiviteter i stället... Pojkarna har varit hemma, och även min 84åriga mamma var hos oss i två veckor. Tyvärr har vädret varit grått och tråkigt mest hela tiden. (Som i resten av landet verkar det.) Och mamma blev nästan som en fånge här i huset, eftersom marken och vägarna utanför varit täckta av blankis hela tiden. Inte läge att gå ut och riskera att bryta benen!

 Lite virkning har det blivit ändå, några maskor då och då. Och vad har jag pysslat med då? Jo mossvirkning.

Jag har försökt kolla upp om det här ska kallas något annat, men mossvirkning verkar användas mest, och det stämmer så bra med det engelska namnet moss stitch. Det är när man virkar varannan luftmaska och varannan fastmaska, så att fastmaskan virkas omkring luftmaskan på varvet inunder. Det används flitigt i de populära pippimönstren.

Jag har inte gjort några pippimönster, men i alla fall utforskat diverse olika mönstervarianter som man kan åstadkomma, och jag har gjort det genom att virka en liten samling armband.

Det började med att jag gjorde två armband av det lilla paljettgarn som var över efter "frost-sjalen". Jag virkade ett på längden och ett på tvären. Precis som med virkning i allmänhet så blir resultatet här töjbart på höjden och mera stumt på längden, därför har det ena armbandet knäppning och det andra är runt och kan dras över handen.

Jag har virkat med en färg, med två färger och med många färger.

Jag har virkat prickigt, randigt och mönstrat.

Jag har virkat på längden och på tvären.

Med knappar och utan.

Smala och breda.

Knapparna är återbruk från diverse plagg, utom den stora röda som jag gjort någon gång av cernitlera. (Till en väska om jag tänker efter, jag gjorde en hel hög knappar men använde bara två.)

För varje sak jag gjort har jag fått flera idéer om nya varianter att testa. Om jag gör verklighet av några av dem så blir det snart fler bilder att visa.

De vita prickarna som (kanske?) kan uppfattas på de här bilderna är snöflingor, eftersom vädret även idag envisades med att krångla till det för mig...

Några armband blev så breda att de får kallas muddar eller handledsvärmare, men de hör ändå till min  moss stitch collection!