Virkarens skräck!

Om tummar.

1. Skidåkartumme.

Nejdå, jag har inte råkat ut för denna skidåkarskada. Alldeles nyligen hörde jag ordet för första gången, och blev alldeles stel av skräck! Jag som då och då tar en stillsam skidtur i den närliggande naturen. Och som faktiskt har känt av en ömhet just i tummen, som känns när jag stakar i en uppförsbacke - med bakhala skidor på skaren... Och när jag virkar känner jag av den där ömheten igen, det var det som fick mig att inse sambandet. Det värsta scenariot är alltså inte att jag ska ramla och bryta ett ben under skidåkningen, utan att jag ska stuka tummen så jag inte kan virka...

Varning!

På bilden ovan har jag alltså remmarna på skidstavarna fel - om man får tro flera informationssidor på nätet. Remmen ska inte gå genom handen så här, det lär vara det som riskabelt. Hm. Och moderna stavar har inte ens en sån här rem, men jag åker ju omkring med gamla omoderna grejer...

Så gissa om jag kommer att vara försiktig i fortsättningen!

2. Vant-tumme.

Vantarna på dagens bilder är ett par nästan identiskt lika de i mitt förra inlägg. Dessa är vita i stället för grå, men det är samma gotlandsgarn i dem.
Största skillnaden mellan dessa och de förra är att jag fått till just tummen lite bättre. Både att den är jämnare i formen och lättare att beskriva i mönstret.
Mudden går också lite längre upp på vanten, så som jag funderade på att göra, men om det blev nån förbättring av just det vet jag inte, förutom att mönsterskrivningen blev enklare eftersom gränsen mellan vanten och mudden sammanfaller med där tummen börjar.

Sakta sakta går mönsterskrivandet framåt...

Gotländsk pälsull

När vi var på Gotland för något år sedan trodde jag att vi skulle se får överallt och hela tiden! Det gjorde vi inte. De fanns där, jag menar vi såg några stycken i alla fall, men inte i såna hopar som jag hade tänkt mig. Ullgarn från gotlandsfår tyckte jag i alla fall att jag skulle ha med mig hem därifrån, så jag köpte ett par härvor i en affär i Visby. Nu har det till slut blivit något av den första härvan: ett par vantar.

Garnet är enligt banderollen "en exklusiv blandning av gotländsk pälsull och merinoull från Falklandsöarna". Merinoullen är faktiskt bara 5%, så jag vet inte vad den egentligen gör för skillnad? Garnet känns starkt och kraftigt. Det gick bra att virka med, men var besvärligt att repa upp... Det fanns såna där långa strån som hakade ihop sig. Och tyvärr, repa upp och göra om var något jag fick göra gång efter gång innan jag fick ihop de här vantarna...

Jag kan tänka mig hur bra de ska tova sig och bli täta och fina av användning... Jag ska inte använda dem själv utan ge bort dem.

Detta med upprepningar och omgörningar borde jag väl för övrigt ha sluppit då jag hade en sån bra förebild att räkna på i de bruna vantarna. Försökte denna gång att virka fram- och baksidan samtidigt som jag då funderade på. Och det funkade faktiskt! 

Muddarna är påvirkade i efterhand, för jag var osäker på om ett hekto garn skulle räcka till hela vantparet. De bruna vantarna väger 107g. Men till dessa gotlandsvantar räckte hektot. Jag fick inte många meter över, men jag behövde inte heller lägga till något annat garn.

En idé med vantarna var också att skriva ner mönstret, men jag tror jag vill göra om dem en gång till - dvs göra ett par till, inte repa upp och göra om dessa ännu en gång, det vore för jobbigt! Jag skulle vilja ha bättre proportioner mellan mudden och själva vanten. Jag skulle vilja ha skarven mellan vanten och mudden just där handleden slutar och handen börjar, men som de här vantarna är nu så sitter skarven en bit nedanför.

En annan idé vore att flätmönstret skulle kunna fortsätta ned på mudden? (Snyggt men svårare att beskriva?)

 

Ja ja. Man kan ha många funderationer, och jag har ju alltid nästa projekt i huvudet så fort jag fått en sak klar...

Förra vintern var det skralt med snö, det behövdes minsann inte skottas varje dag, och ingen skidåkning blev det just heller. Denna vinter däremot... den senaste veckan har det ju snöat massor, och det gäller nog för stora delar av det här landet. Det ena och det andra har jag fått ställa in eller skjuta upp pga dåligt väder. Och nog har vi fått skotta!

Dessa godingar hade jag på besök häromdagen då det snöade som mest! (Nej inte får.)

Men idag har solen lyst, om än lite svagt genom ett dis, och då passade jag på att fota vantarna.

Vintriga virkhälsningar!

Himmel och hav!

 Himmel-och-hav-väskan är klar! Den är till och med överlämnad till mottagaren. Jag vill genast meddetsamma tala om att det vita på sidan av väskan är ett flygplan på väg uppåt. Inte en fiskmås på väg att dyka! Jag kanske kunde ha förtydligat det tex med några broderstygn, eller jag vet inte hur, men jag hann inte lägga ner mer arbete på väskan.

På andra sidan fick jag in solen. Den här väskan är gjord till en som tycker om att vara ute och resa till sol och värme.

Hela väskan är virkad med dubbelt bomullsgarn, och den är ganska stadig.

Handtagen klippte jag till av en sorts långa band som jag hade på lager, det är en kraftig kvalitet ungefär som skärp. Jag gjorde dem flexibla på samma sätt som när jag gjorde tekoppväskan för nåt år sen: de kan användas korta som handtag på en kasse eller långa som axelband.

Jag virkade dubbla hål i väskans överkant och vek ner kanten och sydde fast den som en fåll. Handtagen träddes genom hålen och syddes ihop så som syns på bilden.

Sen fodrade jag väskan med ett tunnt tyg.

Smygmaskvirkning: blå sockar, röd bok

Det är aldrig lätt att slita sig från en virkning och man kan bli sittande alldeles för länge! Man vill se hur mönstret utvecklar sig, bara ett varv till för att få se hur det blir, och bara ett varv till, och ett till...  Jag gör några varv varje dag på himmel-och-hav-väskan, och det är så himla spännande att se hur mönstret växer fram. Ändå har jag inte riktigt lyckats bli klar med den.

Här är i stället en bild på ett par smygmaskvirkade sockar, som jag haft färdiga ett tag redan. De

 är virkade "med avigan utåt" liksom de vita/grå som jag visade strax före nyår.

Jag har gjort den här sockmodellen i så många versioner nu att jag börjar känna mig ganska nöjd...

När det gäller frågan om hur hårt eller löst man ska virka smygmaskvirkning, och varifrån de olika uppfattningarna kommer, så har jag forskat vidare. Jag bestämde mig för att gå "tillbaka till källan" - urkällan, boken av Kerstin Jönsson. Den enda bok som finns på svenska om smygmaskvirkning. Jag har inte haft den i min ägo tidigare - men nu har jag det. För länge sedan lånade jag den på biblioteket och lärde mig själva grundtekniken, därefter har jag inte tittat i den. Tills nu då.

Ja, jag vet, jag är en boksamlare. Andra samlar på sig garn, jag samlar på mig böcker.

Naturligtvis står det på flera ställen om hur löst man måste hålla garnet. Framför allt står det att man ska virka med den speciella smygmaskvirknålen, att det är det riktiga och rätta sättet.

Men jag gör ju ändå som jag vill jag, och den där smygmaskvirknålen dumpade jag när jag hade konstaterat att det inte gick att virka med den...

Boken innehåller i alla fall många fina mönster och bilder på vantar och några mössor. Dessutom tycker jag mycket om de inledande sidorna om hur författaren kom i kontakt med smygmaskvirkningen, och de historiska berättelserna om de virkande kvinnorna och deras livsöden. Att läsa om Fina som bara hade en hand, men ändå kunde virka vantar genom att arrangera virkkroken på ett speciellt sätt, det är rörande.

Nyaste virkboken

 En ny bok har tillkommit i min samling av engelskspråkiga virkböcker. Den heter   Crochet ever after och virkdesignern bakom den heter Brenda KB Andersson.

Jag är ganska imponerad av hennes virkdesign.

 Boken innehåller18 virkmönster inspirerade av klassiska sagor. Jag var bland annat intresserad av att se hur den här härliga rödluvahuvan var gjord. Den kallas Little Red's infinity hood, och är en infinity scarf med huva. Heter det tubhalsduk på svenska? Halsduk med huva har jag sett förut, men denna sitter alltså ihop hela vägen runt.

Det finns också ett intressant sockmönster (viktigt att jämföra med alla mina egna virkade sockar!) Det vitsiga namnet är Magic Bean Stalk-ings, och det fina mönstret på sockans sida är alltså en bönstjälk, som i Jack och bönstjälken.

 Och när jag såg de här mönstrade vantarna tänkte jag nästan att Brenda måste ha varit här i närheten i Norrland en eftermiddag i januari när solen går ner tidigt:

Det är en fin bok, fast just nu kommer jag knappast att virka något av projekten. Jag läser ju som sagt virkböcker för att ta reda på hur andra gör sina saker. Vad jag håller på med för tillfället är i stället en väska med hav- och himmel-tema:

Klar om nån vecka eller två?

Pumlor i granen och sockar på fötterna!

Så här mellan jul och nyår brukar jag visa bildbevis på virkade julklappar som jag gjort och förärat familjen. I år har jag ju mest ägnat mig åt sockvirkning hela hösten, och många av sockarna har jag redan visat bilder på. Här kommer i alla fall två par till, som legat i julklappspapper. Båda paren är smygmaskvirkade och båda är gjorda enligt min grundkonstruktion för plattvirkade sockar.

När det gäller smygmaskvirkning och det som jag funderade på i början av den här månaden, kan jag berätta att jag verkligen kontaktade Vashti Braha och försökte få ett klargörande eller en tydlig beskrivning av vad hon menar med "hook-led gauge". Och det har visat sig att vi nog menar ungefär detsamma! Hennes beskrivning att virknålen ska passa i mellanrummet mellan maskbågarna, det är detsamma som jag menar med att storleken på maskan ska avgöras av storleken på virknålen.

Det kändes positivt att få veta!

Sedan vill jag bara berätta en annan rolig sak. Idag råkade jag höra ett avsnitt av programmet Språket. Jag hörde det i bilen medan jag var ute och körde i jobbet.

Dagens avsnitt var en repris, och det handlade om ord som har med julen att göra. Bland annat pratade de om ordet pumla som betyder julgranskula. Ordet verkar mest användas i trakten av Luleå och däromkring, och jag hade inte hört det förut.
Här är en länk till programmet (men jag vet inte hur länge det är tillgängligt).


Ca fem minuter in i programmet talar de om pumlan. Det intressanta är förstås att ordet pumla skulle  komma från ett gammalfranskt ord som betyder "litet äpple". Jag tycker kopplingen till mina virkade julgransäpplen är klockren!

Ordet har nyligen blivit accepterat att komma in i Svenska akademiens ordlista. För alla som tycker om ordet finns också en förening som heter Pumlans vänner... 

Annat att göra

 Här är det mest annat än bloggande att tänka på nu, men här är några bilder på diverse virkade och stickade juldekorationer, tomtar, dukar o annat som kommer fram vid den här tiden. Det mesta är från mammas och svärmors händer! De har (haft) sina olika specialiteter.

Och eftersom jag inte vet när jag härnäst har något virkrelaterat att rapportera så vill jag redan nu önska alla en riktigt 

GOD JUL!