gårdagens reklamblad

 Vad sägs om en handvirkad klänning? 

...eller en "glesstickad" tröja?

Jag fick ett reklamblad från ellos igår. Där finns dessa två plagg på ett av de första uppslagen. Och när man tittar hastigt så ser den "handvirkade" klänningen faktiskt virkad ut, men det är den inte! Den "glesstickade" tröjan är däremot virkad.

Om man tittar på plaggen på ellos.se så står samma felaktiga information, så det är inte bara så att den som satt ihop just det här bladet har blandat ihop texterna. Den virkade är stickad och den stickade är virkad!

Titta på klänningen här

(det är när man trycker på bilden så den förstoras som stickmaskorna syns tydligt)

eller tröjan här.

Vet dom inte skillnaden, eller försöker dom förvirra oss med flit?

Den genomsnittliga ellos-kunden bryr sig antagligen inte ett dugg om vad som är virkat eller stickat. Men mig retar det ofantligt. Det skulle väl inte göra det om det inte var för att det är ett återkommande tema. Jag ser det gång på gång och överallt. Och OK då om det är i en postorderkatalog, förlåtligt menar jag, men i tex en handarbetstidning skulle man väl kunna begära att skribenterna kan skilja på virkat o stickat? Jag brukar hitta såna fel där också.

Ni vet väl för resten att det inte finns några virkmaskiner, så det som man köper virkat, det är alltid handvirkat. Man måste alltid fundera på hur mycket virkaren som gjort plagget har fått av den summa man betalar...

Inte visste jag när jag startade den här bloggen att det var så här det skulle bli: att jag skulle bli en virkaktivist. Det var absolut inte min mening! Det är bara allt som händer runt omkring som tvingar mig!

...

Obs! Nu, sedan den 19e mars, är texten faktiskt ändrad! Den virkade klänningen har blivit stickad och den stickade har blivit virkad!

 

Tidiga penséer

Under hösten medan jag virkade sockar och nu under våren som mellanspel mellan vantvirkningarna så har jag haft ett större projekt på gång. Nu har jag bestämt att den är färdig!

Jag har gjort ett varv då och då på den här sjalen. Den är virkad i mossvirkning, denna underbara enkla virkteknik! Garn: minst tolv olika, det här är ett restgarnsprojekt, jag har antecknat dem på ravelry. Grundmönstret är ju enkelt: en luftmaska, en fastmaska om luftmaskbågen från förra varvet. Spetsen har jag åstadkommit genom att i mittersta luftmaskbågen virka två fastmaskor med två luftmaskor mellan. Och i ytterkanterna har jag ökat med en fm + en lm för varje varv.

 Blommorna är en kombination av mossvirkning och flerfärgsvirkning, den färgen som inte används virkas in. Från början syns den men man döljer den när man gör nästa varv.

Blommorna var tänkta som stjärnor när jag påbörjade dem, men sedan ändrade jag mönstret medan jag höll på, så nu kallar jag dem för penséer.

Här blommar dock inga penseer eller andra blommor ännu! Idag har vi tittat på Vasaloppet, och medan vasaloppsåkarna kämpade i de blöta spåren i Dalaskogarna så åkte jag, Jägarn och äldste sonen ett varv runt berget bakom vårt hus. Vi startade efter vasaloppsåkarna hade startat men var ändå hemma igen innan de hade kommit i mål, hur är det möjligt?

 Här är det inte lika blött som i Dalarna, men någon kyla har minsann inte vi heller! Fem grader varmt. Men det gick otroligt bra att åka, det var nästan helt okrossbar skare och vi gled fint över nya hyggen och gamla skogskiften.

Efter lunch sprack det upp och blev nästan klart en stund, då kunde vi fota sjalen.

Virkarens skräck!

Om tummar.

1. Skidåkartumme.

Nejdå, jag har inte råkat ut för denna skidåkarskada. Alldeles nyligen hörde jag ordet för första gången, och blev alldeles stel av skräck! Jag som då och då tar en stillsam skidtur i den närliggande naturen. Och som faktiskt har känt av en ömhet just i tummen, som känns när jag stakar i en uppförsbacke - med bakhala skidor på skaren... Och när jag virkar känner jag av den där ömheten igen, det var det som fick mig att inse sambandet. Det värsta scenariot är alltså inte att jag ska ramla och bryta ett ben under skidåkningen, utan att jag ska stuka tummen så jag inte kan virka...

Varning!

På bilden ovan har jag alltså remmarna på skidstavarna fel - om man får tro flera informationssidor på nätet. Remmen ska inte gå genom handen så här, det lär vara det som riskabelt. Hm. Och moderna stavar har inte ens en sån här rem, men jag åker ju omkring med gamla omoderna grejer...

Så gissa om jag kommer att vara försiktig i fortsättningen!

2. Vant-tumme.

Vantarna på dagens bilder är ett par nästan identiskt lika de i mitt förra inlägg. Dessa är vita i stället för grå, men det är samma gotlandsgarn i dem.
Största skillnaden mellan dessa och de förra är att jag fått till just tummen lite bättre. Både att den är jämnare i formen och lättare att beskriva i mönstret.
Mudden går också lite längre upp på vanten, så som jag funderade på att göra, men om det blev nån förbättring av just det vet jag inte, förutom att mönsterskrivningen blev enklare eftersom gränsen mellan vanten och mudden sammanfaller med där tummen börjar.

Sakta sakta går mönsterskrivandet framåt...

Gotländsk pälsull

När vi var på Gotland för något år sedan trodde jag att vi skulle se får överallt och hela tiden! Det gjorde vi inte. De fanns där, jag menar vi såg några stycken i alla fall, men inte i såna hopar som jag hade tänkt mig. Ullgarn från gotlandsfår tyckte jag i alla fall att jag skulle ha med mig hem därifrån, så jag köpte ett par härvor i en affär i Visby. Nu har det till slut blivit något av den första härvan: ett par vantar.

Garnet är enligt banderollen "en exklusiv blandning av gotländsk pälsull och merinoull från Falklandsöarna". Merinoullen är faktiskt bara 5%, så jag vet inte vad den egentligen gör för skillnad? Garnet känns starkt och kraftigt. Det gick bra att virka med, men var besvärligt att repa upp... Det fanns såna där långa strån som hakade ihop sig. Och tyvärr, repa upp och göra om var något jag fick göra gång efter gång innan jag fick ihop de här vantarna...

Jag kan tänka mig hur bra de ska tova sig och bli täta och fina av användning... Jag ska inte använda dem själv utan ge bort dem.

Detta med upprepningar och omgörningar borde jag väl för övrigt ha sluppit då jag hade en sån bra förebild att räkna på i de bruna vantarna. Försökte denna gång att virka fram- och baksidan samtidigt som jag då funderade på. Och det funkade faktiskt! 

Muddarna är påvirkade i efterhand, för jag var osäker på om ett hekto garn skulle räcka till hela vantparet. De bruna vantarna väger 107g. Men till dessa gotlandsvantar räckte hektot. Jag fick inte många meter över, men jag behövde inte heller lägga till något annat garn.

En idé med vantarna var också att skriva ner mönstret, men jag tror jag vill göra om dem en gång till - dvs göra ett par till, inte repa upp och göra om dessa ännu en gång, det vore för jobbigt! Jag skulle vilja ha bättre proportioner mellan mudden och själva vanten. Jag skulle vilja ha skarven mellan vanten och mudden just där handleden slutar och handen börjar, men som de här vantarna är nu så sitter skarven en bit nedanför.

En annan idé vore att flätmönstret skulle kunna fortsätta ned på mudden? (Snyggt men svårare att beskriva?)

 

Ja ja. Man kan ha många funderationer, och jag har ju alltid nästa projekt i huvudet så fort jag fått en sak klar...

Förra vintern var det skralt med snö, det behövdes minsann inte skottas varje dag, och ingen skidåkning blev det just heller. Denna vinter däremot... den senaste veckan har det ju snöat massor, och det gäller nog för stora delar av det här landet. Det ena och det andra har jag fått ställa in eller skjuta upp pga dåligt väder. Och nog har vi fått skotta!

Dessa godingar hade jag på besök häromdagen då det snöade som mest! (Nej inte får.)

Men idag har solen lyst, om än lite svagt genom ett dis, och då passade jag på att fota vantarna.

Vintriga virkhälsningar!

Himmel och hav!

 Himmel-och-hav-väskan är klar! Den är till och med överlämnad till mottagaren. Jag vill genast meddetsamma tala om att det vita på sidan av väskan är ett flygplan på väg uppåt. Inte en fiskmås på väg att dyka! Jag kanske kunde ha förtydligat det tex med några broderstygn, eller jag vet inte hur, men jag hann inte lägga ner mer arbete på väskan.

På andra sidan fick jag in solen. Den här väskan är gjord till en som tycker om att vara ute och resa till sol och värme.

Hela väskan är virkad med dubbelt bomullsgarn, och den är ganska stadig.

Handtagen klippte jag till av en sorts långa band som jag hade på lager, det är en kraftig kvalitet ungefär som skärp. Jag gjorde dem flexibla på samma sätt som när jag gjorde tekoppväskan för nåt år sen: de kan användas korta som handtag på en kasse eller långa som axelband.

Jag virkade dubbla hål i väskans överkant och vek ner kanten och sydde fast den som en fåll. Handtagen träddes genom hålen och syddes ihop så som syns på bilden.

Sen fodrade jag väskan med ett tunnt tyg.

Smygmaskvirkning: blå sockar, röd bok

Det är aldrig lätt att slita sig från en virkning och man kan bli sittande alldeles för länge! Man vill se hur mönstret utvecklar sig, bara ett varv till för att få se hur det blir, och bara ett varv till, och ett till...  Jag gör några varv varje dag på himmel-och-hav-väskan, och det är så himla spännande att se hur mönstret växer fram. Ändå har jag inte riktigt lyckats bli klar med den.

Här är i stället en bild på ett par smygmaskvirkade sockar, som jag haft färdiga ett tag redan. De

 är virkade "med avigan utåt" liksom de vita/grå som jag visade strax före nyår.

Jag har gjort den här sockmodellen i så många versioner nu att jag börjar känna mig ganska nöjd...

När det gäller frågan om hur hårt eller löst man ska virka smygmaskvirkning, och varifrån de olika uppfattningarna kommer, så har jag forskat vidare. Jag bestämde mig för att gå "tillbaka till källan" - urkällan, boken av Kerstin Jönsson. Den enda bok som finns på svenska om smygmaskvirkning. Jag har inte haft den i min ägo tidigare - men nu har jag det. För länge sedan lånade jag den på biblioteket och lärde mig själva grundtekniken, därefter har jag inte tittat i den. Tills nu då.

Ja, jag vet, jag är en boksamlare. Andra samlar på sig garn, jag samlar på mig böcker.

Naturligtvis står det på flera ställen om hur löst man måste hålla garnet. Framför allt står det att man ska virka med den speciella smygmaskvirknålen, att det är det riktiga och rätta sättet.

Men jag gör ju ändå som jag vill jag, och den där smygmaskvirknålen dumpade jag när jag hade konstaterat att det inte gick att virka med den...

Boken innehåller i alla fall många fina mönster och bilder på vantar och några mössor. Dessutom tycker jag mycket om de inledande sidorna om hur författaren kom i kontakt med smygmaskvirkningen, och de historiska berättelserna om de virkande kvinnorna och deras livsöden. Att läsa om Fina som bara hade en hand, men ändå kunde virka vantar genom att arrangera virkkroken på ett speciellt sätt, det är rörande.

Nyaste virkboken

 En ny bok har tillkommit i min samling av engelskspråkiga virkböcker. Den heter   Crochet ever after och virkdesignern bakom den heter Brenda KB Andersson.

Jag är ganska imponerad av hennes virkdesign.

 Boken innehåller18 virkmönster inspirerade av klassiska sagor. Jag var bland annat intresserad av att se hur den här härliga rödluvahuvan var gjord. Den kallas Little Red's infinity hood, och är en infinity scarf med huva. Heter det tubhalsduk på svenska? Halsduk med huva har jag sett förut, men denna sitter alltså ihop hela vägen runt.

Det finns också ett intressant sockmönster (viktigt att jämföra med alla mina egna virkade sockar!) Det vitsiga namnet är Magic Bean Stalk-ings, och det fina mönstret på sockans sida är alltså en bönstjälk, som i Jack och bönstjälken.

 Och när jag såg de här mönstrade vantarna tänkte jag nästan att Brenda måste ha varit här i närheten i Norrland en eftermiddag i januari när solen går ner tidigt:

Det är en fin bok, fast just nu kommer jag knappast att virka något av projekten. Jag läser ju som sagt virkböcker för att ta reda på hur andra gör sina saker. Vad jag håller på med för tillfället är i stället en väska med hav- och himmel-tema:

Klar om nån vecka eller två?