Min hjärtekatt är färdig! Jag vill inte påstå att det gick helt lättvindigt, och det passar inte riktigt mina händer att virka hårt på det här sättet. Men när jag till slut fått ihop delarna var jag i alla fall nöjd.
Jag kallar katten för Jama. (Tittade i almanackan och fann John och Jane som dagens namnsdagsbarn, men var inte riktigt nöjd med något av dessa, däremot kom variationen Jama helt logiskt!)
Katter gillar som ni vet att klättra i träd. Det har alla våra katter gjort. Men här i glesbygden ringer man ju precis inte brandkåren om en katt har klättrat upp i ett träd. (Det är väl mest i filmens värld man gör det.) En gång hade vi en katt uppe i ett träd i flera dygn. Kallt var det, men den bara satt kvar där och jamade. Till slut gick jag dit med en stege som jag lutade mot trädet och klev upp på och lockade på katten. Trodde att jag skulle komma så nära att den skulle våga börja klättra neråt. Men så liten stegen visade sig vara i jämförelse med trädet! Jag ansträngde mig verkligen för att få ner den där katten. Öppnade en burk kattmat som jag satte fast på en lång stör och höll upp mot katten för att den skulle känna lukten och bli så sugen att den skulle börja klättra ner... Ni förstår ju att den bör ha varit ganska hungrig vid det laget! Jag minns inte alla detaljer, men till slut började den i alla fall klättra, gren för gren, jag minns att det var en tall, och att katten jamade förskräckligt hela tiden som om den var jätterädd. (Men klättra uppåt, det går bra det!) När det var så där en två meter kvar mellan katten och mig slutade den klättra och hoppade helt enkelt sista biten ner på min axel - naturligtvis med alla klor utspärrade för att kunna ta fast sig i landningen. Jag fick några långa snygga rivmärken i kinden...
Nästa gång den klättrat upp i ett träd orkade jag inte med samma långdragna procedur, utan då fällde Jägarn trädet mot en stor sten så att katten skakades ner på marken. Och den gick därifrån som om ingenting hänt!
