En ribbtröja

Jag hade en idé om en enkel ribbtröja.

Enkel i betydelsen raka stycken och utan några särskilda dekorationer.

Jag repade upp ett par gamla tröjor (som jag inte kan ha längre tyvärr) i garnet Tropik (50% bambu, 25% bomull, 25% akryl). Svart och vitt. Lade till lite rött och lila för att få något intressant i det stora randiga.

Tropik tillverkas inte längre men jag tycker det är så mjukt och fint, därför kändes det extra bra att återanvända garnet till något som jag verkligen skulle kunna använda.

Jag ville göra tröjan i min briocheteknik. Dvs den teknik som jag beskriver i mönstret Late Vacation. Jag kallar maskorna "neck stitch" på engelska. Så kanske "halsmaska" på svenska då. 

Att virka en hel tröja med denna halsmaska skulle liksom bli som ett test. Hur bra skulle det funka? Hur stretchigt? 

När jag hade gjort bakstycket och framstycket fick jag för mig att tröjan - trots noggranna mätningar! - skulle kunna bli för kort! Så jag passade på att infoga ett litet axelstycke då jag sydde ihop delarna.

Ärmarna blev kanske lite väl vida i överkanten, men, måste jag säga, precis lagom längst ner vid handleden. Vida ärmar som fladdrar kring handlederna är kanske snyggt men man kan ju inte göra någonting med sådana! 

Jag vet att den ser inte märkvärdig ut, det är liksom inte en gåbort-tröja, men

den är SÅ himla mjuk och skön! 

.

Brokig grytlapp

Här är den brokiga kompositionen som var tänkt som ena sidan av kudden i förra inlägget. Jag tänker nu att det hade kanske gått an om jag sorterat bort ett par stycken av de mörkare rutorna - de andra går väl rätt så fint ihop som håller ungefär samma ljushet.

Hur som helst så blev det nu i stället så här. Jag vek in hörnen mot mitten och sydde ihop. Och voilà så blev det en grytlapp med två olika sidor!

Organiska geometriska kvadrater

Den 26 april hittade jag på ett utkast till en liten ruta virkad i fasta maskor. Jag tänkte mig någonting kvistliknande som man skulle kunna montera ihop till en helhet. En ganska organisk helhet, många små kvistar till en hel "växtlighet". Det var den första tanken. Att kanske lägga till blad eller blommor fanns också i den ursprungliga idén.

Sedan fick jag veta att Per Olov Enquist hade gått bort samma dag och då tänkte jag att det var "Enkvistar" jag virkat och fotade de virkade rutorna med lite enris.

Jag visste inte exakt hur de borde virkas bäst, provade med små variationer. 

Upptäckte att de kunde sättas ihop på mer än ett sätt. Genom att vrida på dem, på en del av dem, kunde nya mönster skapas! 

Mera geometriskt än organiskt blev det när jag fick fram ringar på det här sättet.

Orkade få ihop 16 bitar som jag sydde ihop till en större ruta, lagom för en kudde.

Mönstret passar ihop på både längden och tvären om man säger så. Nitton maskor brett, nitton varv högt. Fasta maskor om båda maskbågarna och med den oanvända färgen invirkad inuti maskorna.

 

För att få maskorna att se "räta" ut, som jag gillar, har jag använt mig av att virka avigt på tillbakavarven.

Jag bestämde mig för att göra en baksida till kudden med mera färg. Gjorde en med alla 16 rutorna i olika färg - blev missnöjd med helheten - började om. 

(Den alltför brokiga sidan sydde jag sedan om till en grytlapp.)

Försök nummer två - bara blått. Jag provade ut ännu fler geometriska kompositioner! De här två bilderna (ovan och nedan) är skapade i ett bildprogram i datorn av bilden av en enda virkad ruta.

Sedan, när jag faktiskt virkat sexton kvadrater i verkligheten, fortsatte jag experimentera och komponera!

De många olika möjligheterna fascinerar mig.

Så här blev den blå sidan till slut.

Slutligen idag har jag virkat ihop den blå och vita sidan och stoppat en innerkudde däri. De två sidorna består av små kvadrater med samma grundmönster hopsatta till två olika mönster. Nu får jag vara nöjd och lämna det här projektet. Jag har som vanligt huvudet fullt av andra virkningar.

Vad är grejen med mormorsrutor?

Vad är egentligen grejen med mormorsrutor?  Hur kan de vara så populära? För mig lite obegripligt.

När jag virkade Maria Gullbergs mönster Möten tidigare i år (förra inlägget) så var det närapå undantaget som bekräftar regeln. Nämligen den regeln att jag inte virkar mormorsrutor! Det är något med det speciella hålade utseendet som inte attraherar mig. Men en filt har jag alltså även gjort en gång, bilden ovan, det var 2013. För jag är ju sån att jag måste testa, jag avfärdar inte någonting utan att ha provat först. Jag virkade de här runda mormors-"rutorna". Men jag blev inte fast för mormorsrutevirkning.
Jag hade färgat garn med lupiner och avocado. Det lupinfärgade blev en fin lys-grön färg. Kanske är den idag inte riktigt lika lysande, men fortfarande en fin grön färg.

Mitt andra test, Maria Gullbergs mönster, det har den fördelen att man tänker mindre på det där med hålen eftersom andra mönster uppstår när man sätter ihop hennes specialdesignade rutor.

"Mormorsruta" kan ibland syfta på nästan vilken ruta som helst som är tänkt att virkas (eller även stickas)  i ett större eller mindre antal och sys eller virkas ihop till en större enhet. Men just nu syftar jag på den mer precisa betydelsen, en ruta som virkas av stolpgrupper med mellanrum av en eller flera luftmaskor, och där stolpgrupperna placeras på förra varvets luftmaskbågar/mellanrum.
Virkboksförfattarna Susanna Zacke och Sania Hedengren varierar mormorsrutan i sina böcker med att göra den med halvstolpar. Ja det kanske finns en poäng med det också - lägre maskor ger tätare varv och därmed mindre hål?

"Rutorna" behöver nu inte vara fyrkantiga utan kan minsann se ut hur som helst! Runda, trekantiga, sexkantiga, åttkantiga... Eller citronformade? Som i Jane Crowfoots Mystical Lanterns. Den kan jag inte låta bli att gilla litegrann. Om ett sådant mönster hade funnits 2013 när jag skulle göra min växtfärgade filt hade jag kanske använt det.

Eller så virkar man helt enkelt de där stolpgrupperna på långa raka varv, som ränder, fram och tillbaka. Eller i sicksackform.
I stället för att virka många rutor som måste sys eller virkas ihop ser jag ofta en enda jättestor mormorsruta nu för tiden. Man gör bara större och större varv.


Den äldsta bilden av en mormorsruta lär vara i The Art of Crocheting, en bok från 1891.

Där finns inte något mönster i egentlig mening, alltså ingen instruktion om vilka maskor man ska använda. Det står bara: "The engraving clearly explains the method of making, and shows how the colors are used". Sedan räknas några olika färgförslag upp!
Det är inte första gången jag ser vilket förtroende virkdesignern hade för sina läsare förr i tiden.

Men det var nog 70-talet som var mormorsrutans guldålder. Det kanske är det som är problemet? Att man kan förknippa virkning i så hög grad med mormorsrutor och med avskräckande fula virkningar...
En del av detta har Dora Ohrenstein skrivit om i en artikel om mormorsrutans historia. Där skriver hon också att det kallades amerikansk virkning - det hade jag aldrig hört förut.

En liten artikel om hur mormorsrutan dök upp på catwalken för några år sedan hittade jag i Talking Crochet. Där finns några intressanta (eller läskiga) bilder!

Intressant var ordet sa Bull.  Ja det är verkligen det jag tycker om mormorsrutorna - intressant! men inte så snyggt. Det fascinerar mig hur mycket mormorsrutor som virkas i världen. Och för mig finns bara en bra förklaring till denna popularitet: att det är så enkelt. Det är just principen att virka i mellanrummen, hålen, som gör att det är enkelt. Man kan göra det utan att titta, man känner med fingrarna var virknålen ska stickas in. Om du hör någon säga sig kunna virka utan att se på sitt arbete, så ta reda på om det inte är mormorsrutor hen menar då! Tala gärna om för mig om det skulle vara något annat.

Det finns några berättelser om blinda eller synskadade virkare att läsa hos Crochet Concupiscence. Jajamen, mormorsrutor.

Det här med enkelheten gör att mormorsrutorna också funkar bra till allehanda gemensamhetsvirkningar och manifestationer. Jag vet inte vem som för tillfället innehar världerekordet i stor filt, men det är i alla fall inte något fel på entusiasmen i de här båda exemplen, från Småland och Indien. Ska man få så många människor att ställa upp för en gemensam sak så får det nog lov att vara någorlunda enkelt, det man förväntar sig av dem!


Själva principen med små rutor som senare virkas ihop till en större enhet har jag ingenting emot. Jag har gjort ett försök med vanliga fasta maskor som jag kan visa snart. Det här med Corona har ju inte inneburit någon karantän för min del, eller arbete hemifrån eller sysslolöshet eller så. Tvärtom har den gångna våren varit en hektisk tid på många sätt, men nu har sommaren kommit och snart även semestern. Då.


Bilderna på grytlappar är några som jag hittat bland min mammas gamla grejer.

Möten i soffan

Jag har virkat en Maria Gullberg.

Dvs ett mönster ur boken Virkad mönstermagi som jag skrev om när den kom ut 2017.

Jag satte ihop rutorna till en kudde, nio rutor till framsidan och nio till baksidan.

Ena sidan är lite ljusare och den andra lite mörkare blå.

Mönstret heter Möten.

När jag hade satt ihop rutorna till den ljusare sidan upptäckte jag att det blivit lite fel...

 Eller vadå fel, mönstret blev lite annorlunda men lika roligt tycker jag!

Drottning Annas stjärna

Det är tuffa tider nu. Vi som jobbar i den omhändertagande sektorn kan inte jobba hemifrån, sitter inte hemma i karantän, utan jobbar på som vanligt. Varje dag tar vi till oss nyheter om Coronaviruset, dess verkningar och nya instruktioner om hur vi bör bete oss. Nu gör jag här en liten verklighetsflykt och tittar på en gammal virkad duk.

Med undantag för min 120 centimeters blåa blomma har jag aldrig virkat dukar. 

Inte ens för länge sedan, när många andra gjorde det. Jag har aldrig haft lust för just den typen av handarbete. Kanske för att just dukar ändå har kommit till vårt hushåll från flera håll, vävda och virkade.

Det betyder ju inte att jag inte kan beundra ett fint handarbete när jag ser det.

I februari gick min mamma bort, 90 år gammal. Hon var framför allt intresserad av vävning.

Därför finns det bland hennes kvarlåtenskap meter efter meter av vävda mattor, dukar och gardiner.

Men jag har också hittat några virkade alster. 

När jag såg den här stjärnduken (ovan) kände jag omedelbart igen mönstret.

Jag tror inte att det är hon som har virkat den, visst skulle hon ha nämnt det någon gång då (???). Det kan helt enkelt vara så att eftersom hon har varit den textilintresserade i släkten så har hon fått ta hand om textilier som andra har lämnat efter sig. 

Jag tror detsamma om tex dessa:

Så tunt garn! Så liten virknål man måste ha använt!!! Sånt imponerande tålamod som ska ha behövts för att slutföra en hel duk.

Stjärnmönstret då. Se här var jag sett det! På utsidan av min Mary-Olki-bok Virka rutor och rundlar från 1969. 

Men mönstret är mycket äldre än så. Det verkar vara/ha varit ett mycket populärt mönster och finns publicerat på ett otal ställen.

Se ravelrys sida där det heter Queen Anne's Lace Tablecloth.

Inte mindre än 21 källor till mönstret finns noterade där!

Man kan även hitta det som ett gratismönster på Free Vintage Crochet.

Hjärtan och ränder

Jag ville virka sockar med något mönster. Jag har gjort så många slätstrukna par vid det här laget att jag vet att jag klarar att få till ett par som sitter bra på foten - med smygmaskvirkning. Ville utöka repertoaren.

I de här två paren har jag gjort som en panel på vardera sidan med flerfärgsvirkning. Se tex Anette Petavis beskrivning av tekniken!

Jag har samtidigt använt mig av tekniken med avig virkning, dvs virkat vartannat varv avigt för att få ytan att se "rät" ut. 

Här är min beskrivning av vad jag menar med avig virkning! 

Resten av sockarna är virkade vartannat varv med den ljusa och vartannat varv med den mörka färgen. Gäller även foten där jag lyckats greja till mönstret med en annan kombination av aviga och räta smygmaskor...