fredag 20 september 2019

Vafan sa människan?


Vad fick jag höra igår på radion? Det var i Nordegren & Epstein som Thomas Nordegren tog upp att en moderat politiker kritiserat ett förslag om friår för att det skulle leda till att ingenjörer skulle komma att stanna hemma och knyppla. Thomas ställde frågan Vad tycker du om att knyppling används som en metafor för att göra något meningslöst och lata sig? till en Fredrike Rodebeck, kanslichef på Nämnden för hemslöjdsfrågor. Hon försvarade knypplingen med att det är komplicerat, det är high tec hantverk. Någon minut senare kommer det här:

Annars kunde jag rekommendera dem att i stället prata om virkning, för att hemslöjdens urmoder Lilli Zickerman hon tyckte att virkning det var nånting för de lata, för att virkning det kan nämligen utföras liggande.

Man häpnar! Det där med Lilli Zickerman har man ju hört många gånger, men i det här sammanhanget. Mycket besynnerligt. Människan kände sig trängd och ville flytta fokus på något ännu värre??? Som ett barn som blir retad av kompisarna och som då i sin tur börjar hacka på någon som står ännu lägre på rangskalan. Ja just så lät det här uttalandet. Barnsligt alltså. Att jag ens bryr mig om att kommentera det.

Nämnden för hemslöjdsfrågor hade jag aldrig hört talas om. De har en hemsida, och man kan söka pengar från dem. Ett tips! Prova söka för ett knypplingsprojekt! Eller ett virkprojekt kanske?! Det vore intressant, bara för att testa.

Louise Epstein försvarade i alla fall sina virkande kompisar.
Radioprogrammet kan höras på sr.se och inslaget om knyppling kommer efter ca 34 minuter.

Bilden ovan är ett av mina projekt i virkad flerfärgspatent. Jag jobbar hårt på mönsterskrivning...


torsdag 15 augusti 2019

Crochet brioche


Ett nytt intressant tema för min virkmani! Jag har djupdykt ner i crochetbrioche. Eller briochecrochet -  eller ja, vad ska det heta egentligen? Och framför allt, vad heter det på svenska?

 Brioche, franskt frukostbröd (främst), troligen härstammande från landskapet Brie. Brödet är ett lätt och luftigt vetebröd med kraftig smörsmak. Detta uppnås genom att kraftigt bearbeta (knåda) degen elastisk och smidig innan rumstempererat smör tillsätts degen.
Citat: Wikipedia.

Mycket konstigt (eller ska man säga komiskt) att ordet även kan betyda patentstickning! Ja det är alltså det man försöker efterlikna när man virkar "brioche". Kanske sticktekniken också härstammar från Brie?
 Patentstickat är töjbart, tjockt och fluffigt. Och så kan det ju vara så där förföriskt tvåfärgat - med en dominerande färg och en kontrastfärg liksom bakomliggande. Och den där tvåfärgade patentstickningen är väldigt inne just nu, gärna till stora sjalar.

När man försöker skapa en virkad variant, vad är det då man mest vill kopiera? Svaret verkar vara olika för olika crochetbrioche-mönster. Jag tänkte göra en liten sammanställning här av vilka varianter jag har hittat hittills.


Men hallå. NYTT? Visst har jag gjort detta tidigare, inte är det något direkt nytt tema för mig? Nej, precis, men nu finns det plötsligt många andra som skapar olika randiga mönster som kallas crochetbrioche eller briochecrochet.

Jag skapade min virkade flerfärgspatent 2012 (som jag alltså kallar det på svenska) - se mitt blogginlägg från januari 2012: Tvåfärgsvirkning.
Tre år senare vågade jag publicera ett mönster: Oliksidig halsduk och strax därefter ett till, Geologens halsduk.


 Båda mönstren finns på ravelry att ladda ner gratis och på svenska! 
Inga särskilda finesser med dessa halsdukar kanske men de är exempel på det grundläggande briochemönstret, så som jag skapade det från början. Tekniken bygger på att använda reliefmaskor, virka vartannat varv med ena och vartannat med andra färgen; och låta maskornas översida bilda ränder så att arbetets framsida och baksida blir olika. Resultat blir både tjockt och fluffigt samt superstretchigt.  Varsågod att testa! Om man inte orkar göra en halsduk kan man orka en disktrasa. Jag har gjort ett antal sådana.
Bristen på intresse från omvärlden gjorde i alla fall att jag inte omedelbart gick vidare med tekniken utan fortsatte virka allt möjligt annat. Ja det vill säga, åt mig själv (och till nära och kära) har jag använt den här tekniken till en hel del. 

Alldeles nyligen har jag gjort en helt vanlig rak halsduk av det ursprungliga mönstret och det är den som syns på första bilden i detta inlägg. Den snygga fotomodellen är min svärdotter!

Bilden nedan visar några av de saker jag har liggande här hemma som är virkade i samma teknik.




ANDRA BRIOCHE-VARIANTER ATT JÄMFÖRA MED

(Eftersom jag inte testat alla mönster i världen så kan den som gjort det gärna rätta mig om jag skulle säga något i det följande som kanske inte skulle vara helt korrekt.)

1.Först kan jag nämna en halsduk som ser ut att vara gjord på samma sätt som mina, fast med avklippt garn efter varje varv och bara med maskor framifrån:

Faux Brioche Scarf  av Jessie Rayot. Om man gillar fransar är det naturligtvis ett steg enklare (bara en sorts maska).


2. Det som jag uppfattar som vanligast är att virka reliefstolpar och "använda dem vertikalt" om jag får använda det uttrycket - jämfört med mina mönster där jag använder dem horisontellt. Medan jag låter maskornas topp bilda ränder så används maskornas kropp/stam/stolpe (?saknar ordet?) i de här mönstren. De bildar lodräta ränder på framsidan och vågräta ränder på baksidan. Men man kan även skapa andra mönster än bara ränder och det är kanske det roligaste, man kan tex korsa maskorna som när man gör flätmönster. Tatsiana Kupryianchyk alias Lilla Björn är väl den som verkligen lyckats skapa några populära mönster på det här sättet, och jag erkänner att de är snygga. Men jag borde givetvis också nämna Mamachee som verkar ha gjort flera liknande mönster, och före Lilla Björn. 

Ett liknande som jag själv provat att virka är Ninety Degrees Cowl av Deanne Ramsay. Den rullar sig längst upp och längst ner som synes, och på en tubhalsduk passar det ju ganska bra. Man kan till och med rulla ner lite mer med flit för att visa båda sidor.
Stretchigt och fluffigt? Ja inte helt stumt i alla fall. 



3. De som jag inte omedelbart från en bild kan räkna ut hur de är gjorda: (och därför kan beundra)

Vajra infinity scarf  av Arunima Goel  och
Breathtaking Brioche Cowl   av Juliette Bezold
När det gäller dessa kan jag inte säga någonting om stretchighet eller fluffighet, kan bara konstatera att de är snygga på bild.

4. Det finns flera ytterligare exempel på virkmönster som kallas för brioche, men jag nämner inga fler här. Kan i stället tala om att jag förändrat min grundteknik en liten aning och håller på att skriva på ett mönster. Första testet med den nya varianten är en långsmal sjal som ÄR olik på ena och andra sidan, fast det är inte jättetydligt i de här ljusa färgerna. Nästa projekt (det som blir ett mönster) är lite annorlunda...


söndag 7 juli 2019

Fördelar med virkning


 För en vecka sedan fick jag frågan vad som är bäst med virkning. Jag brukar ju säga att det är lätt att improvisera med virkning. Man kan virka några varv på prov och se hur det blir, sedan - om man inte är nöjd - riva upp det och göra om på ett annat sätt.
Men man kan tänka att om jag i stället var väldigt van vid att sticka, så skulle detsamma gälla stickning? Att just det var den enklaste tekniken, snabbt och lätt att arbeta med och improvisera. Jag vet inte.
Jag tycker i alla fall att virkning är lätt att ta med sig, och lätt att lägga ifrån sig för att ta upp en annan gång.

Kanske för att man har en enda maska på nålen åt gången. Det gör då också att man inte tappar alla maskor på en gång, om nålen tappas. Sedan kan man även använda samma virknål till många olika pågående virkningar samtidigt. Man drar bara ut den ur den ena virkningen och använder den till en annan.
Därför är det enkelt att göra två samtidigt om man ska göra ett par av någonting. Tex ett par vantar eller sockar, eller ärmar på en tröja. Ett varv på den ena, ett på den andra. Perfekt att kombinera med improvisation, att virka på fri hand: gör du ett extra varv eller en maska mer eller mindre på ett visst ställe, så gör du detta på båda samtidigt och måste inte försöka minnas arbetsgången i efterhand.
Det blir då även mindre risk att drabbas av "second sock syndrome"! Båda delarna av ett par blir klara samtidigt.

Virkning är så mångsidigt och kan göras på så många olika sätt. Det kan bli allt från skir tunn spets till stadiga korgar. En del menar att det går snabbt, och så är det nog också, om man inte envisas med att just experimentera så mycket som jag gör och ständigt bli tvungen att göra om!





Personligen undrar jag om det helt enkelt är så att jag är så överdrivet högerhänt att det är enklare för mig med en nål än två. Jag skriver med höger, och när jag virkar känns det som att jag skriver med garnet.
Hur som helst.

Den som kom med den här frågan förra helgen kände till en jämförelse som var ny för mig. Hon jämförde med nålbindning. Jag talade om att nålbindning aldrig lockat mig att lägga ner mycket tid på när jag väl upptäckt att det inte går att enkelt repa upp och göra om. Hon sa att det hade en fördel ändå: nämligen att det inte heller repar upp sig om man råkat nöta ett hål på en nålbunden sak, en vante tex. Det som är stickat kan relativt enkelt repa upp sig, det "går en maska" ner genom varven , det där känner man ju till. Beroende på garn förstås! Det finns luddiga garner som nästan aldrig repar upp sig, oavsett om det handlar om nötta hål eller om en pågående arbete som man vill göra om.

Hur är det med ett nött hål i en virkning? Jag vet egentligen inte. Jag kanske har nött för lite på mina virkade alster (gör ju ständigt nytt)...

På bilderna den här gången är tre olika mössor som jag gjort i samband med marknaden "Kyrkhelgen" i Skellefteå. Alla tre är smygmaskvirkade. Två av dem var klara innan och den tredje hade jag med mig halvfärdig för att kunna visa hur man smygmaskvirkar. Om det blir nån studiecirkel sedan - ja det återstår att se.




söndag 5 maj 2019

Brickband


Om någon hade sagt ordet brickband till mig för några månader sedan, så hade jag tänkt på något som hänger på väggen. Två breda band som hänger från en ring av något slag och håller ordning på några brickor. Kanske virkade, kanske vävda eller broderade. Men brickband kan betyda något annat också - har jag nyligen lärt mig! Det kan vara brickvävda band, en speciell gammal teknik för att väva band. 



Brickorna är de här fyrkanterna som syns mitt i bilden ovan, i det här fallet är de av kartong. I varje bricka är det fyra hål. Varpen träs genom hålen enligt en viss ordning, beroende på vilket mönster man vill åstadkomma. Jag hade tio brickor till mitt band. Man spänner upp väven genom att binda fast ändarna i någonting, då bildas skälet som man kan väva i. Genom att vrida brickorna mellan varje inslag ändras ordningen på varptrådarna så att ett mönster bildas.
Jag gör inte beskrivningen mer ingående än så, för jag själv är inte någon vävare och kan inte förklara exakt hur det funkar! Jag har bara gjort bandet enligt instruktionen jag fick.








Sedan var jag tvungen att göra en liten väska som mitt band kunde passa till...




Det fina hästmönstret kommer från en bok som heter Sticka nordiskt, ironiskt nog av en amerikansk författare, Mary Jane Mucklestone.




söndag 7 april 2019

Vantar på längden och tvären


Man måste nörda ner sig ordentligt och utforska ett ämne helt och fullt för att komma framåt. Jag har nördat ner mig i vantar, vilket väl inte är någon överraskning, och det har fortfarande inte gått över. Jag har gjort dem på lite olika sätt för att kunna jämföra resultatet. Och för att kunna skriva ett bra mönster! Har allvarliga planer på det.



Rundvirkade (utom mudden) i flerfärgsvirkning.



Virkade vertikalt, med fasta maskor, och aviga maskor på tillbakavarvet.



Smygmaskvirkade vertikalt.


De här är extra speciella: den rosa bakgrunden har virkats med tröjmaskan som jag använde till en tröja härom året, medan de vita mönsterdelarna är virkade i "center single crochet stitch / waistcoat stitch" - eventuellt stickmaskor på svenska. Alltså fasta maskor där man virkar mellan maskans båda främre vertikala "ben" i stället för i de övre maskbågarna.



Och så de här sista tre paren som är virkade runt en rak startkedja, vertikalt och rundvirkat på samma gång, hela vanten från rätan.





Här har tummen fått en annan konstruktion, men vantarna är liksom de två föregående virkade från rätan, runt en rak startkedja.

Jag ska göra en beskrivning av hur man gör detta.


söndag 3 februari 2019

Reflexgarn



Har testat att virka vantar med reflexgarn. Det finns förstås flera sorter, den jag har använt är från Viking garn. I bilden ovan kan man se solen glittra litegrann i maskorna. I bilden nedan har jag fått en liknande effekt genom att fota med blixt.
(Det blå i båda vantparen är inte reflexgarn utan vanligt Viking Alpaca Storm - min nya garnfavorit.)








Här är de första vantarna jag provade att använda reflexgarnet till. De är virkade med samma virksätt som jag använde till en tröja förra året: en fast maska i bakre maskbågen, en fast maska om båda maskbågarna. Förutom att jag tycker kombinationen är snygg så ger den en fin stretchig effekt.

Dock. Själva garnet visade sig vara lite vasst mot händerna - pga reflextråden antar jag. Så. För att få skönare vantar började jag från och med andra och tredje paret att mönstra vantarna med ett mjukare garn och låta de oanvända trådarna ligga på baksidan. 




Det andra jag kom på var att virka innervantar, som blir som ett löstagbart foder. Jag har använt garnrester av Drops Alpaca och något okänt merinogarn. Utseendet är ju inte så noga med dessa utan bara hur de känns mot handen.





Med innervantar blir vantarna riktigt tjocka och varma, ingen nackdel!





Här är till slut en bild av reflexvantarna testade ute i mörkret! Det är maken som får äran att vandra med dem efter den snöiga glesbygdsvägen i snöovädret en kall januarikväll medan jag sitter i bilen och lyser med billjuset.
Som synes lyser vantarna lika bra i mörkret som snökäpparna på vägkanten!

Det bästa om man vill vara säker på att bli sedd av bilisterna är förstås att ha en reflexväst på sig.


Om ni hade svårt att urskilja nattvandraren i bilden så är det här ett litet förtydligande:




lördag 1 december 2018

Nördberget



På den här kartan finns namnet Nörd-Rentjärnberget inskrivet. Det är lätt att förstå att "nörd" i det här fallet betyder "nord" - särskilt som det finns ett Sör-Rentjärnberg alldeles intill. Men ändå känns det som ett litet hemligt tecken. Det dolda budskapet handlar om att en nörd en dag skulle bosätta sig i närheten och börja vandra upp och ner för det där berget. En virknörd.



Virknörden tog med sig sina alster och slängde ut dem för fotografering!



Jag är inne i ett vant-stim.

En sak jag länge uppskattat med virkning är möjligheten att virka in en tråd som inte används, att gömma den inuti maskorna. Dvs om man gör ett flerfärgat mönster så behöver det inte bildas en massa lösa trådar på baksidan som man kan trassla in sig i. När man stickar finns inte den möjligheten. Jag har alltid hatat sådana där lösa trådar.

Men nu har jag plötsligt accepterat dem och bestämt att de i vissa fall kan ha ett syfte!







Man kan med flit låta trådar ligga på baksidan för att få en tjockare virkning. Bilden ovan: Det är insidan som räknas
När jag väl hade kommit över min fobi så blev det i stället en mani. Nu har jag gjort en hel hög med vantar som är "fodrade" på det här sättet med garn på insidan som inte är invirkat. Själva virkandet är lite krångligare tycker jag, än när man virkar in tråden, men har bestämt mig för att det är resultatet som räknas. Och de här vantarna är jättesköna på händerna. Jag har bestämt att inte låta den lösa tråden bli längre än bakom två maskor, så efter varannan maska snor jag trådarna om varandra på baksidan. Det är väl en del av det som gör att jag tycker det känns krångligt.

Av bilderna här nedan är det ungefär fifty-fifty. De som inte har lösa trådar är då vanlig flerfärgsvirkning med invirkade trådar.
Några är virkade i rundvarv och några är virkade på längden.
Alla vantarna finns nu på Nävarnas Hus i Burträsk.