Hexagonkofta: första försöket

 

Det finns något som kallas hexagonkofta, ganska känt bland de flesta virkintresserade. Det är en konstruktion för en kofta där man börjar under armarna och arbetar sig utåt i alla riktningar. Man gör två halvor som till slut sys ihop mitt bak. De flesta mönster man kan hitta för denna plaggmodell baseras på mormorsrutevirkning. Då menar jag stolpgrupper av tre stolpar med tydliga hål mellan varje grupp. Jag tänkte att jag i stället skulle försöka göra en hexagonkofta med ett enkelt mönster av enskilda stolpar separerade med en luftmaska. Helt vanligt, slätt, rutigt och luftigt mönster. Jag virkade stolparna i bakre maskbågen för att få ännu bättre fall på koftan. Garnet är Drops Belle (53% bomull, 33% viskos, 14% lin). Det blir en sommarkofta!

En hexagon betyder en form med sex hörn, som man kan se tex i en bikaka. Men i det här fallet, som ska bli en hexagonkofta, så betyder det en lite annan form av hexagon. Man kan inte lägga ut hexagonen platt och se de sex hörnen samtidigt. Om man viker den på mitten kan den ligga platt. Då ser den ut som på bilden ovan där jag lagt två spegelvänt intill varandra. 

För att få (ungefär) räta vinklar i hörnen har jag ökat med tre stolpar (plus luftmaskor) i varje hörn.

När jag kommit en bit på väg tyckte jag att ärmarna var tillräckligt vida. Då ville jag inte öka mer just på den delen av virkningen. De alltför vida ärmarna är det jag ofta sett på bilder av sådana här hexagonkoftor - det ville jag försöka undvika! Jag började korta av varven på den delen av koftan som skulle hamna på axeln. Strax därefter tycktes det även vara dags att korta av varven vid halsöppningen.

Här syns ärmen med de avkortade varven. Varje varv avslutas med en stolpe, en halvstolpe, en fastmaska och en smygmaska och varje varv börjas på motsvarande sätt, fast i omvänd ordning då. Jag trodde verkligen att på det här sättet skulle jag kunna forma koftan tillräckligt bra, få en bra lutning på axelpartiet.

Jag virkade tills vidden räckte till. Tyckte jag. Så här efteråt kan jag se att jag som vanligt har tagit till lite för mycket - rädd för att den ska sitta åt har jag i stället gjort den lite för vid. Och onödigt lång.

Dessutom blev bakstycket längre än framstycket, jag tror det hade att göra med hur jag var tvungen att göra framsidan för sig och baksidan för sig sedan jag kommit till halsöppningen. Jag är lite osäker så här efteråt. Hur som helst ville jag ändå sätta någon dekorkant längst ner på framsidan så det skulle lösa sig.

Om jag gör om det här experimentet någon gång ska jag försöka göra tvärtom, så koftan hellre blir kortare bak. Eller, för allt i världen, lika runt om...

Ärmarna förlängdes med några varv och så virkade jag en stadig kant med fasta maskor mitt fram. Där fick jag även in sex knapphål.

Näst sista steget var den där dekoren - spetskanten. Det behövdes en del experimenterande. Så här blev den till slut, och just den är jag ganska nöjd med! Jag upprepade den på ärmarna.

Sedan sydde jag dit knapparna och hade bara ett fåtal garnändar att fästa. 

Kan jag använda den? 

Detta var första försöket! Den ser vid och knasig ut när man lägger ut den så här. Nästa gång kanske jag avslutar rundvirkningen helt och hållet när jag kommit till punkten "tillräckligt vida ärmar". Då blir slutformningen lite annorlunda.

Jag har använt 490 gram garn. Knapparna hade jag tur med och hittade i min ärvda knappsamling.

Nu behövs bara lite lagom varmt sommarväder för att passa en luftig kofta!

Idén om en rutig tröja

Idén om en rutig tröja hade jag redan förra våren. Det var liksom ett självklart nästa steg efter att jag hade gjort den rutiga ryggsäcken. Alltså att fortsätta på det rutiga temat. Nu var idén dels att det måste bli något bärbart, helst i smygmaskvirkning, och att rutmönstret måste ha något mer, något annat än "bara" kvadrater. Här ovan är en av de första provlapparna från förra året. Jag tänkte att genom att arbeta med dubbelt garn skulle jag kunna använda en så stor virknål att det hela inte skulle behöva ta så lång tid, fastän jag smygmaskvirkar! 

I provlappen har jag virkat med en tråd vanligt bomullsgarn och en tråd glansigt bambu-blandgarn. Ja, precis det som jag använde till den historiska virkningen. Jag har blivit lite kär i det garnet.

Men att göra rutorna på det sättet som syns i den här provlappen, det tyckte jag inte var godkänt. Jag behövde få till de där smalare rutorna på något annat sätt.

Lösningen var att frångå smygmaskorna i de ljusa mönstervarven, de orangea i bilden ovan. I stället bestämde jag att virka dem med stolpar (med en något mindre virknål).

Här syns början på tröjan, som alltså skulle vara öppen fram och bli en kofta. Inte samma färger, men samma garn som i provlappen. Bomullens stelhet kompenseras av bambuviskosens lena mjukhet.  Jag började med en nedre grön ribbkant, virkad i bakre maskbågen på det vanliga sättet. (B/B) De bruna rutorna är virkade i främre maskbågen (F/F) med en 8 mm virknål. De smala blå partierna har jag virkat som stolpar med en 5 mm virknål. Det bredare blå "basvarvet" har jag virkat på samma sätt som de bruna rutorna (F/F). 

Ser det ut som raggsocksgarn när jag blandar garn så här? Jag tycker att det ger liv åt färgerna, det blir mindre "platt". 

Detta var nu ganska enkelt och gick till och med ganska fort! Jag gjorde halva rutor i ytterkanterna, även kanterna mot ärmhålen. Vilket jag senare insåg att jag inte hade behövt göra, men just då jag gjorde det var jag inte säker på hur jag skulle göra ärmarna. Om de ens skulle ha samma mönster. Så jag gjorde raka kanter.

Ett annat misstag var den totala vidden: fastän jag provvirkat och räknat fram och tillbaka lyckades jag göra storleken något för liten! Jag hade varit angelägen om att inte göra för stort, vilket jag ofta har gjort med tidigare projekt. ("För säkerhets skull.") Men när koftan hade blivit så här stor och jag kunde prova den på kroppen blev det tydligt att jag skulle behöva lägga till lite vidd mitt fram för att få ihop den.

Så fick den en riktigt bred framkant med knappar och knapphål.

Runt halsöppningen blev det en smygmaskvirkad ribbkant. Jag bestämde också att göra ärmarna lika rutiga som kroppen. Jag virkade dem direkt på den halvfärdiga koftan och fortsatte tills jag tyckte de var tillräckligt långa.

Kanske hade de inte behövt vara riktigt så vida längst ner, ärmarna?

Till slut har det ändå blivit en helt vanlig, eller ovanlig, kofta! Inget som kan köpas på Ellos eller HM faktiskt. Det är väl därför man virkar sina egna kläder? De stora maskorna släpper igenom luft så att tyget andas. Den är helt enkelt lagom. 

FO - Svanmönsterkoftan

Början av historien om den här koftan berättade jag i mars, men nu kan jag berätta slutet. Jag berättade om idén att efterlikna en gammal väv som jag sett på bild, och att jag använde tekniken mossvirkning för projektet.

Jag hade måttat och beräknat storleken och virkfastheten någorlunda. Ritat svanmönstret och skaffat garnet (Rauma Finull). Först virkades fram- och bakstycke i ett stycke. Inte runt runt, fastän det kan se ut så när man tittar på den här bilden! Nej jag har virkat fram och tillbaka och vänt mitt fram. Insidan och utsidan ser likadana ut. Inte förrän jag skulle fästa trådarna bestämde jag vilken sida som skulle vara utsida respektive insida.

Att mönstret med svanarna gick jämnt ut är väl mest en lyckträff.

Ärmarna virkades också nedifrån och upp. Det var lite pirrigt om de skulle passa exakt i ärmhålen eftersom de skulle sys fast i vinkel mot fram- och bakstycken, och jag vet att virkningen ändrar proportion litegrann efter att det blötts eller tvättats. Varven blir kortare och högre.

Jag hade i minnet den grå långkoftan som jag gjorde förra året, som jag först sydde ihop av raka stycken. Med den var det så att jag tyckte det blev för mycket tyg under armarna och det retade mig så mycket att jag klippte bort bitar ur det färdigsydda plagget. Den här gången tänkte jag att jag skulle slippa det, så jag formade rundade ärmhål och ärmar med ärmkulle. Bilden ovan är tagen innan ärmkullen är virkad. Bilden visar också rätt tydligt hur jag har virkat båda ärmarna parallellt, bara ett par varv på varje innan jag upprepat samma sak på den andra. Det gjorde att jag kunde få mönstret symmetriskt.

Jag blev nästan hundra procent nöjd med formen på ärmarna, men i slutändan blev det så att jag la till lite extra av det bruna just under armen på båda sidor. Jag visar detta som ett bevis på hur det faktiskt är möjligt att improvisera! Jag hade gjort så bra beräkningar jag kunde, men förbättrade detaljerna i slutändan.

Detsamma gäller längden på ärmarna. De gjordes något för korta, och sedan virkade jag på mudden. Lättare att lägga till än att dra ifrån tänkte jag. Mudden är virkad med vartannat varv fasta maskor och vartannat varv smygmaskor.

Nederkanten är gjord på samma sätt som ärmmuddarna, påvirkad efteråt.

Runt halsen blev det en smalare kant. Den är virkad med enbart smygmaskor i bakre maskbågen.

Mitt fram virkade jag några varv fasta maskor på vardera sidan och sydde dit en dragkedja.

Den tunna sytråden försvinner in i det luddiga ullgarnet och syns inte! Vilket är tur med tanke på mina fula ojämna stygn. Att sy är inte min grej.

Helheten: den känns bra! Lätt och behaglig. Vikt på den färdiga tröjan: 545 gram. Garnet luddade ihop sig till ett slätt "tyg" när jag blötte den.

Och snö syns det visst att vi har fortfarande också.

Colorwork II

Nu håller jag på med mossvirkning igen. Det är ju en enkel teknik som många tycker om. Påbörjade det här projektet redan i höstas. Det började med att jag såg en bild i en bok, se nedan. Det är en gammal väv, en dubbelväv. Jag hittade bilden i en bok som handlade om Jamtli, museet i Östersund, jag läste den i samband med min resa dit i november. 

Det var så fascinerande att mönstret på väven vid första anblicken såg ut som bara geometriska former, men när man tittade närmare på den visade det sig vara svanar. Eller någon annan långhalsad fågel kanske. Jag tänkte att det skulle gå bra att efterlikna formerna med alla sina diagonaler genom att använda just mossvirking. 

Jag vet att det inte är ett vanligt sätt att använda mossvirkning, men jag har gjort det tidigare:

   En röd halsduk från 2011.  

En trekantsjal från 2015.  

Nu fick jag för mig att göra en hel kofta i mossvirkning, med fågelmönstret. Jag ritade min egen version av svanarna på ett tegelrutat papper. 

Och så ville jag göra mönstret inte bara i två färger, utan många! Garnet är Rauma finull i många färger. Den rostbruna får hålla ihop och rama in det hela.

Så här långt har jag kommit! Jag virkade bakstycke och framstycken i ett, nedifrån och upp. Delade vid ärmarna och virkade ända upp, virkade ihop fram- och bakstycke på axlarna. Ärmarna virkades för sig och syddes fast. Det fattas fortfarande någon slags kant framtill med knappar (eller en dragkedja?). Ärmarna behöver också kantas. 

Och ja, det blev ganska många trådar att fästa...

Här är min beskrivning av själva tekniken: Mossvirkning, första varvet, är att virka en fast maska och en luftmaska; upprepa hela varvet. På alla kommande varv virkas en luftmaska ovanför fasta maskan  och en fast maska omkring förra varvets luftmaska. När jag gör det med flera färger låter jag det garnet som inte används löpa med längs varvet, precis som vid vanlig flerfärgsvirkning. Man behöver inte tänka på att byta färg innan sista genomdraget av fasta maskan som vid vanlig flerfärgsvirkning, utan  sista genomdraget görs med samma färg. Den öglan bildar ju luftmaskan. Sedan byter man färg och gör luftmaskan. Fastmaskan virkas runt både luftmaskan och tråden av den andra färgen som ligger längs med varvet, samt förra varvets medlöpande tråd under luftmaskan.

Plus och minus

Sommarvärmen håller i sig här i norr! Inte behöver man någon ullkofta just nu inte. Men just nu råkade den bli klar! Eller för någon vecka sedan var det kanske. 

Och här står jag och ser ut som om bilden var hundra år gammal, kjol och hatt och allt. Hatten är min solhatt! som inte går att vara utan i värmen.

Min idé om hur det här plagget skulle skapas var ganska vag. Jag virkade ruta efter ruta och tänkte att jag nog skulle kunna få ihop dem till något bärbart. Jag gjorde helt raka stycken, ett stort för ryggen och två smalare som framstycken.

När jag har sytt ihop rutorna och blockat dem har helheten blivit som ett vävt tyg. Alltså en enhet, där skarvarna mellan rutorna inte känns, sticker ut eller på något annat sätt gör sig påminda.  =Ett plus!

Att mönstret skulle se så här slingrigt ut som det gör på framsidan, det började jag inte se förrän jag satt ihop ett antal och såg hela. Då orkade jag inte ändra på det. (Minus.) Jag ville bara göra en annan version än på ryggen, av samma rutor.

Mönstret på bakstycket, som jag gjorde först, fick en stabilare karaktär.  =Ett plus!

Men vad jag är mest nöjd med är det helt nya mönstret jag kom på till ärmarna.

Det skulle kunna användas till vad som helst.

Här är det plus för hela slanten! Varje ruta har ett plus i mitten och varje hörn skapar nya plus tillsammans med rutorna runt omkring.

När jag hade sytt fast de raka ärmarna på de raka bak- och framstyckena och provade koftan på kroppen tyckte jag det blev för klumpigt. För mycket tyg under ärmen! En massa veck! Minus!

Men jag har ju virkat tröjor förr och inte upplevt detta. Jag har gjort enkla tröjkompositioner av raka stycken. Varför detta knöliga resultat den här gången? Det verkar som de här flerfärgsvirkade rutorna verkligen skapar något som liknar ett vävt tyg. Dvs i betydelsen stumt, inte töjbart. 

Jag kände att jag var tvungen att göra något åt saken. Tog till saxen. 

Att jag vågade.

Så här ser bitarna ut som jag klippte bort. Jag tänkte på hur ett framstycke brukar se ut och klippte ett rundat ärmhål. Och så tänkte jag på hur en ärm brukar se ut och så klippte jag så att det som blev kvar skulle likna en ärmkulle. Samtidigt satt ärmen fortfarande fast på axeln högst upp.

Klippte även bort en bit av själva ärmen, därav att det syns sex bortklippta bitar här på bilden.

Att jag vågade! 

Sedan sydde jag över kanterna, först med symaskin, vilket inte gick helt bra, det ville gärna trassla sig. (Minus.) (På min provlapp hade det strax innan gått bra förstås.) Så jag gick över till att sy för hand med sytråd fram och tillbaka på de klippta kanterna. Och sydde ihop ärmarna med kroppen igen.

Om detta kommer att hålla? Det fenomenala är ju att jag nu har chansen att testa just det! Genom att använda koftan.

Sedan gjorde jag ytterligare en sak som jag aldrig provat tidigare: jag pressade ut sömmarna med strykjärnet. Läste mig till att man skulle lägga en fuktig duk över innan man stryker och naturligtvis ha låg värme på järnet. Gjorde så, och resultatet blev hur bra som helst!

Hela koftan är virkad i Rauma Finull. Totalt med knappar och fickor väger den just över 700 gram.

Barnbarn?

Barnbarn?

Jo det är sant, jag har blivit farmor.

Så jag har fått anledning att virka små babysaker. Har varit urusel på att fota dem, de flesta saker har jag hunnit ge bort utan att ens komma ihåg att jag brukar fota mina alster.

Babyfilten med fågelmönster har jag visat, den var naturligtvis till barnbarnet.

Bilden ovan: smygmaskvirkad kofta i Bambu Raggi, improviserat mönster.

En sak har jag i alla fall virkat efter mönster. Eller två faktiskt, och nästan identiska. Det är de här nallarna. Ja, det har fötts en till bäbis i bekantskapskretsen, så därför blev det två nallar!

Mönstret är från boken Virka rätt och slätt av Nicki Trench. Jag har den både på svenska och engelska, på engelska heter den Cute and easy crochet.

 Byxorna är min egen modell, smygmaskvirkade förstås. 

Omlottkofta i Järbo Tropik - mera bambu alltså. Ett av mina favoritgarner, men det finns inte längre. (Jag har några nystan liggande kvar här hemma.)

 50% bambu, 25% bomull och 25% akryl.

Ett annat favoritgarn som jag tror jag nämnt några gånger är det mjuka Viking Alpaca Storm. Det är 40% alpaca 40% merino och 20% nylon. Här har jag använt det till en mössa.

Och här är huvudpersonen själv! Med mössan på. Även tröjan har jag virkat (i samma garn), men någon bild på den tog jag visst aldrig (varför?).

Den här bilden är väl två månader gammal så barnet är lite större idag! Om vädret är bättre imorgon har vi tänkt åka och hälsa på. Från början hade vi tänkt göra det idag, men vädret är helt fruktansvärt så det är bäst att stanna hemma. Var det inte nog med de snöstormar vi fick i januari-februari? Måste vi ha samma i april? 

Japp, så här ser det ut nu på morgonen! Och det snöar och blåser fortfarande...

Ofta kofta

Visst är det obehagligt med värmeböljan i södra Europa? De kallar den för Lucifer.
Man kanske ska vara glad att man semestrar på hemmaplan, men man får ju nästan dåligt samvete för att man klagar på det kalla semestervädret! Idag har vi haft 13 grader "varmt".

Så en kofta är väl inte helt fel klädsel?

Jag har alltså lyckts få den färdig, min sommarvirkning som jag kallar för "Ofta kofta" på projektsidan på ravelry. (Hoppades väl kunna använda den ofta...)

Jag hade 700 gram av garnet Drops Cotton Merino i blandade färger. Och ville göra en kofta. Hur vet man om garnet kommer att räcka, när man envisas med att virka efter eget huvud, utan mönster?

Och hur fördelar man färgerna lämpligast, om det råkar vara ett par nystan av varje färg?

Jag tänkte att "bättre blanda färgerna i små portioner än göra stora färgblock". Skulle garnet inte räcka, och jag skulle bli tvungen att köpa något extra nystan, så skulle det inte märkas att det inte hörde till samma färgbad, om färgerna var blandade i smala ränder och lite huller om buller.
Fast symmetri har jag åstadkommit ändå.

Randningen som jag beskrev i juli (i detta inlägg) hade jag hittat på redan i våras. Nu fick jag tillfälle att prova använda mönstret i stor skala.

Började med framstycke och bakstycke i ett, se bilden ovan. Jag har gjort så raka delar som möjligt, med endast små rundningar runt halsen och ärmöppningarna. Själva ärmarna är helt raka upptill.

Garnet visade sig räcka mer än väl, det blev tom ett par nystan över.

Och randmönstret visade sig ha en oväntad fin "stretch-kvalitet"!

Både kroppen och ärmarna är som synes virkade på längden - det bästa sättet för att åstadkomma bekväma klädesplagg, enligt min uppfattning.

Just nu hoppas jag bara på en liten, liten värmebölja, bara nån dag eller två - bara några grader mer på termometern skulle uppskattas innan semestern är slut!