tisdag 20 januari 2015

Smygmaskvirkning: blå sockar, röd bok



Det är aldrig lätt att slita sig från en virkning och man kan bli sittande alldeles för länge! Man vill se hur mönstret utvecklar sig, bara ett varv till för att få se hur det blir, och bara ett varv till, och ett till...  Jag gör några varv varje dag på himmel-och-hav-väskan, och det är så himla spännande att se hur mönstret växer fram. Ändå har jag inte riktigt lyckats bli klar med den.


Här är i stället en bild på ett par smygmaskvirkade sockar, som jag haft färdiga ett tag redan. De
 är virkade "med avigan utåt" liksom de vita/grå som jag visade strax före nyår.
Jag har gjort den här sockmodellen i så många versioner nu att jag börjar känna mig ganska nöjd...


När det gäller frågan om hur hårt eller löst man ska virka smygmaskvirkning, och varifrån de olika uppfattningarna kommer, så har jag forskat vidare. Jag bestämde mig för att gå "tillbaka till källan" - urkällan, boken av Kerstin Jönsson. Den enda bok som finns på svenska om smygmaskvirkning. Jag har inte haft den i min ägo tidigare - men nu har jag det. För länge sedan lånade jag den på biblioteket och lärde mig själva grundtekniken, därefter har jag inte tittat i den. Tills nu då.



Ja, jag vet, jag är en boksamlare. Andra samlar på sig garn, jag samlar på mig böcker.


Naturligtvis står det på flera ställen om hur löst man måste hålla garnet. Framför allt står det att man ska virka med den speciella smygmaskvirknålen, att det är det riktiga och rätta sättet.
Men jag gör ju ändå som jag vill jag, och den där smygmaskvirknålen dumpade jag när jag hade konstaterat att det inte gick att virka med den...


Boken innehåller i alla fall många fina mönster och bilder på vantar och några mössor. Dessutom tycker jag mycket om de inledande sidorna om hur författaren kom i kontakt med smygmaskvirkningen, och de historiska berättelserna om de virkande kvinnorna och deras livsöden. Att läsa om Fina som bara hade en hand, men ändå kunde virka vantar genom att arrangera virkkroken på ett speciellt sätt, det är rörande.





onsdag 14 januari 2015

Nyaste virkboken




 En ny bok har tillkommit i min samling av engelskspråkiga virkböcker. Den heter   Crochet ever after och virkdesignern bakom den heter Brenda KB Andersson.
Jag är ganska imponerad av hennes virkdesign.

 Boken innehåller18 virkmönster inspirerade av klassiska sagor. Jag var bland annat intresserad av att se hur den här härliga rödluvahuvan var gjord. Den kallas Little Red's infinity hood, och är en infinity scarf med huva. Heter det tubhalsduk på svenska? Halsduk med huva har jag sett förut, men denna sitter alltså ihop hela vägen runt.



Det finns också ett intressant sockmönster (viktigt att jämföra med alla mina egna virkade sockar!) Det vitsiga namnet är Magic Bean Stalk-ings, och det fina mönstret på sockans sida är alltså en bönstjälk, som i Jack och bönstjälken.


 Och när jag såg de här mönstrade vantarna tänkte jag nästan att Brenda måste ha varit här i närheten i Norrland en eftermiddag i januari när solen går ner tidigt:





Det är en fin bok, fast just nu kommer jag knappast att virka något av projekten. Jag läser ju som sagt virkböcker för att ta reda på hur andra gör sina saker. Vad jag håller på med för tillfället är i stället en väska med hav- och himmel-tema:



Klar om nån vecka eller två?