Besök i Korsnäs

I sommar gjorde jag en resa över Kvarken till Österbotten. Jag ville besöka Korsnäs, där de berömda korsnäströjorna finns. Jag lyckades övertala maken att följa med. Vi åkte över med färjan mellan Umeå och Vasa, det tog fyra timmar. Korsnäs ligger inte så långt från Vasa.

Årets kraftiga värmebölja hade inte börjat den där första veckan i juli. Jag tror den började ungefär en och en halv vecka senare, när jag började om att jobba efter semestern. Så under våra dagar i Österbotten var det regnigt och ganska... "svalt". Allra värsta störtregnet kom just när vi hittat till Korsnäs och satt i bilen och väntade på att hembygdsgården skulle öppna. Vi hade också sett en skylt med texten CAFÉ som vi hoppades mycket på.  Vi såg inte till någon människa. Tänkte de inte öppna alls den här regniga dagen? De förväntade sig säkert inga turistströmmar. 

Men klockan ett hände det! Inte mindre än två guider dök upp från var sitt håll och öppnade, den ena till hembygdsmuseet och den andra till prästgårdsmuseet som låg på samma gård. Det var där man kunde köpa kaffe, och det var det första vi gjorde. 

 

Efter att ha studerat prästgårdens alla rum, tillsammans med guiden och ett tyskt par, fick vi kaffe och  en ansjovissmörgås. Först därefter sprang vi alltså i regnet tvärs över gårdsplanen till hembygdsmuseet med de speciella tröjorna. 

Vad är det för speciellt med  korsnäströjorna? De är traditionella tröjor (från 1800-talet) som är både stickade och virkade. Längst upp och längst ner är de virkade - de röda, mönstrade partierna. Den ljusa delen i mitten är stickad. Här kan man läsa vidare. 

Ingen annanstans har man gjort liknande tröjor, alltså kombinerat stickning och virkning på samma sätt. 

De virkade delarna är förstås de jag själv tycker är mest intressanta. De är mönstrade. De stickade delarna är bara  "transportsträckor"! Som virkare är jag naturligtvis partisk, men ändå: de vita och -okej-  prickmönstrade mittenbitarna av tröjan skulle inte väcka någon uppmärksamhet utan de virkade och mönstrade ytterkanterna.

Virktekniken är flerfärgsvirkning med fasta maskor i bakre maskbågen, hela tiden virkat från samma håll. Nederdelen virkas runt. Den övre mönsterdelen, där det ska vara öppning för ärmarna, beskrivs i Gretel Dahlbergs bok från 1987 (Korsnäströjor förr och nu) som att man virkar från höger till vänster och klipper av garnet efter varje varv. "Fäst in garnändarna i nästa varv" står det. Jag tolkar det som att detta var det traditionella sättet. I ett modernare mönster står det att man virkar även den övre delen runt och sedan klipper upp för ärmhålen.

Ofta är det tre färger på samma mönstervarv.

Jag tänker att det virkade är mer slittåligt än det stickade. Nu är jag kanske partisk igen. Men det känns ganska naturligt att använda virktekniken just till ytterkanterna som ofta nöts: ärmslut, halsöppning, nederkant. Det stickade står för elasticiteten i de här tröjorna, att man kan använda samma tröja år efter år fastän midjemåttet varierar.

 

Mönsterfigurerna då, de enskilda dekor-elementen, är de också Korsnäs-specifika? Förutom universella geometriska mönster finns tex stjärnor, blommor och så "de dansande flickorna". Det är väl det mönstret som korsnäströjorna mest förknippas med.

 

De dansande flickorna syns nederst på den här tröjan, och även på mössan. Det är kanske ingen bra bild av just det mönstret men jag försökte heller aldrig fota just det. Det var ju ett annat mönster jag hade nördat ner mig i i höstas, de olika slingvariationerna.

 

På tröjorna förekommer de allra mest stiliserade versionerna. Korsnäs hembygdsförening kallar dem s-krokar eller s-slinga. På min "rana" från i höstas är det nummer fem, sex och sju uppifrån. 

Jag kallade dem akantusblad och akantusbårder när jag skrev om dem förra året. Gissa vad guiden i Korsnäs sa? Hon sa, ordagrant: "det är stiliserade växtornament". Vilken bekräftelse! Det var inte ens så att jag frågade, hon bara sa det helt apropå inget särskilt. Hon verkade helt insatt, trovärdig och kunnig och berättade mycket om tröjorna och deras historia. Hon hade även stickat och virkat sin egen Korsnäströja.

 

 Samma mönster på tillhörande hängslen.

 På andra virkade saker i museet fanns även de nästan bladlika slingorna.

 

I den här samlingen av vantar i olika tekniker hittar jag minst fem olika varianter av slingor. Då har jag inte räknat med de enkla löpande hundmönstren. 

Det här mönstret på en liten virkad påse tyckte jag var intressant, och inte riktigt likt något av dem jag kopierat i höstas. Så nu har jag gjort mig en egen liten påse och använt mönstret på den:

 

Det nedre mönstret på samma påse har jag hittat på en mössa på Digitalt museum. Mössan finns på Nordiska museet men kommer från Gagnef i Dalarna. Den har flera eleganta slingmönster, och just det här mönstret sitter på framkanten och nedre kanten runt om. Det märkvärdiga med mönstret är hur det är komponerat med flera färger. I mitten har man använt grönt till de delarna som sticker ut och är fransiga. För mig är det en tydlig markering att det är ett blad! 

 

Jag har virkat min påse i bomullsgarn. Jag brukar inte notera märke, tillverkare eller tjocklek på mina bomullsgarner. Många av dem har jag köpt secondhand eller fått till skänks. Jag blandar dem huller om buller, så länge det handlar om ungefär samma tjocklek. På det sättet är jag kanske lika oseriös som dem som bara kallar det för "virkgarn" - ett uttryck som jag absolut tar avstånd ifrån! Man kan ju virka med alla garn, kanske det motsatta också: sticka med virkgarn?

I Gagnef-mönstret är det på vissa varv fyra färger samtidigt att hålla reda på! Jag är i en svart period så valde svart bakgrund och lite karamelliga färger till mönstret. 

Upptäckte att mönstret är symmetriskt eller vändbart så när som på en maska! Kollade noga på bilden på digitalt museum om jag tolkat fel, men så var det inte. Det kliade i fingrarna att ändra den där enstaka maskan, men jag höll mig, gjorde mönstret så som det såg ut på bilden.

Flaskhållare

Sommar, sol och värme! Semester, ledighet, heta dagar... Nja, just den där värmen har det väl varit lite si och så med än så länge. Åtminstone här i norr. Men hoppet är som bekant det sista som lämnar människan, så vi tror på kommande soliga dagar. Och då blir vi törstiga i värmen.

Fick en fråga av en av sönerna om det gick att göra en liten påse för en vattenflaska, och med möjlighet att hänga den på bältet. Inga problem! svarade jag naturligtvis meddetsamma. Vad är virkning bäst för om inte lagomt små påsar av alla de slag. På bilden ovan demonstreras den färdiga versionen av maken. 

 

 Första försöket blev som en nätpåse med förstärkt botten, dekorerad med min gamla lodjursdesign för att den skulle vara roligare att göra. Påsen går att dra ihop i toppen med ett resårband. Jag hade först inte riktigt kommit på hur påsen skulle gå att hänga på bältet så den hade några ytterligare lösa remmar på baksidan för att åstadkomma upphängningen.

Den slutgiltiga (? eller den för tillfället rådande) versionen ser ut så här. Den är fastmaskvirkad ända upp och har en inbyggd hank för möjlighet att hänga på bältet. Den har ingen stängning, men det behövs inte! Jag har själv provgått med den för att försäkra mig om den saken. Ska man krypa i grottor eller göra något liknande dramatiskt kan man alltid virka en hopsnörningsbar överdel längst upp om man vill.

 

Lodjuret är min "gamla vanliga" modell, bara lite modifierat sedan jag först använde det på en väska kring år 2000, se det här gamla inlägget från 2010. Jag tycker faktiskt att det ser bättre ut så här, lite lutande framåt, så som det blir med fastmaskvirkning om båda maskbågarna. Med huvudet sänkt, smygande som ett kattdjur gör, lyftande bara en tass i taget.

Mönster till flaskhållare

 Garn: vanligt bomullsgarn 8/4, använt dubbelt - två trådar tillsammans

 Garnåtgång: sammanlagt ca 70 gram

Virknål: 3 mm 

Hela påsen, utom där jag angett något annat, virkas med fasta maskor om båda maskbågarna. Lodjuret är gjort med flerfärgsvirkning. De flesta beskrivningar av flerfärgsvirkning visar virkning i bakre maskbågen, men de här två har jag hittat som visar den teknik jag använt i det här fallet:

 Garnstudio

Annies attic

Börja med att virka en rundel: gör 7 ökningar per varv så att efter 8 varv har du 56 maskor runt om. Virka i spiral utan avslutade varv.

Virka ett varv i bakre maskbågen (utan ökningar). Det är övergångsvarvet mellan botten och sidorna. På slutet av detta varv kan du börja virka in en ände av garnet som ska vara till mönsterfärgen, så behöver den inte fästas senare. 

Härifrån virkas runt utan ökningar. Påbörja mönstret på första varvet. Läs diagrammet nedifrån och upp, från höger till vänster. 

 

Om du vill göra två lodjur, som jag gjort, virka 12 maskor av bottenfärgen mellan ena lodjurets bakfot och det andra djurets framfot, då kommer de att hamna mitt emot varandra.

Ovanför ryggen har jag ritat in symboler för att virka i bakre maskbågen, som gör ryggen lite slätare, mindre "raggig". Det gäller alltså maskorna ovanför djurets rygg, de som virkas med bottenfärgen.

När mönstret är klart, virka ytterligare 10 varv, eller tills påsen är 12 cm hög. 

 

Nu påbörjar vi hanken, den som påsen kan hängas i. Börja med 16 luftmaskor, den sista räknas som vändmaska.

 Vänd och virka 15 fasta maskor längs luftmaskkedjan, därefter 2 fasta maskor längs fortsättningen på varvet där vi var nyss.

 Vänd igen, hoppa över de två fasta maskorna och virka 15 maskor upp längs hanken. Fortsätt på samma sätt att virka fram och tillbaka på hanken. Vänd med en luftmaka längst upp och med två fasta maskor längst ned. När hanken är 10 varv bred fortsätts på varvet som går runt flaskan. 

När du har kommit runt och fram till hanken igen, gör en vändmaska, vänd och virka tillbaka. 

Virka fram och tillbaka i 10 varv (46 maskor). Sedan är det dags att fästa hanken. Virka ut över hankens överkant, fortsätt även över på andra sidan. Nu har du ett helt runt varv igen och kan fortsätta i spiralform liksom i början.

Virka till slut fyra varv ovanför hanken. Gör några hoptagningar på det första eller andra varvet så att maskantalet blir 50, diametern går ihop litegrann längst upp. Fäst tråden.

Färdigt! 

 

 

S-slingor och andra bårder

I min jakt på förlagor eller mönster till de blommiga västarna bläddrade jag igenom ett otal både digitala och fysiska böcker, fram och tillbaka. Förutom den blomman som jag hittade (jag är fortfarande förvånad!) och som faktiskt går att länka till västen i Tingsryd, så började jag känna igen flera andra mönster som återkom på olika ställen. Nu har jag snöat in på den här slingan med alla dess variationer. Den förekommer ofta på de flerfärgsvirkade gamla föremål som finns bevarade. Jag har hittat dem på Digitalt museum, denna fantastiska resurs. 

Är det bara ett geometriskt mönster eller föreställer det något? 

Det finns väldigt många snarlika slingor. Jag har avgränsat mig till att spana på dem som lutar bara åt ett håll - det finns även fina krusiduller som vänder sig varannan gång åt ena och varannan gång åt andra hållet, men de kom inte med den här gången.

De har en sak till gemensamt, de här som jag har virkat upp. Det är inte bara en krusidull, inte bara en vågformig linje, utan de har även något som sticker ut på sidorna om linjen. Därför har jag kommit fram till att det är blad de föreställer. Ett blad som rullar sig och övergår i en spiralform, vad är det? Ett akantusornament!

Akantus enligt Wikipedia:  I den grekiska konsten upptogs växten som ornament kring 400 f.Kr. och omvandlades till det förmodligen mest bestående ornamentala elementet som konsthistorien känt till.

Och: Akantusbladet återkommer som motiv under mer än 2 000 år i medeltidens, renässansens och 1800-talets konst.

Googla gärna på "acanthus ornament", det finns hur mycket som helst att läsa och hur många bilder som helst att titta på. Den här formen har följt oss genom historien.

Nu kanske inte varje 1800-talsvirkare/virkerska hade exakt den uppfattningen om mönstret. Man såg ett mönster som man gillade och kopierade det. Att mönstret ser lite olika ut på olika ställen tycker jag talar för att man gjorde just så. Man hade inte ett diagram att virka efter utan en virkad förlaga och så kopierade man så gott man kunde och gjorde sin egen version.

I Wilhelmina Stålbergs bok från 1848 finns mönstret utan diagram, med bara skrivna instruktioner. Slingmönstret används här till en "rökmössa i calottfason" som virkas uppifrån och ned.  Till exempel beskrivs varv 5 av slingmönstret så här:  1 vit bortom den första vita; 3 kulörta; 1 vit; 1 kulört; 2 vita; 3 kulörta; 4 vita; 1 kulört; 2 vita; 2 kulörta.

Här syns "kalottmössan" och min uppvirkade version av mönstret (bara slingmönstret, inte resten av mössan). Jag har inte virkat min uppifrån och ner som det står i mönstret, utan ritade först upp instruktionerna på papper och virkade sedan nerifrån och upp.  På det sättet blev den mer jämförbar med de övriga. 

 

Men den goda Wilhelmina var ju inte upphovsperson till mönstren i boken, vilket jag också lärde mig nyligen. (Och skrev om i mitt förra inlägg.) Vad hon har gjort är bearbetat och sammanställt mönster av Jenny Lambert, Charlotte Leander och Minna Korn. Och i  Jenny Lamberts egen bok The handbook of needlework, där finns mönstret med diagram. (Se sid 301 "A bag in silk and gold").

Jag har även hittat mönstret i Lovisa Nylanders vävbok: 

Jag trodde kanske ett tag att det skulle vara originalet eller upphovet till de andra, men det stämmer inte. De andra böckerna är äldre, och jag tror dessutom att mönstret är äldre än böckerna.

Samt, gissa vad! Mönstret förekommer också på tvåändsstickade tröjärmar från Dala Floda! Här är ett exempel. Ännu finare exempel finns på några bilder på Lappones blog.  

På tröjorna går mönstret runt ärmen  vid handleden. Jag vet inte ålder på de tröjorna men de kanske är samtida med de flerfärgsvirkade föremålen?

Sedan har vi de här! Någon kanske invänder att de inte har med saken att göra, men jag menar att de helt enkelt är en förenklad, stiliserad version av akantusmönstret. Här kan man säga att det har övergått till att vara "bara" ett geometriskt mönster. Men man kan känna igen envägslutningen som övergår i någonting runt (det som är spiralformigt i de övre exemplen). Och den tjocka delen av slingan, den som lutar, har också något som sticker ut från den! 

De här mönstren finns på en del Korsnäströjor, och den kallas för s-slingan. På vantar, muddar och andra grejer från samma område i Finland finns också den mer organiska bladliknande versionen:

Denna tex, finns på en vante från Härkmeri, och jag har hittat den i boken "Färg och flärd med virkat" av Marketta Luutonen, Anna-Maija Bäckman och Gunnar Bäckman. Man kan konstatera att samma eller liknande mönster förekommer på båda sidor om Kvarken!

Till slut. På något ställe beskrivs mönstret som "löpande hund". Vad är då det? Det hade jag inte koll på. Men jag har lärt mig både det ena och det andra  medan jag bläddrat och sökt och läst om de här virkade slingorna.

Löpande hund är ett vågmönster, det rullar på ett liknande sätt som de virkade mönstren. Det är också ett antikt ornament! Man kan läsa om det i den engelskspråkiga wikipedia-artikeln, den är fylligare än den svenska med flera exempel. Där läser man att den löpande hunden (som jag tycker är svår att se!) även kallas Vitruvian scroll, vilket betyder att man kan se mönstret som hoprullade pergamentrullar sedda från sidan. Mönstret är besläktat med meandern. 

Ja man kanske kan se de virkade vågformerna som en version av löpande hundmönster. Men det går inte att komma ifrån att de är flikiga! Som ett flikigt blad som krullar sig. 

Gamla böcker, gamla mönster

Fantastiskt det här med gamla böcker som digitaliserats så man får fri tillgång till dem! Vilket privilegium! Utan resor eller besvär kan jag ta del av innehållet i alla möjliga intressanta böcker, trots att de befinner sig på olika bibliotek runt om i världen. De kommer snällt flygande till min dator hemma i Sverige, i den norrländska ödemarken... 

Tyvärr har det underbara Internet Archive legat nere sista veckan, men jag hoppas att det kommer tillbaka snart.

Och så finns ju även Digitalt museum, som jag nämnt tidigare. Hur fantastiskt är inte det. 

Jag har spanat en del både i gamla böcker och på det digitala museet på sistone. Dessutom har jag tagit fram och läst om böcker och artiklar från mitt eget helt fysiska virkbibliotek. Där finns bland annat ett nummer av Hemslöjden från 1986 (nr6) med några artiklar om virkning. Där har Lis Paludan skrivit en artikel med rubriken "Virkat tyg till västar". Den handlar om den virkade väst som finns på Västerbottens museum, och om det speciella tillvägagångssättet att virka ett tygstycke och sedan klippa till och sy en väst av det. Lis Paludan är författaren till boken "Haekling - historie og teknik" från 1986.  Jag har den engelska översättningen från 1995 ("Crochet - history and technique").

Den randiga västen på Västerbottens museum har jag ett minne av att ha sett för länge sedan. Den här artikeln, däremot, har jag inget minne av att ha läst! Men om jag läste den för länge sedan så betydde informationen inte mycket för mig och fastnade inte. Namnet Lis Paludan betydde ingenting heller om det var innan jag sett och läst boken om virkningens historia.

Tillvägagångssättet att virka ett tygstycke  för att sedan klippa till delar av det att sy en väst av beskrivs i boken Den nye heklebog eller udförlig anviisning til farvet hekling av Jenny Lambert 1847. Den är en översättning från den tyska boken Das neue Häkelbuch från 1846. Den norska boken är i tre delar, medan den tyska, dvs den som jag hittat digitaliserad på SLUB, bara verkar innehålla del två av dessa tre.

Namnet Jenny Lambert är för övrigt en pseudonym, avslöjar Hanna Bäckström i sin bok "Förmedling av mönsterförlagor för stickning och virkning". Kvinnan hette egentligen Francis Lambert, och var en brittisk brodös och författare till flera olika handarbetsmanualer och mönsterböcker. Så ursprungligen skrevs virkboken på engelska! Översättningar verkar, om jag förstår Bäckström rätt, ibland ha gjorts helt fritt från ursprungsförfattarens medverkan eller tillstånd. Vi vet inte om det var så i det här fallet.

Fanns det inte en svensk översättning? Jag har ju "Den nya Wirkboken" i min ägo sedan länge. (Se här!) Den är en sammanställning av mönster av tre olika författare (Charlotte Leander, Minna Korn och Jenny Lambert) men Lamberts stycke om västtyg är i alla fall inte med. 

Saxat ur Lamberts förord (den norska översättningen): De simplere og lettere Mönstre egne sig ogsaa isaer til de nu saa meget yndede heklede Veste.  De enklare och lättare mönstren passar särskilt till de nu så omtyckta virkade västarna.

När man läser den meningen kan man inte tolka det på annat sätt än att virkade västar redan var något välkänt. I Hanna Bäckströms bok framgår det också att mönsterförlagor för flerfärgsvirkning gavs ut cirka femton år tidigare än skriftliga beskrivningar av hur tekniken utförs. Dvs folket (vissa personer, får man anta) var redan van vid tekniken och kunde tillgodogöra sig en bild och virka efter den utan förklaringar.

Lis Paludan skriver att västen i Umeå är den enda väst av denna typ som hon lyckats finna i europeiska museer. Så spännande att jag nu känner till ytterligare två stycken! 

I Sollefteå såg jag en virkad väst med vackert mönster. Undrar om den var formvirkad eller klippt och sydd? 

Blommönstren.

I de versioner av Lamberts virkbok som jag sett finns inga blommönster som liknar någon av de blommiga västarna jag skrivit om. Men! Mönster för flerfärgsvirkning kan man hitta lite var som helst, det måste inte vara en virkbok. Man kan virka efter ett korsstygnsmönster eller varför inte en vävbok?

Den här blomman finns i Lovisa Nylanders Vävbok - "Lärobok i ny, patenterad konstväfnad för

alla som idka hus-väfnadsslöjd, enligt lättfattlig och ändamålsenlig metod" från 1872.

Jämför med den här blomman från den virkade västen i Tingsås. Även om jag ser att virkaren Mimmi Englander rationaliserat bort två blad och ytterligare några enstaka maskor så är det ingen tvekan om att det är samma blomma! 

Blommönstret från västen i Örnsköldsvik hittade jag inte på samma ställe. Så den gåtan finns fortfarande kvar att lösa.

Mina trollburkar

Jag som ägnat det mesta av min virktid åt att virka mjukt, tunt och elastiskt, jag tänkte att jag måste också utmana mig själv åt det andra hållet och virka något riktigt hårt och stadigt. Resultatet är de här små fantasimönstrade burkarna. Jag har använt bomullsgarn och i något fall blandat med lingarn. Jag har använt en så liten virknål som möjligt för att få hårda maskor. 

Burkarna är ganska sneda och vinda, och jag kallar dem för mina trollburkar.

Jag låtsas inte att de är något slags nyttoprylar, men visst kan man ha små saker i dem.

De första gjorde jag med utanpålock. Ja vad ska man kalla det? Locket sitter utanpå burken. Sedan ville jag prova en annan modell, som inte döljer burkens sidor. Om man tex har ansträngt sig och gjort ett mönster på sidan.

Då får jag lov att kalla det för innanförlock då.

En enkel beskrivning av burken med innanförlock ser ut så:

Själva burken virkas, helt vanligt, till att börja med som en rundel, ca 8 ökningar per varv för att få den platt. Därefter går jag över till inga ökningar alls för att få väggarna rakt upp. Locket virkas platt eller kupigt, och det görs något varv större än diametern på själva burken. Redan nu går det naturligtvis att lägga locket på burken men det kommer inte att sitta stadigt på. Nu till själva locklösningen:

Jag visar det först med ett garn i avvikande färg för att maskorna ska synas.

(1) Vänd locket avigt. stick nålen ner och upp så att den ligger under en maska två varv från ytterkanten.

(2) Hämta garn och dra igenom. Nu har du en startögla.

(3) Hämta garn och dra en ögla genom den första maskan.

(4) Stick nålen under nästa maska, ner och upp, hämta garn och dra upp en ögla. =två öglor på nålen. 

(5) Avsluta som en vanlig fast maska genom att dra nytt garn genom de två öglorna på nålen. I fortsättningen sticker du ner i det mellanrum där du nyss dragit upp garn och upp i nästa mellanrum på samma varv. Virka fasta maskor på detta sätt runt hela lockets insida. Följ varvet så att du virkar lika långt från ytterkanten hela tiden.

(6)  När man tittar på rätan ser man undersidan av maskorna (de tre ljusblå "stygnen").

Ungefär tre varv eller mer kan behöva virkas på lockets insida. Här syns hur det bildar som en underkjol som sticker ut nedanför locket. Den underkjolen hamnar innanför burkens kant och locket ligger fint ovanpå utan att gå ner på sidorna!

Sex burkar med innanförlock!

Two old Swedish tapestry crochet waistcoats

Being a real crochet nerd, I have a habit to search for crochet in museums. I have used the Digitalt museum to find crocheted objects, and in some cases I have then been able to see them IRL! This is the story of two of those crochet objects, two tapestry crochet waistcoats. They are probably from the second half of the 19th century. I say probably, because everything about these objects is very uncertain!

I found the first one in 2022 (picture above). In the Digital museum there was a blurry image, a very bad black and white photo of a waistcoat, but the text said it was crocheted. I sent a question to the museum and asked if this was correct, was the floral patterned vest really crocheted? Yes, it was! And would it be possible to come and see it? Yes to this too!

This garment exists in the real world in Örnsköldsvik, which is about a three hours drive from where I live. I persuaded my husband that we should make a little vacation trip...

The waistcoat is not exhibited in the museum, but is stored. An employee at the museum had to open a locked room where she had put it on a table for us to see. I could take pictures of it. I could count the stitches: 44 stitches/10 centimeters.

This waistcoat has a shawl collar, four buttons, two pockets. Only the front is crocheted, while the back is a woven cotton fabric.

No shaping is done by increasing, decreasing or utilising short rows. No, it is obvious that the two front pieces (and collar and pockets) are cut out from a large flat crocheted fabric and then sewed together. The crocheting is made to imitate a woven fabric. It is crocheted as tight as possible, which has made it really durable. The floral pattern is also very clear and perfect when you work tightly like this.

All cut edges are bound with a brown ribbon.

The technique is the traditional nordic style tapestry crochet, when you work single crochet (double crochet in British terms) in the back loop only.The colour not in use is hidden inside the stitch, so there are no floats on the back (which you always have in multicolour knitting).  Work is never turned; all rows are worked in the same direction. On this waistcoat the rows are horizontal on the finished garment.

It was obvious that the black yarn did not come all fom the same dying batch, as it has bleached differently. And we could see that the garment was sewed with a sewing machine. But all my questions about where did it come from? - who made it? - when was it made? - and all other contexts, those questions were not answered. There were no notes about the origin of the vest. It comes from some place in or around Örnsköldsvik and it has been in the museum for a hundred years, those were the only facts I got.

You can see in the first picture how the two front pieces are mirrored. The pattern i so ingeniously composed and it is a perfectly executed work. Did the maker have a pattern? Was there an instruction in a magazine? Did one person crochet and a tailor sew it, or was it all home-made?

Crochet has a history of  being looked down upon. Textile researcher Anneli Palmsköld has written interestingly about how crochet as craft and art has been purposely excluded by the people that started to collect things for museums in the 19th century and the beginning of the 20th. I believe this could be the reason that so little crochet can be found in the museums today. So when you find one thing of this quality, it is remarkable. If you find one more, it is doubly  remarkable!

And I did find one more.

 

This happened about a year ago. It popped up in the Digitalt museum. Another crocheted flower-decorated waistcoat! Red flowers on a dark background, but not the same flowers. The overall style of the  waistcoat is a little different with a different type of collar and placing of the buttons.

But still. There are thousands of  preserved waistcoats in the Swedish museums sewed in silk, satin, linen and other textiles . And then there are these two, that have a crocheted front.

I could not immediately ask David to follow me on a new crochet-vacation, as this object is found in the south of Sweden, not three hours from our home, but rather thirteen hours (1170 km)... The opportunity turned up this year. I decided to go to Småland, which is in the south of Sweden, together with my sister. We wanted to see the area where our grandmother was born. And I could make a small detour to Växjö where I thought I would find the crocheted waistcoat. It suited David that I would be away from the house while he worked with our kitchen floor.

Instead of in the museum in Växjö I found out that the waistcoat was in a smaller community called Tingsryd.

The procedure for making this garment seems to be similar to the one in Örnsköldsvik; a piece of textile has been created by crocheting, and then cut and sewed.

The pattern is red flowers on a dark blue background. It looks grey, but we could see the original colour on places that were not exposed to light. The yarn is cotton. I think it was cotton in the Örnsköldsvik vest too, but I can't see any note about that. The technique is the same, single crochet in the back loop only. 

In this object, the Tingsryd waistcoat, the rows run vertically. When you look at the waistcoat from the front, the rows on the left side run from shoulder to waist. On the right side, they run from waist to shoulder.

The two front pieces are mirrored, just as was the case in Örnsköldsvik. But the flower pattern is not quite as ingenious . The crocheter must have had to work half of the total fabric in a mirrored pattern. 

All cut edges are hidden inside the lining. Unlike the Övik vest, this garment is completely handsewn. 

.

The number of stitches per 10 centimeters is here 47!

For this object there is at least a little bit of provenance. It has belonged to a family with the name Englander. (The name must originally mean "from England"!) This family lived in Tingsryd for several generations and was important for the community. Among other things, they were the owners of a wine factory. (Unexpected!) The waistcoat is believed to have been crocheted by Mimmi Englander, born in 1856. Why she chose to crochet the fabric instead of buying silk or satin, we don't know. Maybe she was just very interested in needlework?  We also got to see a number of very beautifully knitted socks that she had made.

The questions remain: Is there any sort of connection between the two objects? So far apart, and from a time when travelling was not as easy as it is today. Did one of the two crocheters see the other one and wanted to replicate the idea (without replicating the exact floral pattern obviously)? Or these two objects are perhaps not the only two that have existed, there may have been many more around this long country. Or, again, was there a pattern in a magazine?  And did the crocheter also do the sewing?