Min historiska virkning - fortsättning

Min ”historiska virkning” är klar! Jag tänkte berätta vad jag hittat för spännande fakta om min lilla mönsterbok från 1923, ”Jumpers” av Elsa af Trolle.

Titeln på boken känns inte som att den prickar riktigt rätt när man bläddrar igenom den och ser illustrationernas eleganta kreationer. Men i förordet förklarar Elsa af Trolle att ordet syftar på blusar och klänningar som tas på genom att bara dras över huvudet och justeras utan någon som helst knäppning. Det var något nytt på 1920-talet! Det var det nya modet utan åtsittande skärp i midjan. När jag har läst det accepterar jag titeln.

 

Som jag skrev i december är Elsa inte alls upphovsperson till alla mönstren i boken, men faktiskt till några stycken ändå. Hon har översatt en tysk bok, "Das Jumperbuch" och sedan lagt till fyra egna mönster samt fem av systrarna Hultgren. Och så har hon skrivit ett förord till den svenska upplagan.

Elsa af Trolle var journalist, översättare och författare. Hon har översatt några kända böcker, tex Lady Chatterleys älskare (DH Lawrence) och Man har gjort ett barn illa (Tove Ditlevsen). På 1920-talet skrev hon några böcker om olika textila tekniker, däribland den här Jumperboken, men sedan skrev hon andra saker, tex naturkåserier. Jag tror hon översatte och  skrev om det hon fick i uppdrag att skriva, och ett tag var det handarbete som efterfrågades.

Systrarna Hultgren då. De var tre: Hilma, Alma och Maja som ursprungligen kom från Skåne. De öppnade en handarbetsaffär i Stockholm som faktiskt skulle komma att bli kvar till 2005. Affären låg först på Arsenalsgatan, men bytte adress flera gånger. I förordet från 1923 skriver Elsa att affären finns på Birger Jarlsgatan, och att man kan köpa garnet till sina jumpers där. Man kan nog också behöva gå dit och fråga om beskrivning om man skulle vilja sticka eller virka någon av systrarnas modeller från boken eftersom de saknar praktiskt taget några instruktioner alls!

I Husmoderns handarbetsbok från 1927 står systrarna kollektivt för kapitlena: Broderade handarbeten, Stickning och virkning, Handknutna mattor.

 

Jumpersilke. När jag först läste det tolkade jag det som en sorts äkta silke. Men om man läser noga i ett stycke av förordet tycker jag man kan få en annan bild. Så här skriver Elsa där:

Av silke finnas nästan lika många sorter som av yllegarn. Det vanligaste och billigaste är det engelska eller belgiska jumpersilket. Det belgiska, vilket dock är betydligt hårdare än det engelska, är billigast, en jumper av detta kommer på 25 kr och av det engelska 32-35 kr. Utseendet och färgerna äro ungefär desamma. Så kommer det mjuka, matta, ytterst lätta crêpe-de-chinesilket i de mest förtjusande pastellfärger. Har man en gång börjat använda detta, är det nog svårt att återgå till konstsilket.

Det är just slutet av den sista meningen där som jag tycker säger ganska klart att konstsilket syftar på jumpersilket som nämns i början av samma stycke. Så jag tycker inte mitt val av garn i bambuviskos blev så fel i sammanhanget.

 Det tyska originalet. Det hette Das Jumperbuch och ingår tydligt i någon serie av handarbetsböcker då det också står Ullstein Handarbeits-Bűcher Band 5 på titelsidan. Copyright 1922. Tre kvinnor står som författare: Edith Wallach, Else Sonntag-Euers, Margarete Lang. Den här boken har jag hittat på Antique Pattern Library.  Det första man slås av är den svårlästa tyska frakturstilen! Klädstilens modernitet clashar med textens ålderdomlighet. Men innehållet känns igen: bilderna stämmer överens med min svenska bok. Sidornas layout skiljer sig lite och ibland har något uteslutits och även lagts till, men sådana små ändringar kan väl ha med olika upplagor att göra. Varken min bok på svenska eller APLs på tyska är någon förstaupplaga.

Man kan konstatera att virkning kommer före stickning i den inledande teknikdelen, och att de två teknikerna tycks ”jämställda”. Att det går lika bra att virka som att sticka sig en jumper. Hur utbrett arbetssättet att virka efter ritade mönsterark (som jag beskrev sist) var vet jag inte. 

Förlaget Ullstein hade tidigare gett ut en virkbok av Edith Wallach och Margarete Lang. Japp, en ren virkbok.: Häkeln från 1922. Så stickmodellerna i Jumperboken kan vi ta för givet att Sonntag-Eulers stod för. Den här boken handlar bara om spetsar och dukar, förutom några mössor och en enstaka tröja i slutet. Jag äger även en svensk översättning av den, i den finns det något fler plagg, men den är också mer än tio år yngre (1935) så ändringarna kan komma från en nyare tysk förlaga lika gärna som i samband med den svenska översättningen. 

 

Min jumper. Instruktionen i boken säger att den ska virkas från ena sidan till den andra, men det tyckte jag kändes lite för osäkert. Hur skulle jag vara säker på att få storleken rätt? Så jag fuskade och virkade från ena ärmen in mot mitten, samtidigt från den andra ärmen in mot mitten. Halsens rundning har jag gjort på "ögonmått". Slutligen virkade jag ihop de båda halvorna mitt fram och mitt bak. Jag har använt Tropik från Järbo, mest blått men tog mig friheten att även blanda in lite svart för att få garnet att räcka längre – men det räckte ändå inte. Hittade då garnet Bamboo från Viking garn med nästan samma innehåll (50% bambuviskos och 50% bomull). Den blå färgen är också så lik mellan de två garnen att jag själv inte ser skillnad mellan dem.

Det ljusblå räckte till ränderna förutom till den horisontella bården längst ner där jag i stället randade med Soft Raggi.

 Jag har läst om Elsa af Trolle i Presshistorisk årsbok 2007, kapitlet ”Jag är örnen!” av Inger Larsson, och om systrarna Hultgren i Sankt Eriks årsbok 1998 ”Önskebutiken”, i en artikel av Monica Eriksson

Jumper av safirblått jumpersilke

Jag är med i en liten grupp slöjdintresserade kvinnor som träffas regelbundet och stickar och virkar. Ja, det händer andra saker också; sömnad, broderi, trätäljande har förekommit. I början provade vi även att binda böcker, växtfärga, tova, väva brickband och kanske något mer som jag inte kommer ihåg. Och när Celia Dackenbergs utställning Kulturkoftor och Sagotröjor kom till Skellefteå åkte vi dit och såg den.

Nu har vi kommit på en speciell idé, ett gemensamt tema för våra handarbeten: att sticka eller virka efter ett gammalt mönster. De stickande är mycket intresserade av fyrtiotalsmode och har påbörjat olika koftor och annat från gamla mönster från den tiden. Själv har jag plockat fram den här boken ur mitt virkboksbibliotek: "Jumpers, en handbok i förfärdigandet av allehanda stickade och virkade plagg" av Elsa af Trolle. Den är från 1923 (tredje upplagan). 

Modellerna i boken är alltså 1920-tal med midjan långt nere på höfterna. Mönstren består av en kort beskrivning för varje plagg och ett mönsterark. Där ska man hitta konturformen för det valda mönstret så att man kan virka efter det. Som  man gör när man syr sitt plagg av ett tygstycke.

 

Boken är till stor del en översättning från tyska. Så vad Elsa af Trolle har gjort är i huvudsak att översätta texten till svenska. Men i slutet av boken finns också några modeller av Elsa själv, samt av "systrarna Hultgren i Stockholm". Jag har valt att virka en av dessa, den syns här nedan som Figur 112 (i mitten).

 

Till dessa modeller finns inget mönsterark. I stället står det helt enkelt så här: "Jumpern virkas i stolprader med början vid ena ärmkanten och virkas i ett enda stycke, som sedan sys ihop i sidorna." Okej, det fixar jag nog, tänkte jag. Jag ville välja denna som faktiskt har den svenska författarens namn som upphovsperson, och dessutom tänkte jag att storlekarna på de ritade mönstren antagligen inte skulle passa mig. Folk var ju så slanka och nätta förr i tiden. 
 

 

 

Och så här långt har jag kommit! De två ärmdelarna ligger här på en vanlig t-shirt så jag kan jämför med den hur långt jag har kvar att virka för att storleken ska räcka till. Det står visserligen i mönstret att det ska virkas från ena hållet rakt över, men jag har modifierat det genom att börja i båda sidor och arbeta mig in mot mitten. Något safirblått jumpersilke har jag heller inte brytt mig om att försöka leta efter. Jag hade en del Järbo Tropik liggande; det innehåller 50% bambu vilket ger det en vacker glans - det fick duga som jumpersilke. Jag använder både blått och svart som grundfärg. Silverränderna gör jag i ljusblått av samma garn. 

I den här boken kallas virkning med fasta maskor för slätvirkning och ribbvirkning med fasta maskor i bakre maskbågen kallas för våffelvirkning. Har det något med översättningen från tyskan att göra? Egentligen vet jag ingenting om den tyska förlagan, eller om Elsa af Trolle heller för den delen. Hm, jag har mycket att ta reda på känner jag...

 

Besök i Korsnäs

I sommar gjorde jag en resa över Kvarken till Österbotten. Jag ville besöka Korsnäs, där de berömda korsnäströjorna finns. Jag lyckades övertala maken att följa med. Vi åkte över med färjan mellan Umeå och Vasa, det tog fyra timmar. Korsnäs ligger inte så långt från Vasa.

Årets kraftiga värmebölja hade inte börjat den där första veckan i juli. Jag tror den började ungefär en och en halv vecka senare, när jag började om att jobba efter semestern. Så under våra dagar i Österbotten var det regnigt och ganska... "svalt". Allra värsta störtregnet kom just när vi hittat till Korsnäs och satt i bilen och väntade på att hembygdsgården skulle öppna. Vi hade också sett en skylt med texten CAFÉ som vi hoppades mycket på.  Vi såg inte till någon människa. Tänkte de inte öppna alls den här regniga dagen? De förväntade sig säkert inga turistströmmar. 

Men klockan ett hände det! Inte mindre än två guider dök upp från var sitt håll och öppnade, den ena till hembygdsmuseet och den andra till prästgårdsmuseet som låg på samma gård. Det var där man kunde köpa kaffe, och det var det första vi gjorde. 

 

Efter att ha studerat prästgårdens alla rum, tillsammans med guiden och ett tyskt par, fick vi kaffe och  en ansjovissmörgås. Först därefter sprang vi alltså i regnet tvärs över gårdsplanen till hembygdsmuseet med de speciella tröjorna. 

Vad är det för speciellt med  korsnäströjorna? De är traditionella tröjor (från 1800-talet) som är både stickade och virkade. Längst upp och längst ner är de virkade - de röda, mönstrade partierna. Den ljusa delen i mitten är stickad. Här kan man läsa vidare. 

Ingen annanstans har man gjort liknande tröjor, alltså kombinerat stickning och virkning på samma sätt. 

De virkade delarna är förstås de jag själv tycker är mest intressanta. De är mönstrade. De stickade delarna är bara  "transportsträckor"! Som virkare är jag naturligtvis partisk, men ändå: de vita och -okej-  prickmönstrade mittenbitarna av tröjan skulle inte väcka någon uppmärksamhet utan de virkade och mönstrade ytterkanterna.

Virktekniken är flerfärgsvirkning med fasta maskor i bakre maskbågen, hela tiden virkat från samma håll. Nederdelen virkas runt. Den övre mönsterdelen, där det ska vara öppning för ärmarna, beskrivs i Gretel Dahlbergs bok från 1987 (Korsnäströjor förr och nu) som att man virkar från höger till vänster och klipper av garnet efter varje varv. "Fäst in garnändarna i nästa varv" står det. Jag tolkar det som att detta var det traditionella sättet. I ett modernare mönster står det att man virkar även den övre delen runt och sedan klipper upp för ärmhålen.

Ofta är det tre färger på samma mönstervarv.

Jag tänker att det virkade är mer slittåligt än det stickade. Nu är jag kanske partisk igen. Men det känns ganska naturligt att använda virktekniken just till ytterkanterna som ofta nöts: ärmslut, halsöppning, nederkant. Det stickade står för elasticiteten i de här tröjorna, att man kan använda samma tröja år efter år fastän midjemåttet varierar.

 

Mönsterfigurerna då, de enskilda dekor-elementen, är de också Korsnäs-specifika? Förutom universella geometriska mönster finns tex stjärnor, blommor och så "de dansande flickorna". Det är väl det mönstret som korsnäströjorna mest förknippas med.

 

De dansande flickorna syns nederst på den här tröjan, och även på mössan. Det är kanske ingen bra bild av just det mönstret men jag försökte heller aldrig fota just det. Det var ju ett annat mönster jag hade nördat ner mig i i höstas, de olika slingvariationerna.

 

På tröjorna förekommer de allra mest stiliserade versionerna. Korsnäs hembygdsförening kallar dem s-krokar eller s-slinga. På min "rana" från i höstas är det nummer fem, sex och sju uppifrån. 

Jag kallade dem akantusblad och akantusbårder när jag skrev om dem förra året. Gissa vad guiden i Korsnäs sa? Hon sa, ordagrant: "det är stiliserade växtornament". Vilken bekräftelse! Det var inte ens så att jag frågade, hon bara sa det helt apropå inget särskilt. Hon verkade helt insatt, trovärdig och kunnig och berättade mycket om tröjorna och deras historia. Hon hade även stickat och virkat sin egen Korsnäströja.

 

 Samma mönster på tillhörande hängslen.

 På andra virkade saker i museet fanns även de nästan bladlika slingorna.

 

I den här samlingen av vantar i olika tekniker hittar jag minst fem olika varianter av slingor. Då har jag inte räknat med de enkla löpande hundmönstren. 

Det här mönstret på en liten virkad påse tyckte jag var intressant, och inte riktigt likt något av dem jag kopierat i höstas. Så nu har jag gjort mig en egen liten påse och använt mönstret på den:

 

Det nedre mönstret på samma påse har jag hittat på en mössa på Digitalt museum. Mössan finns på Nordiska museet men kommer från Gagnef i Dalarna. Den har flera eleganta slingmönster, och just det här mönstret sitter på framkanten och nedre kanten runt om. Det märkvärdiga med mönstret är hur det är komponerat med flera färger. I mitten har man använt grönt till de delarna som sticker ut och är fransiga. För mig är det en tydlig markering att det är ett blad! 

 

Jag har virkat min påse i bomullsgarn. Jag brukar inte notera märke, tillverkare eller tjocklek på mina bomullsgarner. Många av dem har jag köpt secondhand eller fått till skänks. Jag blandar dem huller om buller, så länge det handlar om ungefär samma tjocklek. På det sättet är jag kanske lika oseriös som dem som bara kallar det för "virkgarn" - ett uttryck som jag absolut tar avstånd ifrån! Man kan ju virka med alla garn, kanske det motsatta också: sticka med virkgarn?

I Gagnef-mönstret är det på vissa varv fyra färger samtidigt att hålla reda på! Jag är i en svart period så valde svart bakgrund och lite karamelliga färger till mönstret. 

Upptäckte att mönstret är symmetriskt eller vändbart så när som på en maska! Kollade noga på bilden på digitalt museum om jag tolkat fel, men så var det inte. Det kliade i fingrarna att ändra den där enstaka maskan, men jag höll mig, gjorde mönstret så som det såg ut på bilden.

S-slingor och andra bårder

I min jakt på förlagor eller mönster till de blommiga västarna bläddrade jag igenom ett otal både digitala och fysiska böcker, fram och tillbaka. Förutom den blomman som jag hittade (jag är fortfarande förvånad!) och som faktiskt går att länka till västen i Tingsryd, så började jag känna igen flera andra mönster som återkom på olika ställen. Nu har jag snöat in på den här slingan med alla dess variationer. Den förekommer ofta på de flerfärgsvirkade gamla föremål som finns bevarade. Jag har hittat dem på Digitalt museum, denna fantastiska resurs. 

Är det bara ett geometriskt mönster eller föreställer det något? 

Det finns väldigt många snarlika slingor. Jag har avgränsat mig till att spana på dem som lutar bara åt ett håll - det finns även fina krusiduller som vänder sig varannan gång åt ena och varannan gång åt andra hållet, men de kom inte med den här gången.

De har en sak till gemensamt, de här som jag har virkat upp. Det är inte bara en krusidull, inte bara en vågformig linje, utan de har även något som sticker ut på sidorna om linjen. Därför har jag kommit fram till att det är blad de föreställer. Ett blad som rullar sig och övergår i en spiralform, vad är det? Ett akantusornament!

Akantus enligt Wikipedia:  I den grekiska konsten upptogs växten som ornament kring 400 f.Kr. och omvandlades till det förmodligen mest bestående ornamentala elementet som konsthistorien känt till.

Och: Akantusbladet återkommer som motiv under mer än 2 000 år i medeltidens, renässansens och 1800-talets konst.

Googla gärna på "acanthus ornament", det finns hur mycket som helst att läsa och hur många bilder som helst att titta på. Den här formen har följt oss genom historien.

Nu kanske inte varje 1800-talsvirkare/virkerska hade exakt den uppfattningen om mönstret. Man såg ett mönster som man gillade och kopierade det. Att mönstret ser lite olika ut på olika ställen tycker jag talar för att man gjorde just så. Man hade inte ett diagram att virka efter utan en virkad förlaga och så kopierade man så gott man kunde och gjorde sin egen version.

I Wilhelmina Stålbergs bok från 1848 finns mönstret utan diagram, med bara skrivna instruktioner. Slingmönstret används här till en "rökmössa i calottfason" som virkas uppifrån och ned.  Till exempel beskrivs varv 5 av slingmönstret så här:  1 vit bortom den första vita; 3 kulörta; 1 vit; 1 kulört; 2 vita; 3 kulörta; 4 vita; 1 kulört; 2 vita; 2 kulörta.

Här syns "kalottmössan" och min uppvirkade version av mönstret (bara slingmönstret, inte resten av mössan). Jag har inte virkat min uppifrån och ner som det står i mönstret, utan ritade först upp instruktionerna på papper och virkade sedan nerifrån och upp.  På det sättet blev den mer jämförbar med de övriga. 

 

Men den goda Wilhelmina var ju inte upphovsperson till mönstren i boken, vilket jag också lärde mig nyligen. (Och skrev om i mitt förra inlägg.) Vad hon har gjort är bearbetat och sammanställt mönster av Jenny Lambert, Charlotte Leander och Minna Korn. Och i  Jenny Lamberts egen bok The handbook of needlework, där finns mönstret med diagram. (Se sid 301 "A bag in silk and gold").

Jag har även hittat mönstret i Lovisa Nylanders vävbok: 

Jag trodde kanske ett tag att det skulle vara originalet eller upphovet till de andra, men det stämmer inte. De andra böckerna är äldre, och jag tror dessutom att mönstret är äldre än böckerna.

Samt, gissa vad! Mönstret förekommer också på tvåändsstickade tröjärmar från Dala Floda! Här är ett exempel. Ännu finare exempel finns på några bilder på Lappones blog.  

På tröjorna går mönstret runt ärmen  vid handleden. Jag vet inte ålder på de tröjorna men de kanske är samtida med de flerfärgsvirkade föremålen?

Sedan har vi de här! Någon kanske invänder att de inte har med saken att göra, men jag menar att de helt enkelt är en förenklad, stiliserad version av akantusmönstret. Här kan man säga att det har övergått till att vara "bara" ett geometriskt mönster. Men man kan känna igen envägslutningen som övergår i någonting runt (det som är spiralformigt i de övre exemplen). Och den tjocka delen av slingan, den som lutar, har också något som sticker ut från den! 

De här mönstren finns på en del Korsnäströjor, och den kallas för s-slingan. På vantar, muddar och andra grejer från samma område i Finland finns också den mer organiska bladliknande versionen:

Denna tex, finns på en vante från Härkmeri, och jag har hittat den i boken "Färg och flärd med virkat" av Marketta Luutonen, Anna-Maija Bäckman och Gunnar Bäckman. Man kan konstatera att samma eller liknande mönster förekommer på båda sidor om Kvarken!

Till slut. På något ställe beskrivs mönstret som "löpande hund". Vad är då det? Det hade jag inte koll på. Men jag har lärt mig både det ena och det andra  medan jag bläddrat och sökt och läst om de här virkade slingorna.

Löpande hund är ett vågmönster, det rullar på ett liknande sätt som de virkade mönstren. Det är också ett antikt ornament! Man kan läsa om det i den engelskspråkiga wikipedia-artikeln, den är fylligare än den svenska med flera exempel. Där läser man att den löpande hunden (som jag tycker är svår att se!) även kallas Vitruvian scroll, vilket betyder att man kan se mönstret som hoprullade pergamentrullar sedda från sidan. Mönstret är besläktat med meandern. 

Ja man kanske kan se de virkade vågformerna som en version av löpande hundmönster. Men det går inte att komma ifrån att de är flikiga! Som ett flikigt blad som krullar sig. 

Gamla böcker, gamla mönster

Fantastiskt det här med gamla böcker som digitaliserats så man får fri tillgång till dem! Vilket privilegium! Utan resor eller besvär kan jag ta del av innehållet i alla möjliga intressanta böcker, trots att de befinner sig på olika bibliotek runt om i världen. De kommer snällt flygande till min dator hemma i Sverige, i den norrländska ödemarken... 

Tyvärr har det underbara Internet Archive legat nere sista veckan, men jag hoppas att det kommer tillbaka snart.

Och så finns ju även Digitalt museum, som jag nämnt tidigare. Hur fantastiskt är inte det. 

Jag har spanat en del både i gamla böcker och på det digitala museet på sistone. Dessutom har jag tagit fram och läst om böcker och artiklar från mitt eget helt fysiska virkbibliotek. Där finns bland annat ett nummer av Hemslöjden från 1986 (nr6) med några artiklar om virkning. Där har Lis Paludan skrivit en artikel med rubriken "Virkat tyg till västar". Den handlar om den virkade väst som finns på Västerbottens museum, och om det speciella tillvägagångssättet att virka ett tygstycke och sedan klippa till och sy en väst av det. Lis Paludan är författaren till boken "Haekling - historie og teknik" från 1986.  Jag har den engelska översättningen från 1995 ("Crochet - history and technique").

Den randiga västen på Västerbottens museum har jag ett minne av att ha sett för länge sedan. Den här artikeln, däremot, har jag inget minne av att ha läst! Men om jag läste den för länge sedan så betydde informationen inte mycket för mig och fastnade inte. Namnet Lis Paludan betydde ingenting heller om det var innan jag sett och läst boken om virkningens historia.

Tillvägagångssättet att virka ett tygstycke  för att sedan klippa till delar av det att sy en väst av beskrivs i boken Den nye heklebog eller udförlig anviisning til farvet hekling av Jenny Lambert 1847. Den är en översättning från den tyska boken Das neue Häkelbuch från 1846. Den norska boken är i tre delar, medan den tyska, dvs den som jag hittat digitaliserad på SLUB, bara verkar innehålla del två av dessa tre.

Namnet Jenny Lambert är för övrigt en pseudonym, avslöjar Hanna Bäckström i sin bok "Förmedling av mönsterförlagor för stickning och virkning". Kvinnan hette egentligen Francis Lambert, och var en brittisk brodös och författare till flera olika handarbetsmanualer och mönsterböcker. Så ursprungligen skrevs virkboken på engelska! Översättningar verkar, om jag förstår Bäckström rätt, ibland ha gjorts helt fritt från ursprungsförfattarens medverkan eller tillstånd. Vi vet inte om det var så i det här fallet.

Fanns det inte en svensk översättning? Jag har ju "Den nya Wirkboken" i min ägo sedan länge. (Se här!) Den är en sammanställning av mönster av tre olika författare (Charlotte Leander, Minna Korn och Jenny Lambert) men Lamberts stycke om västtyg är i alla fall inte med. 

Saxat ur Lamberts förord (den norska översättningen): De simplere og lettere Mönstre egne sig ogsaa isaer til de nu saa meget yndede heklede Veste.  De enklare och lättare mönstren passar särskilt till de nu så omtyckta virkade västarna.

När man läser den meningen kan man inte tolka det på annat sätt än att virkade västar redan var något välkänt. I Hanna Bäckströms bok framgår det också att mönsterförlagor för flerfärgsvirkning gavs ut cirka femton år tidigare än skriftliga beskrivningar av hur tekniken utförs. Dvs folket (vissa personer, får man anta) var redan van vid tekniken och kunde tillgodogöra sig en bild och virka efter den utan förklaringar.

Lis Paludan skriver att västen i Umeå är den enda väst av denna typ som hon lyckats finna i europeiska museer. Så spännande att jag nu känner till ytterligare två stycken! 

I Sollefteå såg jag en virkad väst med vackert mönster. Undrar om den var formvirkad eller klippt och sydd? 

Blommönstren.

I de versioner av Lamberts virkbok som jag sett finns inga blommönster som liknar någon av de blommiga västarna jag skrivit om. Men! Mönster för flerfärgsvirkning kan man hitta lite var som helst, det måste inte vara en virkbok. Man kan virka efter ett korsstygnsmönster eller varför inte en vävbok?

Den här blomman finns i Lovisa Nylanders Vävbok - "Lärobok i ny, patenterad konstväfnad för

alla som idka hus-väfnadsslöjd, enligt lättfattlig och ändamålsenlig metod" från 1872.

Jämför med den här blomman från den virkade västen i Tingsås. Även om jag ser att virkaren Mimmi Englander rationaliserat bort två blad och ytterligare några enstaka maskor så är det ingen tvekan om att det är samma blomma! 

Blommönstret från västen i Örnsköldsvik hittade jag inte på samma ställe. Så den gåtan finns fortfarande kvar att lösa.

Two old Swedish tapestry crochet waistcoats

Being a real crochet nerd, I have a habit to search for crochet in museums. I have used the Digitalt museum to find crocheted objects, and in some cases I have then been able to see them IRL! This is the story of two of those crochet objects, two tapestry crochet waistcoats. They are probably from the second half of the 19th century. I say probably, because everything about these objects is very uncertain!

I found the first one in 2022 (picture above). In the Digital museum there was a blurry image, a very bad black and white photo of a waistcoat, but the text said it was crocheted. I sent a question to the museum and asked if this was correct, was the floral patterned vest really crocheted? Yes, it was! And would it be possible to come and see it? Yes to this too!

This garment exists in the real world in Örnsköldsvik, which is about a three hours drive from where I live. I persuaded my husband that we should make a little vacation trip...

The waistcoat is not exhibited in the museum, but is stored. An employee at the museum had to open a locked room where she had put it on a table for us to see. I could take pictures of it. I could count the stitches: 44 stitches/10 centimeters.

This waistcoat has a shawl collar, four buttons, two pockets. Only the front is crocheted, while the back is a woven cotton fabric.

No shaping is done by increasing, decreasing or utilising short rows. No, it is obvious that the two front pieces (and collar and pockets) are cut out from a large flat crocheted fabric and then sewed together. The crocheting is made to imitate a woven fabric. It is crocheted as tight as possible, which has made it really durable. The floral pattern is also very clear and perfect when you work tightly like this.

All cut edges are bound with a brown ribbon.

The technique is the traditional nordic style tapestry crochet, when you work single crochet (double crochet in British terms) in the back loop only.The colour not in use is hidden inside the stitch, so there are no floats on the back (which you always have in multicolour knitting).  Work is never turned; all rows are worked in the same direction. On this waistcoat the rows are horizontal on the finished garment.

It was obvious that the black yarn did not come all fom the same dying batch, as it has bleached differently. And we could see that the garment was sewed with a sewing machine. But all my questions about where did it come from? - who made it? - when was it made? - and all other contexts, those questions were not answered. There were no notes about the origin of the vest. It comes from some place in or around Örnsköldsvik and it has been in the museum for a hundred years, those were the only facts I got.

You can see in the first picture how the two front pieces are mirrored. The pattern i so ingeniously composed and it is a perfectly executed work. Did the maker have a pattern? Was there an instruction in a magazine? Did one person crochet and a tailor sew it, or was it all home-made?

Crochet has a history of  being looked down upon. Textile researcher Anneli Palmsköld has written interestingly about how crochet as craft and art has been purposely excluded by the people that started to collect things for museums in the 19th century and the beginning of the 20th. I believe this could be the reason that so little crochet can be found in the museums today. So when you find one thing of this quality, it is remarkable. If you find one more, it is doubly  remarkable!

And I did find one more.

 

This happened about a year ago. It popped up in the Digitalt museum. Another crocheted flower-decorated waistcoat! Red flowers on a dark background, but not the same flowers. The overall style of the  waistcoat is a little different with a different type of collar and placing of the buttons.

But still. There are thousands of  preserved waistcoats in the Swedish museums sewed in silk, satin, linen and other textiles . And then there are these two, that have a crocheted front.

I could not immediately ask David to follow me on a new crochet-vacation, as this object is found in the south of Sweden, not three hours from our home, but rather thirteen hours (1170 km)... The opportunity turned up this year. I decided to go to Småland, which is in the south of Sweden, together with my sister. We wanted to see the area where our grandmother was born. And I could make a small detour to Växjö where I thought I would find the crocheted waistcoat. It suited David that I would be away from the house while he worked with our kitchen floor.

Instead of in the museum in Växjö I found out that the waistcoat was in a smaller community called Tingsryd.

The procedure for making this garment seems to be similar to the one in Örnsköldsvik; a piece of textile has been created by crocheting, and then cut and sewed.

The pattern is red flowers on a dark blue background. It looks grey, but we could see the original colour on places that were not exposed to light. The yarn is cotton. I think it was cotton in the Örnsköldsvik vest too, but I can't see any note about that. The technique is the same, single crochet in the back loop only. 

In this object, the Tingsryd waistcoat, the rows run vertically. When you look at the waistcoat from the front, the rows on the left side run from shoulder to waist. On the right side, they run from waist to shoulder.

The two front pieces are mirrored, just as was the case in Örnsköldsvik. But the flower pattern is not quite as ingenious . The crocheter must have had to work half of the total fabric in a mirrored pattern. 

All cut edges are hidden inside the lining. Unlike the Övik vest, this garment is completely handsewn. 

.

The number of stitches per 10 centimeters is here 47!

For this object there is at least a little bit of provenance. It has belonged to a family with the name Englander. (The name must originally mean "from England"!) This family lived in Tingsryd for several generations and was important for the community. Among other things, they were the owners of a wine factory. (Unexpected!) The waistcoat is believed to have been crocheted by Mimmi Englander, born in 1856. Why she chose to crochet the fabric instead of buying silk or satin, we don't know. Maybe she was just very interested in needlework?  We also got to see a number of very beautifully knitted socks that she had made.

The questions remain: Is there any sort of connection between the two objects? So far apart, and from a time when travelling was not as easy as it is today. Did one of the two crocheters see the other one and wanted to replicate the idea (without replicating the exact floral pattern obviously)? Or these two objects are perhaps not the only two that have existed, there may have been many more around this long country. Or, again, was there a pattern in a magazine?  And did the crocheter also do the sewing? 

Årets museiföremål

I höstas berättade jag att jag upptäckt en  ny virkad väst på Digitalt museum. Ny endast i betydelsen ny för mig, dvs att jag inte sett den eller känt till den tidigare. Den har heller inte publicerats på Digitalt museum förrän i juni 2023. 

Nu har jag sett den i verkligheten! Jag passade på då jag var på semester i Småland för att besöka olika platser kring Vetlanda där min mormor kom ifrån. 

Västen finns i Tingsryd. Det är ganska långt söderut i vårt land, nästan i Blekinge.

Det är framstyckena som är virkade. Bakstycket är ett vanligt vitt linnetyg. Det var på samma sätt med västen från Örnsköldsvik. 

Mönstret är röda blommor på mörk botten.  Den mörka färgen har varit blå, närmast marinblå, vilket vi kunde se på ställen som varit mindre utsatta för ljus. Materialet är bomullsgarn. Tekniken är flerfärgsvirkning med fasta maskor i bakre maskbågen, dvs den traditionella flerfärgsvirkningstekniken. Alla varv är virkade åt samma håll, man har aldrig vänt virkningen. Mest troligt har man virkat runt så att det blev en cylinder, och sedan klippt ut delarna från det färdigvirkade stycket, alltså behandlat sin virkning som ett tygstycke. Det syns ju också att västen är hopsatt av flera små delar, det är många detaljer och sömmar, precis som när man tar ett tygstycke och syr ett plagg. 

De två framstyckena är spegelbilder av varandra. Man ser det om man tittar på blommornas lutning, de lutar från västens framkant snett ut mot ärmhålet i båda fallen. Snett åt vänster respektive snett åt höger. Det betyder att den som virkar måste göra halva sitt tyg efter ett spegelvänt mönster. Det duger inte att bara klippa ut spegelvända delar, det skulle inte ge samma resultat.

Till skillnad från västen i Örnsköldsvik löper varven på den här västen lodrätt.

På västens vänstra sida, =bärarens höger, löper varven uppifrån och ned. På västens högra sida, bärarens vänster, löper varven nedifrån och upp. 

Modellen eller snittet på västen är också ett annat än i Örnsköldsvik. Den här västen är dubbelknäppt med  extra knappar  på sidorna där slagen kan vikas ut och knäppas fast. Jag har jämfört modellen med bilder av andra västar på Digitalt museum. De som mest liknar denna är från andra halvan av 1800-talet. Materialet i dem är olika; siden, halvsiden, bomullssatin, bomullssammet... 

Den är fodrad med dels ett vitt och dels ett rutigt tyg, båda linne enligt museets anteckningar. Där är de klippta virkkanterna gömda.

Man kan också se att den är helt handsydd.

När det gäller masktätheten har jag räknat till  47 maskor per decimeter.

Den här västen har till skillnad från den i Örnsköldsvik (som jag måste jämföra med pga alla likheter!) en proveniens. Den kommer från familjen Englander. Englanders verkar ha funnits i Tingsryd i flera generationer och haft stor betydelse. I hembygdsgården fick vi bland annat se bevis för de olika vinsorter som Englanders vinfabrik hade sålt! Västen antas ha virkats av Mimmi Englander, född 1856. Varför hon valt att virka (tyget till) västen i stället för att köpa siden eller sammet kan man ju fundera på. Kanske helt enkelt för att hon var intresserad av handarbete? Det finns också några par mycket fint stickade strumpor av hennes hand, som vi fick se.

Besöket i Tingsryd gav mig även kunskap om området i Småland som kallas Värend, om Värendsdräkten, värendkvinnornas särskilda arvsrättigheter och sagan om Blända.  Intressanta delar av historien som jag inte alls hade koll på innan!

Läs här om västen på Digitalt museum.

Och här (om du scrollar ner förbi den lika uppseendeväckande krokade koftan/jackan) är västen jag såg i Örnsköldsvik 2022.

Tack till Majken Rydén i Tingsås hembygdsförening som visade mig västen och till min syster Eva som följde med mig och skjutsade runt mig på denna sydliga upptäcktsfärd!