Virkarens skräck!

Om tummar.

1. Skidåkartumme.

Nejdå, jag har inte råkat ut för denna skidåkarskada. Alldeles nyligen hörde jag ordet för första gången, och blev alldeles stel av skräck! Jag som då och då tar en stillsam skidtur i den närliggande naturen. Och som faktiskt har känt av en ömhet just i tummen, som känns när jag stakar i en uppförsbacke - med bakhala skidor på skaren... Och när jag virkar känner jag av den där ömheten igen, det var det som fick mig att inse sambandet. Det värsta scenariot är alltså inte att jag ska ramla och bryta ett ben under skidåkningen, utan att jag ska stuka tummen så jag inte kan virka...

Varning!

På bilden ovan har jag alltså remmarna på skidstavarna fel - om man får tro flera informationssidor på nätet. Remmen ska inte gå genom handen så här, det lär vara det som riskabelt. Hm. Och moderna stavar har inte ens en sån här rem, men jag åker ju omkring med gamla omoderna grejer...

Så gissa om jag kommer att vara försiktig i fortsättningen!

2. Vant-tumme.

Vantarna på dagens bilder är ett par nästan identiskt lika de i mitt förra inlägg. Dessa är vita i stället för grå, men det är samma gotlandsgarn i dem.
Största skillnaden mellan dessa och de förra är att jag fått till just tummen lite bättre. Både att den är jämnare i formen och lättare att beskriva i mönstret.
Mudden går också lite längre upp på vanten, så som jag funderade på att göra, men om det blev nån förbättring av just det vet jag inte, förutom att mönsterskrivningen blev enklare eftersom gränsen mellan vanten och mudden sammanfaller med där tummen börjar.

Sakta sakta går mönsterskrivandet framåt...

Gotländsk pälsull

När vi var på Gotland för något år sedan trodde jag att vi skulle se får överallt och hela tiden! Det gjorde vi inte. De fanns där, jag menar vi såg några stycken i alla fall, men inte i såna hopar som jag hade tänkt mig. Ullgarn från gotlandsfår tyckte jag i alla fall att jag skulle ha med mig hem därifrån, så jag köpte ett par härvor i en affär i Visby. Nu har det till slut blivit något av den första härvan: ett par vantar.

Garnet är enligt banderollen "en exklusiv blandning av gotländsk pälsull och merinoull från Falklandsöarna". Merinoullen är faktiskt bara 5%, så jag vet inte vad den egentligen gör för skillnad? Garnet känns starkt och kraftigt. Det gick bra att virka med, men var besvärligt att repa upp... Det fanns såna där långa strån som hakade ihop sig. Och tyvärr, repa upp och göra om var något jag fick göra gång efter gång innan jag fick ihop de här vantarna...

Jag kan tänka mig hur bra de ska tova sig och bli täta och fina av användning... Jag ska inte använda dem själv utan ge bort dem.

Detta med upprepningar och omgörningar borde jag väl för övrigt ha sluppit då jag hade en sån bra förebild att räkna på i de bruna vantarna. Försökte denna gång att virka fram- och baksidan samtidigt som jag då funderade på. Och det funkade faktiskt! 

Muddarna är påvirkade i efterhand, för jag var osäker på om ett hekto garn skulle räcka till hela vantparet. De bruna vantarna väger 107g. Men till dessa gotlandsvantar räckte hektot. Jag fick inte många meter över, men jag behövde inte heller lägga till något annat garn.

En idé med vantarna var också att skriva ner mönstret, men jag tror jag vill göra om dem en gång till - dvs göra ett par till, inte repa upp och göra om dessa ännu en gång, det vore för jobbigt! Jag skulle vilja ha bättre proportioner mellan mudden och själva vanten. Jag skulle vilja ha skarven mellan vanten och mudden just där handleden slutar och handen börjar, men som de här vantarna är nu så sitter skarven en bit nedanför.

En annan idé vore att flätmönstret skulle kunna fortsätta ned på mudden? (Snyggt men svårare att beskriva?)

 

Ja ja. Man kan ha många funderationer, och jag har ju alltid nästa projekt i huvudet så fort jag fått en sak klar...

Förra vintern var det skralt med snö, det behövdes minsann inte skottas varje dag, och ingen skidåkning blev det just heller. Denna vinter däremot... den senaste veckan har det ju snöat massor, och det gäller nog för stora delar av det här landet. Det ena och det andra har jag fått ställa in eller skjuta upp pga dåligt väder. Och nog har vi fått skotta!

Dessa godingar hade jag på besök häromdagen då det snöade som mest! (Nej inte får.)

Men idag har solen lyst, om än lite svagt genom ett dis, och då passade jag på att fota vantarna.

Vintriga virkhälsningar!

Himmel och hav!

 Himmel-och-hav-väskan är klar! Den är till och med överlämnad till mottagaren. Jag vill genast meddetsamma tala om att det vita på sidan av väskan är ett flygplan på väg uppåt. Inte en fiskmås på väg att dyka! Jag kanske kunde ha förtydligat det tex med några broderstygn, eller jag vet inte hur, men jag hann inte lägga ner mer arbete på väskan.

På andra sidan fick jag in solen. Den här väskan är gjord till en som tycker om att vara ute och resa till sol och värme.

Hela väskan är virkad med dubbelt bomullsgarn, och den är ganska stadig.

Handtagen klippte jag till av en sorts långa band som jag hade på lager, det är en kraftig kvalitet ungefär som skärp. Jag gjorde dem flexibla på samma sätt som när jag gjorde tekoppväskan för nåt år sen: de kan användas korta som handtag på en kasse eller långa som axelband.

Jag virkade dubbla hål i väskans överkant och vek ner kanten och sydde fast den som en fåll. Handtagen träddes genom hålen och syddes ihop så som syns på bilden.

Sen fodrade jag väskan med ett tunnt tyg.