Vad är egentligen grejen med mormorsrutor? Hur kan de vara så populära? För mig lite obegripligt.
När jag virkade Maria Gullbergs mönster Möten tidigare i år (förra inlägget) så var det närapå undantaget som bekräftar regeln. Nämligen den regeln att jag inte virkar mormorsrutor! Det är något med det speciella hålade utseendet som inte attraherar mig. Men en filt har jag alltså även gjort en gång, bilden ovan, det var 2013. För jag är ju sån att jag måste testa, jag avfärdar inte någonting utan att ha provat först. Jag virkade de här runda mormors-"rutorna". Men jag blev inte fast för mormorsrutevirkning.
Jag hade färgat garn med lupiner och avocado. Det lupinfärgade blev en fin lys-grön färg. Kanske är den idag inte riktigt lika lysande, men fortfarande en fin grön färg.
Mitt andra test, Maria Gullbergs mönster, det har den fördelen att man tänker mindre på det där med hålen eftersom andra mönster uppstår när man sätter ihop hennes specialdesignade rutor.
"Mormorsruta" kan ibland syfta på nästan vilken ruta som helst som är tänkt att virkas (eller även stickas) i ett större eller mindre antal och sys eller virkas ihop till en större enhet. Men just nu syftar jag på den mer precisa betydelsen, en ruta som virkas av stolpgrupper med mellanrum av en eller flera luftmaskor, och där stolpgrupperna placeras på förra varvets luftmaskbågar/mellanrum.
Virkboksförfattarna Susanna Zacke och Sania Hedengren varierar mormorsrutan i sina böcker med att göra den med halvstolpar. Ja det kanske finns en poäng med det också - lägre maskor ger tätare varv och därmed mindre hål?
"Rutorna" behöver nu inte vara fyrkantiga utan kan minsann se ut hur som helst! Runda, trekantiga, sexkantiga, åttkantiga... Eller citronformade? Som i Jane Crowfoots Mystical Lanterns. Den kan jag inte låta bli att gilla litegrann. Om ett sådant mönster hade funnits 2013 när jag skulle göra min växtfärgade filt hade jag kanske använt det.
Eller så virkar man helt enkelt de där stolpgrupperna på långa raka varv, som ränder, fram och tillbaka. Eller i sicksackform.
I stället för att virka många rutor som måste sys eller virkas ihop ser jag ofta en enda jättestor mormorsruta nu för tiden. Man gör bara större och större varv.
Den äldsta bilden av en mormorsruta lär vara i The Art of Crocheting, en bok från 1891.
Där finns inte något mönster i egentlig mening, alltså ingen instruktion om vilka maskor man ska använda. Det står bara: "The engraving clearly explains the method of making, and shows how the colors are used". Sedan räknas några olika färgförslag upp!
Det är inte första gången jag ser vilket förtroende virkdesignern hade för sina läsare förr i tiden.
Men det var nog 70-talet som var mormorsrutans guldålder. Det kanske är det som är problemet? Att man kan förknippa virkning i så hög grad med mormorsrutor och med avskräckande fula virkningar...
En del av detta har Dora Ohrenstein skrivit om i en artikel om mormorsrutans historia. Där skriver hon också att det kallades amerikansk virkning - det hade jag aldrig hört förut.
En liten artikel om hur mormorsrutan dök upp på catwalken för några år sedan hittade jag i Talking Crochet. Där finns några intressanta (eller läskiga) bilder!
Intressant var ordet sa Bull. Ja det är verkligen det jag tycker om mormorsrutorna - intressant! men inte så snyggt. Det fascinerar mig hur mycket mormorsrutor som virkas i världen. Och för mig finns bara en bra förklaring till denna popularitet: att det är så enkelt. Det är just principen att virka i mellanrummen, hålen, som gör att det är enkelt. Man kan göra det utan att titta, man känner med fingrarna var virknålen ska stickas in. Om du hör någon säga sig kunna virka utan att se på sitt arbete, så ta reda på om det inte är mormorsrutor hen menar då! Tala gärna om för mig om det skulle vara något annat.
Det finns några berättelser om blinda eller synskadade virkare att läsa hos Crochet Concupiscence. Jajamen, mormorsrutor.
Det här med enkelheten gör att mormorsrutorna också funkar bra till allehanda gemensamhetsvirkningar och manifestationer. Jag vet inte vem som för tillfället innehar världerekordet i stor filt, men det är i alla fall inte något fel på entusiasmen i de här båda exemplen, från Småland och Indien. Ska man få så många människor att ställa upp för en gemensam sak så får det nog lov att vara någorlunda enkelt, det man förväntar sig av dem!
Själva principen med små rutor som senare virkas ihop till en större enhet har jag ingenting emot. Jag har gjort ett försök med vanliga fasta maskor som jag kan visa snart. Det här med Corona har ju inte inneburit någon karantän för min del, eller arbete hemifrån eller sysslolöshet eller så. Tvärtom har den gångna våren varit en hektisk tid på många sätt, men nu har sommaren kommit och snart även semestern. Då.
Bilderna på grytlappar är några som jag hittat bland min mammas gamla grejer.
