En betraktelse kring rutor och ringar och annat

 

Att virka är som att klippa gräs. Man går runt runt och varje varv följer längs efter det förra. När man virkar börjar man i mitten och virkar sig utåt, medan gräsklippningen oftast blir tvärtom, man gör mindre och mindre varv tills man nått målet i mitten.

Man kan vända och gå fram och tillbaka också, både med gräsklipparen och virknålen, om det passar bättre. Och varje varv följer intill det förra.

En annan sak är att man kan fundera och filosofera över saker medan man går runt med gräsklipparen. Man går där i det öronbedövande motorljudet och tankarna flyger och far lite hur som helst, man kan till och med lösa problem som legat och gnagt. Man kan bestämma sig för att avsluta något som tär och stressar (en virkning som tar för mycket tid?). Virkningen är ju däremot tyst, då är det lätt att man tar till en ljudbok eller podd eller att man sätter sig framför teven. 

Numera är det ju många som har en tystlåten liten elektrisk robot på gräsmattan, den rullar runt alldeles själv och klipper gräset. Men följer längs efter sitt förra varv, det gör den aldrig! Helt planlöst irrar den kors och tvärs.

För några år sedan skrev jag om mängden av ogräs i vår vilda gräsmatta. Bilderna finns under etiketten Gobelänggräsmattan, för det var ett uttryck jag hade hört på radio då.

Kan berätta om ett annat samband mellan växtvärlden och virkningen!

Som barn fascinerades jag av tapetmönster. Hur det upprepade sig utan att man såg skarvarna. Samma ros fanns på flera ställen, själva stjälken kunde helt tydligt vara sammanväxt mellan alla blad och blommor som ingick i mönstret. Jag förstod teoretiskt hur man måste skapa ett sådant mönster så att det skulle se ut att hänga ihop om man kopierade det och la kopiorna intill varandra.  Minns också att jag ritade sådana mönster. En gren som gick ut ur bilden åt höger måste få sin fortsättning från vänster. Jag har inga rostapeter nu för tiden, men mönsterprincipen är förstås helt allmän och gäller överallt, se tex den svarta gardinen här ovan.

Något liknande hade jag i tanken när jag började virka PeOrutan förra året. Sedan gjorde jag ju om och gjorde om, och det som blev kvar var just principen att rutorna skulle sättas ihop och bilda något annat än rutor. Precis just det. Kvistarna som jag hade från början försvann i processen. Kvar blev geometriska figurer. Här ovan är en annan ruta som aldrig blev mer än ett test. Jag provade att sätta en blomma asymmetriskt, alltså inte i mitten av rutan utan på ena sidan. Effekten man kan få fram av detta  är en upprepning som är mindre statisk, mer organisk. Men, idén blev aldrig utforskad vidare.

Gjorde också ett försök att förstora Peorutan och göra den med stolpar. För att kunna virka något stort och få mer virkning, mindre hopsömnad. Men i stället för att börja virka den i större skala gjorde jag plötsligt ett helt nytt mönster, det som jag kallade Kringelikrokar (eller Loops).

Ett kort tag tänkte jag verkligen virka något stort! Andra orkar ju det, varför inte jag?

Men men. Hur kunde jag inbilla mig att jag skulle stå ut med att göra samma om och om igen? Tiden är så knapp, måste ransoneras. Man måste lägga tiden på det som är viktigast. Utforska saker. Den här är färdigutforskad.

 Så, det här är vad det blev av kringelikrokarna. Och nu ska det inte bli mer. Inga fler likadana rutor. 

Den är 104x68 cm. (24 rutor.)

Det betyder att den inte ÄR någonting, bara ett stycke textil. När jag började virka var det ju det att jag  kunde göra något användbart som fick mig att fortsätta. Jag får väl fundera ut någon användning för min fåfänga skapelse.