Vindkraft

Vindkraft. De flesta är för vindkraft, men mot vindkraft nära där man själv bor. Svårt dilemma.

...

Det kanske verkade som att jag ägnade hela förra hösten åt att endast studera gamla virkningar och jämföra olika gamla mönster utan att virka något själv.

Men har man startat en virkstad så har man! Det betyder att hur spännande det än är att studera det historiska så är det fortfarande lika roligt att skapa själv. Så något uppehåll i virkandet var det aldrig.

När jag hittade på ordet virkstad var det för att det syftade så tydligt på just verkstad. En plats där det virkas/verkas,  alltså att något rent praktiskt arbete utförs.

Numera finns det virkstäder lite här och där, senast såg jag denna hos Region Värmland.

Jag har inte patent på ordet, så det är bara roligt att det används!

Den gången, 2010, när jag startade virkstaden, genomsökte jag internet för att se om ordet virkstad var använt tidigare. Då jag inte fick några träffar på ordet så valde jag det till bloggen.

 

 

 

Jag har utmanat mitt virkintresse på många sätt. En dag tänkte jag: Skulle man kunna virka en "bildväv"? Ungefär då hade jag tänkt ut den tvåbenta maskan och funderade jag om jag skulle kunna virka en bild med den. Jag tänkte att jag kunde pixla ett foto och använda som mönster. Så jag började, ambitiöst, pixel för pixel.

 

Jag ville göra den här "testbilden".  Vad jag testar är alltså hur det skulle se ut med några vindkraftverk i skogen strax bakom en ensam liten stuga. Och hur skulle en betraktare tolka bilden, vad läser man in i en sådan tavla?

 

Försöket att virka efter ett pixlat foto föll på att jag inte hade garn i alla de subtila färgtoner som bygger upp en bild. Det blev bara förgrovat och konstigt. Då la jag bort arbetet ganska länge. Visste inte om jag skulle slänga det påbörjade försöket eller fortsätta på något sätt.

 

 

Något år senare tog jag upp idén igen och började om på ett mera intuitivt sätt. Den nya idén var att göra tvärtom, börja från mitten och arbeta sig utåt. Det kunde ju bli mera som ett collage, hopsatt av olika delar. Den påbörjade förgrunden skulle ändå gå att använda. Jag virkade byggnaderna som förenklade former, röda fyrkanter, och himlen som en bakgrund. Som synes blev den av någon anledning mycket smalare än den gröna förgrunden som jag hade gjort tidigare. Hur kunde jag mäta så dåligt?

Det är väl typiskt mig, ambitiös och slarvig på samma gång...

 

 

Förgrunden virkas nedifrån och upp, bakgrunden uppifrån och ned. Någon gång ska de mötas på mitten, men ännu är det två separata halvor, och så några träd, hus och uthus i form av lösa delar som ska sys fast. 

 

 

 Så småningom började jag brodera detaljer på förgrunden för att förtydliga att det skulle se ut som gräs och blommor på en äng. 

Och innan jag skulle sy ihop bakgrunden, förgrunden och smådelarna skulle själva vindkraftverken dit. De är delvis virkade och fastsydda, delvis broderade (vingarna). 

Delarna sitter ihop! På överkanten gjorde jag öglor att hänga upp den med. De ojämna sidorna vek jag in och sydde över dem med ett svart tyg.

 

 

Korgmakning

 Ett äkta återbruksprojekt är min senaste korg som jag virkat helt och hållet av textiltrasor. Här är garnet bara till prydnad, som rekvisita! 

 

Jag har använt två typer av trasor. Dels är det trikåtyg från t-shirtar, dels är det lakan. Det stumma vävda lakanstyget använder jag som stomme medan jag virkar med trikåtyget.

 

 

 

Tricket är att virka runt lakansremsan men bara virka med trikågarnet. Lakanremsan har jag klippt 7-8 cm bred och t-shirtarna ca 3 cm. Jag har dragit i t-shirtremsorna så de blivit smala.

Virknålen är 9 mm.

Jag har virkat fasta maskor i båda maskbågarna. Det är lite svårt att säga hur många maskor man måste öka per varv med en sån här virkning. Maskorna blir ganska höga pga den invirkade stommen vilket gör att man inte kan jämföra med att virka en rundel i fasta maskor med vanligt garn. Här syns att jag har 51 maskor efter 6 varv, vilket gör drygt 8 ökningar per varv. 

 

Själva tekniken att virka runt en kraftig stomme syns väldigt bra i den här videon  som finns på Youtube. Jag kan dock säga att hon som virkar där har ett annat sätt än jag att övergå från botten till sidorna.

 

När botten är tillräckligt stor är det bara att virka rakt uppåt dvs utan några ökningar. För att få en vinkel mellan botten och sidorna gör jag sidokantens första varv i bara bakre maskbågen. Se ovan hur det första röda varvet viker sig fint uppåt.

Jag har virkat med två färger för att kunna göra ett mönster. Det komplicerar förstås saker och ting, men det är ju bara för att jag själv tröttnar på saker som är för enformiga... Genom att skapa mönster blir varje varv spännande!

 

Sanningen är också att jag gjorde några ökningar på andra varvet av sidan för att få korgen att bukta lite utåt på det här sättet.

 

 

Avslutade med ett enstaka varv av samma gröna som jag använt till botten. Et voila! En äkta traskorg - ett äkta återbruksprojekt.

Se även en korg med lock  -  en korg med handtag  -  mina minikorgar trollburkarna.

 

Draksvansar

Under andra halvan av förra året ägnade jag mig mycket åt att studera Digitaltmuseum och andra källor, sökande efter virkningar och mönster från forna tider. Men jag virkade naturligtvis själv också, bara inte riktigt lika mycket som jag brukar.

Och nu är jag inne i ett halsduksstim.

 

Det började med ett stickmönster, måste jag erkänna. Jag fick se mönstret  Gulf of Mexico av Kieran Foley. Idén med namnet var ju så humoristisk, man borde göra en halsduk bara för att hålla med om det idiotiska i idén om ett namnbyte. Sedan dess har det hänt så mycket värre saker så man vill inte tänka på det.

I stickmönstret är halsduken rätstickad. "Så enkelt det vore att smygmaskvirka den i främre maskbågen" tänkte jag. Sagt och gjort. Jag hade lite blått Bambu Raggi som jag blandade med några olika färger av Tropik, båda garnen från Järbo. 

Nittigradersvinkeln på mitten (halsdukens "ryggrad")  har jag åstadkommit genom att virka två smygmaskor med en luftmaska emellan i den mittersta maskan på varje varv.

Det gick så lätt med den mexikanska golfen att jag av bara farten gjorde några halsdukar till. Hm, har jag testat virkad flätstickning någon gång? Nej det har jag nog inte. Men här är mina försök. I stället för att virka tunisiskt, eller kroka som det också kallas, så har jag alltså gjort det med smygmaskor virkade i främre maskbågen. Man får ett mindre stelt och mer fluffigt resultat.

Den gulbruna halsduken är virkad i Verona Fine från Cewec, en liten snutt som jag hade kvar efter min Late Vacation.

De blålila halsdukarna är virkade i Järbos Cookie, färgen Bohemian.

Anledningen till att två av dessa är taggiga som draksvansar är att jag inte räknade ut hur kanterna skulle göras förrän på tredje försöket.

 

 

 

Jag gjorde också en ganska tråkig helt vit en. Men användbar hoppas jag.

 

En gång gjorde jag en kort video på Instagram för att visa hur smygmaskan i främre maskbågen virkas.

Den finns här: front loop only slip stitch 

 

 

Alla halsdukarna ovan har jag gjort i denna teknik - jag brukar kalla det ribbvirkning med smygmaskor i främre maskbågen  (F/F).

 

 

 

Men till slut har jag här en annan variant, en riktigt tjock halsduk. Garnet heter Vera från Gjestal, och det är så tjockt att jag använt en 12 mm virknål till denna.

Här har jag virkat vartannat varv smygmaskor i bakre maskbågen, vartannat varv aviga smygmaskor i främre maskbågen:

 

Vänster - framsidan. Höger - baksidan.

 

 

 

Det här med "flätmönstren" eller snedrutorna var så spännande att jag kommer att fortsätta utforska det vidare...

 

S-slingor och andra bårder

I min jakt på förlagor eller mönster till de blommiga västarna bläddrade jag igenom ett otal både digitala och fysiska böcker, fram och tillbaka. Förutom den blomman som jag hittade (jag är fortfarande förvånad!) och som faktiskt går att länka till västen i Tingsryd, så började jag känna igen flera andra mönster som återkom på olika ställen. Nu har jag snöat in på den här slingan med alla dess variationer. Den förekommer ofta på de flerfärgsvirkade gamla föremål som finns bevarade. Jag har hittat dem på Digitalt museum, denna fantastiska resurs. 

Är det bara ett geometriskt mönster eller föreställer det något? 

Det finns väldigt många snarlika slingor. Jag har avgränsat mig till att spana på dem som lutar bara åt ett håll - det finns även fina krusiduller som vänder sig varannan gång åt ena och varannan gång åt andra hållet, men de kom inte med den här gången.

De har en sak till gemensamt, de här som jag har virkat upp. Det är inte bara en krusidull, inte bara en vågformig linje, utan de har även något som sticker ut på sidorna om linjen. Därför har jag kommit fram till att det är blad de föreställer. Ett blad som rullar sig och övergår i en spiralform, vad är det? Ett akantusornament!

Akantus enligt Wikipedia:  I den grekiska konsten upptogs växten som ornament kring 400 f.Kr. och omvandlades till det förmodligen mest bestående ornamentala elementet som konsthistorien känt till.

Och: Akantusbladet återkommer som motiv under mer än 2 000 år i medeltidens, renässansens och 1800-talets konst.

Googla gärna på "acanthus ornament", det finns hur mycket som helst att läsa och hur många bilder som helst att titta på. Den här formen har följt oss genom historien.

Nu kanske inte varje 1800-talsvirkare/virkerska hade exakt den uppfattningen om mönstret. Man såg ett mönster som man gillade och kopierade det. Att mönstret ser lite olika ut på olika ställen tycker jag talar för att man gjorde just så. Man hade inte ett diagram att virka efter utan en virkad förlaga och så kopierade man så gott man kunde och gjorde sin egen version.

I Wilhelmina Stålbergs bok från 1848 finns mönstret utan diagram, med bara skrivna instruktioner. Slingmönstret används här till en "rökmössa i calottfason" som virkas uppifrån och ned.  Till exempel beskrivs varv 5 av slingmönstret så här:  1 vit bortom den första vita; 3 kulörta; 1 vit; 1 kulört; 2 vita; 3 kulörta; 4 vita; 1 kulört; 2 vita; 2 kulörta.

Här syns "kalottmössan" och min uppvirkade version av mönstret (bara slingmönstret, inte resten av mössan). Jag har inte virkat min uppifrån och ner som det står i mönstret, utan ritade först upp instruktionerna på papper och virkade sedan nerifrån och upp.  På det sättet blev den mer jämförbar med de övriga. 

 

Men den goda Wilhelmina var ju inte upphovsperson till mönstren i boken, vilket jag också lärde mig nyligen. (Och skrev om i mitt förra inlägg.) Vad hon har gjort är bearbetat och sammanställt mönster av Jenny Lambert, Charlotte Leander och Minna Korn. Och i  Jenny Lamberts egen bok The handbook of needlework, där finns mönstret med diagram. (Se sid 301 "A bag in silk and gold").

Jag har även hittat mönstret i Lovisa Nylanders vävbok: 

Jag trodde kanske ett tag att det skulle vara originalet eller upphovet till de andra, men det stämmer inte. De andra böckerna är äldre, och jag tror dessutom att mönstret är äldre än böckerna.

Samt, gissa vad! Mönstret förekommer också på tvåändsstickade tröjärmar från Dala Floda! Här är ett exempel. Ännu finare exempel finns på några bilder på Lappones blog.  

På tröjorna går mönstret runt ärmen  vid handleden. Jag vet inte ålder på de tröjorna men de kanske är samtida med de flerfärgsvirkade föremålen?

Sedan har vi de här! Någon kanske invänder att de inte har med saken att göra, men jag menar att de helt enkelt är en förenklad, stiliserad version av akantusmönstret. Här kan man säga att det har övergått till att vara "bara" ett geometriskt mönster. Men man kan känna igen envägslutningen som övergår i någonting runt (det som är spiralformigt i de övre exemplen). Och den tjocka delen av slingan, den som lutar, har också något som sticker ut från den! 

De här mönstren finns på en del Korsnäströjor, och den kallas för s-slingan. På vantar, muddar och andra grejer från samma område i Finland finns också den mer organiska bladliknande versionen:

Denna tex, finns på en vante från Härkmeri, och jag har hittat den i boken "Färg och flärd med virkat" av Marketta Luutonen, Anna-Maija Bäckman och Gunnar Bäckman. Man kan konstatera att samma eller liknande mönster förekommer på båda sidor om Kvarken!

Till slut. På något ställe beskrivs mönstret som "löpande hund". Vad är då det? Det hade jag inte koll på. Men jag har lärt mig både det ena och det andra  medan jag bläddrat och sökt och läst om de här virkade slingorna.

Löpande hund är ett vågmönster, det rullar på ett liknande sätt som de virkade mönstren. Det är också ett antikt ornament! Man kan läsa om det i den engelskspråkiga wikipedia-artikeln, den är fylligare än den svenska med flera exempel. Där läser man att den löpande hunden (som jag tycker är svår att se!) även kallas Vitruvian scroll, vilket betyder att man kan se mönstret som hoprullade pergamentrullar sedda från sidan. Mönstret är besläktat med meandern. 

Ja man kanske kan se de virkade vågformerna som en version av löpande hundmönster. Men det går inte att komma ifrån att de är flikiga! Som ett flikigt blad som krullar sig. 

Gamla böcker, gamla mönster

Fantastiskt det här med gamla böcker som digitaliserats så man får fri tillgång till dem! Vilket privilegium! Utan resor eller besvär kan jag ta del av innehållet i alla möjliga intressanta böcker, trots att de befinner sig på olika bibliotek runt om i världen. De kommer snällt flygande till min dator hemma i Sverige, i den norrländska ödemarken... 

Tyvärr har det underbara Internet Archive legat nere sista veckan, men jag hoppas att det kommer tillbaka snart.

Och så finns ju även Digitalt museum, som jag nämnt tidigare. Hur fantastiskt är inte det. 

Jag har spanat en del både i gamla böcker och på det digitala museet på sistone. Dessutom har jag tagit fram och läst om böcker och artiklar från mitt eget helt fysiska virkbibliotek. Där finns bland annat ett nummer av Hemslöjden från 1986 (nr6) med några artiklar om virkning. Där har Lis Paludan skrivit en artikel med rubriken "Virkat tyg till västar". Den handlar om den virkade väst som finns på Västerbottens museum, och om det speciella tillvägagångssättet att virka ett tygstycke och sedan klippa till och sy en väst av det. Lis Paludan är författaren till boken "Haekling - historie og teknik" från 1986.  Jag har den engelska översättningen från 1995 ("Crochet - history and technique").

Den randiga västen på Västerbottens museum har jag ett minne av att ha sett för länge sedan. Den här artikeln, däremot, har jag inget minne av att ha läst! Men om jag läste den för länge sedan så betydde informationen inte mycket för mig och fastnade inte. Namnet Lis Paludan betydde ingenting heller om det var innan jag sett och läst boken om virkningens historia.

Tillvägagångssättet att virka ett tygstycke  för att sedan klippa till delar av det att sy en väst av beskrivs i boken Den nye heklebog eller udförlig anviisning til farvet hekling av Jenny Lambert 1847. Den är en översättning från den tyska boken Das neue Häkelbuch från 1846. Den norska boken är i tre delar, medan den tyska, dvs den som jag hittat digitaliserad på SLUB, bara verkar innehålla del två av dessa tre.

Namnet Jenny Lambert är för övrigt en pseudonym, avslöjar Hanna Bäckström i sin bok "Förmedling av mönsterförlagor för stickning och virkning". Kvinnan hette egentligen Francis Lambert, och var en brittisk brodös och författare till flera olika handarbetsmanualer och mönsterböcker. Så ursprungligen skrevs virkboken på engelska! Översättningar verkar, om jag förstår Bäckström rätt, ibland ha gjorts helt fritt från ursprungsförfattarens medverkan eller tillstånd. Vi vet inte om det var så i det här fallet.

Fanns det inte en svensk översättning? Jag har ju "Den nya Wirkboken" i min ägo sedan länge. (Se här!) Den är en sammanställning av mönster av tre olika författare (Charlotte Leander, Minna Korn och Jenny Lambert) men Lamberts stycke om västtyg är i alla fall inte med. 

Saxat ur Lamberts förord (den norska översättningen): De simplere og lettere Mönstre egne sig ogsaa isaer til de nu saa meget yndede heklede Veste.  De enklare och lättare mönstren passar särskilt till de nu så omtyckta virkade västarna.

När man läser den meningen kan man inte tolka det på annat sätt än att virkade västar redan var något välkänt. I Hanna Bäckströms bok framgår det också att mönsterförlagor för flerfärgsvirkning gavs ut cirka femton år tidigare än skriftliga beskrivningar av hur tekniken utförs. Dvs folket (vissa personer, får man anta) var redan van vid tekniken och kunde tillgodogöra sig en bild och virka efter den utan förklaringar.

Lis Paludan skriver att västen i Umeå är den enda väst av denna typ som hon lyckats finna i europeiska museer. Så spännande att jag nu känner till ytterligare två stycken! 

I Sollefteå såg jag en virkad väst med vackert mönster. Undrar om den var formvirkad eller klippt och sydd? 

Blommönstren.

I de versioner av Lamberts virkbok som jag sett finns inga blommönster som liknar någon av de blommiga västarna jag skrivit om. Men! Mönster för flerfärgsvirkning kan man hitta lite var som helst, det måste inte vara en virkbok. Man kan virka efter ett korsstygnsmönster eller varför inte en vävbok?

Den här blomman finns i Lovisa Nylanders Vävbok - "Lärobok i ny, patenterad konstväfnad för

alla som idka hus-väfnadsslöjd, enligt lättfattlig och ändamålsenlig metod" från 1872.

Jämför med den här blomman från den virkade västen i Tingsås. Även om jag ser att virkaren Mimmi Englander rationaliserat bort två blad och ytterligare några enstaka maskor så är det ingen tvekan om att det är samma blomma! 

Blommönstret från västen i Örnsköldsvik hittade jag inte på samma ställe. Så den gåtan finns fortfarande kvar att lösa.

Mina trollburkar

Jag som ägnat det mesta av min virktid åt att virka mjukt, tunt och elastiskt, jag tänkte att jag måste också utmana mig själv åt det andra hållet och virka något riktigt hårt och stadigt. Resultatet är de här små fantasimönstrade burkarna. Jag har använt bomullsgarn och i något fall blandat med lingarn. Jag har använt en så liten virknål som möjligt för att få hårda maskor. 

Burkarna är ganska sneda och vinda, och jag kallar dem för mina trollburkar.

Jag låtsas inte att de är något slags nyttoprylar, men visst kan man ha små saker i dem.

De första gjorde jag med utanpålock. Ja vad ska man kalla det? Locket sitter utanpå burken. Sedan ville jag prova en annan modell, som inte döljer burkens sidor. Om man tex har ansträngt sig och gjort ett mönster på sidan.

Då får jag lov att kalla det för innanförlock då.

En enkel beskrivning av burken med innanförlock ser ut så:

Själva burken virkas, helt vanligt, till att börja med som en rundel, ca 8 ökningar per varv för att få den platt. Därefter går jag över till inga ökningar alls för att få väggarna rakt upp. Locket virkas platt eller kupigt, och det görs något varv större än diametern på själva burken. Redan nu går det naturligtvis att lägga locket på burken men det kommer inte att sitta stadigt på. Nu till själva locklösningen:

Jag visar det först med ett garn i avvikande färg för att maskorna ska synas.

(1) Vänd locket avigt. stick nålen ner och upp så att den ligger under en maska två varv från ytterkanten.

(2) Hämta garn och dra igenom. Nu har du en startögla.

(3) Hämta garn och dra en ögla genom den första maskan.

(4) Stick nålen under nästa maska, ner och upp, hämta garn och dra upp en ögla. =två öglor på nålen. 

(5) Avsluta som en vanlig fast maska genom att dra nytt garn genom de två öglorna på nålen. I fortsättningen sticker du ner i det mellanrum där du nyss dragit upp garn och upp i nästa mellanrum på samma varv. Virka fasta maskor på detta sätt runt hela lockets insida. Följ varvet så att du virkar lika långt från ytterkanten hela tiden.

(6)  När man tittar på rätan ser man undersidan av maskorna (de tre ljusblå "stygnen").

Ungefär tre varv eller mer kan behöva virkas på lockets insida. Här syns hur det bildar som en underkjol som sticker ut nedanför locket. Den underkjolen hamnar innanför burkens kant och locket ligger fint ovanpå utan att gå ner på sidorna!

Sex burkar med innanförlock!