Förra helgen drog stormen Hilde förbi, lämnande en del spår efter sig i landskapet. Förödelsen går förstås inte att jämföra med hur det ser ut inåt landet, men det ligger ändå tallar och granar huller om buller i skogarna med rötterna opp i luften, även här omkring. Jag och Jägarn har varit ute och besiktat den egna marken. (Fast det är verkligen ingen fara med omfattningen, jag ville bara poängtera ett dramatiskt inslag i mitt glesbygdsliv...) Jag jobbade under stormhelgen och även jag fick stanna bilen och lyfta undan granar och grenar för satt ta mig fram på söndagsmorgonen. Sedan fick jag jobba i ficklampssken pga långvarigt strömavbrott...
Här syns i alla fall en del av det handarbete jag pysslat med på sista tiden. Jag har inte slutfört några pågående virkprojekt utan sysslat några olika varianter av sockar.
Mina första sockar virkade jag i våras, ett par gröna och ett par randiga.
Nu ville jag testa några variationer. De svartgrågula gjorde jag till Jägarn av svart garn som fanns kvar från solmössan, grått från lodjursvantarna och gult från båda projekten. Och så har jag satt dem på Marremorrs sockblockare!
De blåa sockarna har Petozi gjort mönster till.
Alla dessa sockar är smygmaskvirkade, men på lite olika sätt.
Och nu ska jag berätta det viktigaste: jag har gjort en ny upptäckt igen, som handlar om smygmaskvirkning:
Det finns två olika sätt att få maskorna tillräckligt stora vid smygmaskvirkning för att resultatet inte ska bli hårt. Det ena är att använda en traditionell bred smygmaskvirknål eller en riktigt tjock vanlig virknål. Om man håller garnet som vanligt och i övrigt virkar som vanligt så blir maskorna då samma storlek som omkretsen på nålen. Så har jag gjort och det trodde jag var det enda sättet.
Dvs hur det funkar när man använder den där skedformade traditionella virknålen - kan jag ens säga att jag vet det? Om det finns någon som har gjort det - kan ni inte meddela mig!
Det andra sättet är att använda en lika smal virknål som vid "vanlig" virkning men att hålla garnet så löst i handen att maskorna blir stora ändå. Att liksom inte dra åt, eller ha någon spänning i garnet, inte hålla emot. Känns svårt för mig, och en smula obegripligt, men tydligen är det i alla fall så som många gör, och som många mönster anger att man ska göra.
För att ytterligare utreda detta område så har jag även skaffat en engelsk bok om smygmaskvirkning. Den heter "Learn Short Row Slip Stitch", författaren heter Nancy Nehring. Bok och bok för resten, "häfte" är nog mera korrekt i det här fallet.
Så hur menar den här författaren att man ska göra? Det står "When making slip stitch fabric, work a little looser than normal." I mönstren anges exempelvis virknål 4 mm för att få 22 maskor per 10 cm.
När jag gjorde de blå sockarna här ovan använde jag en 5,5 mm virknål och fick då ihop ca 27 maskor per 10 cm:
Och tycker att "tyget" som bildas blir alldeles perfekt lagomt tjockt.
För att få ner virktätheten till 22m/10 cm skulle jag bli tvungen att använda min 8 mm virknål, eller åtminstone en på ca 7 mm.
Kollar för säkerhets skull på några grejer jag har här hemma som jag virkat med den 8 mm egensnidade, och mycket riktigt: mellan 19 och 20 maskor per 10 cm har jag på de grejerna.
Och jag som brukar säga att jag är en lösvirkare!
