Hexagonkofta: första försöket

 

Det finns något som kallas hexagonkofta, ganska känt bland de flesta virkintresserade. Det är en konstruktion för en kofta där man börjar under armarna och arbetar sig utåt i alla riktningar. Man gör två halvor som till slut sys ihop mitt bak. De flesta mönster man kan hitta för denna plaggmodell baseras på mormorsrutevirkning. Då menar jag stolpgrupper av tre stolpar med tydliga hål mellan varje grupp. Jag tänkte att jag i stället skulle försöka göra en hexagonkofta med ett enkelt mönster av enskilda stolpar separerade med en luftmaska. Helt vanligt, slätt, rutigt och luftigt mönster. Jag virkade stolparna i bakre maskbågen för att få ännu bättre fall på koftan. Garnet är Drops Belle (53% bomull, 33% viskos, 14% lin). Det blir en sommarkofta!

En hexagon betyder en form med sex hörn, som man kan se tex i en bikaka. Men i det här fallet, som ska bli en hexagonkofta, så betyder det en lite annan form av hexagon. Man kan inte lägga ut hexagonen platt och se de sex hörnen samtidigt. Om man viker den på mitten kan den ligga platt. Då ser den ut som på bilden ovan där jag lagt två spegelvänt intill varandra. 

För att få (ungefär) räta vinklar i hörnen har jag ökat med tre stolpar (plus luftmaskor) i varje hörn.

När jag kommit en bit på väg tyckte jag att ärmarna var tillräckligt vida. Då ville jag inte öka mer just på den delen av virkningen. De alltför vida ärmarna är det jag ofta sett på bilder av sådana här hexagonkoftor - det ville jag försöka undvika! Jag började korta av varven på den delen av koftan som skulle hamna på axeln. Strax därefter tycktes det även vara dags att korta av varven vid halsöppningen.

Här syns ärmen med de avkortade varven. Varje varv avslutas med en stolpe, en halvstolpe, en fastmaska och en smygmaska och varje varv börjas på motsvarande sätt, fast i omvänd ordning då. Jag trodde verkligen att på det här sättet skulle jag kunna forma koftan tillräckligt bra, få en bra lutning på axelpartiet.

Jag virkade tills vidden räckte till. Tyckte jag. Så här efteråt kan jag se att jag som vanligt har tagit till lite för mycket - rädd för att den ska sitta åt har jag i stället gjort den lite för vid. Och onödigt lång.

Dessutom blev bakstycket längre än framstycket, jag tror det hade att göra med hur jag var tvungen att göra framsidan för sig och baksidan för sig sedan jag kommit till halsöppningen. Jag är lite osäker så här efteråt. Hur som helst ville jag ändå sätta någon dekorkant längst ner på framsidan så det skulle lösa sig.

Om jag gör om det här experimentet någon gång ska jag försöka göra tvärtom, så koftan hellre blir kortare bak. Eller, för allt i världen, lika runt om...

Ärmarna förlängdes med några varv och så virkade jag en stadig kant med fasta maskor mitt fram. Där fick jag även in sex knapphål.

Näst sista steget var den där dekoren - spetskanten. Det behövdes en del experimenterande. Så här blev den till slut, och just den är jag ganska nöjd med! Jag upprepade den på ärmarna.

Sedan sydde jag dit knapparna och hade bara ett fåtal garnändar att fästa. 

Kan jag använda den? 

Detta var första försöket! Den ser vid och knasig ut när man lägger ut den så här. Nästa gång kanske jag avslutar rundvirkningen helt och hållet när jag kommit till punkten "tillräckligt vida ärmar". Då blir slutformningen lite annorlunda.

Jag har använt 490 gram garn. Knapparna hade jag tur med och hittade i min ärvda knappsamling.

Nu behövs bara lite lagom varmt sommarväder för att passa en luftig kofta!

Idén om en rutig tröja

Idén om en rutig tröja hade jag redan förra våren. Det var liksom ett självklart nästa steg efter att jag hade gjort den rutiga ryggsäcken. Alltså att fortsätta på det rutiga temat. Nu var idén dels att det måste bli något bärbart, helst i smygmaskvirkning, och att rutmönstret måste ha något mer, något annat än "bara" kvadrater. Här ovan är en av de första provlapparna från förra året. Jag tänkte att genom att arbeta med dubbelt garn skulle jag kunna använda en så stor virknål att det hela inte skulle behöva ta så lång tid, fastän jag smygmaskvirkar! 

I provlappen har jag virkat med en tråd vanligt bomullsgarn och en tråd glansigt bambu-blandgarn. Ja, precis det som jag använde till den historiska virkningen. Jag har blivit lite kär i det garnet.

Men att göra rutorna på det sättet som syns i den här provlappen, det tyckte jag inte var godkänt. Jag behövde få till de där smalare rutorna på något annat sätt.

Lösningen var att frångå smygmaskorna i de ljusa mönstervarven, de orangea i bilden ovan. I stället bestämde jag att virka dem med stolpar (med en något mindre virknål).

Här syns början på tröjan, som alltså skulle vara öppen fram och bli en kofta. Inte samma färger, men samma garn som i provlappen. Bomullens stelhet kompenseras av bambuviskosens lena mjukhet.  Jag började med en nedre grön ribbkant, virkad i bakre maskbågen på det vanliga sättet. (B/B) De bruna rutorna är virkade i främre maskbågen (F/F) med en 8 mm virknål. De smala blå partierna har jag virkat som stolpar med en 5 mm virknål. Det bredare blå "basvarvet" har jag virkat på samma sätt som de bruna rutorna (F/F). 

Ser det ut som raggsocksgarn när jag blandar garn så här? Jag tycker att det ger liv åt färgerna, det blir mindre "platt". 

Detta var nu ganska enkelt och gick till och med ganska fort! Jag gjorde halva rutor i ytterkanterna, även kanterna mot ärmhålen. Vilket jag senare insåg att jag inte hade behövt göra, men just då jag gjorde det var jag inte säker på hur jag skulle göra ärmarna. Om de ens skulle ha samma mönster. Så jag gjorde raka kanter.

Ett annat misstag var den totala vidden: fastän jag provvirkat och räknat fram och tillbaka lyckades jag göra storleken något för liten! Jag hade varit angelägen om att inte göra för stort, vilket jag ofta har gjort med tidigare projekt. ("För säkerhets skull.") Men när koftan hade blivit så här stor och jag kunde prova den på kroppen blev det tydligt att jag skulle behöva lägga till lite vidd mitt fram för att få ihop den.

Så fick den en riktigt bred framkant med knappar och knapphål.

Runt halsöppningen blev det en smygmaskvirkad ribbkant. Jag bestämde också att göra ärmarna lika rutiga som kroppen. Jag virkade dem direkt på den halvfärdiga koftan och fortsatte tills jag tyckte de var tillräckligt långa.

Kanske hade de inte behövt vara riktigt så vida längst ner, ärmarna?

Till slut har det ändå blivit en helt vanlig, eller ovanlig, kofta! Inget som kan köpas på Ellos eller HM faktiskt. Det är väl därför man virkar sina egna kläder? De stora maskorna släpper igenom luft så att tyget andas. Den är helt enkelt lagom. 

Min historiska virkning - fortsättning

Min ”historiska virkning” är klar! Jag tänkte berätta vad jag hittat för spännande fakta om min lilla mönsterbok från 1923, ”Jumpers” av Elsa af Trolle.

Titeln på boken känns inte som att den prickar riktigt rätt när man bläddrar igenom den och ser illustrationernas eleganta kreationer. Men i förordet förklarar Elsa af Trolle att ordet syftar på blusar och klänningar som tas på genom att bara dras över huvudet och justeras utan någon som helst knäppning. Det var något nytt på 1920-talet! Det var det nya modet utan åtsittande skärp i midjan. När jag har läst det accepterar jag titeln.

 

Som jag skrev i december är Elsa inte alls upphovsperson till alla mönstren i boken, men faktiskt till några stycken ändå. Hon har översatt en tysk bok, "Das Jumperbuch" och sedan lagt till fyra egna mönster samt fem av systrarna Hultgren. Och så har hon skrivit ett förord till den svenska upplagan.

Elsa af Trolle var journalist, översättare och författare. Hon har översatt några kända böcker, tex Lady Chatterleys älskare (DH Lawrence) och Man har gjort ett barn illa (Tove Ditlevsen). På 1920-talet skrev hon några böcker om olika textila tekniker, däribland den här Jumperboken, men sedan skrev hon andra saker, tex naturkåserier. Jag tror hon översatte och  skrev om det hon fick i uppdrag att skriva, och ett tag var det handarbete som efterfrågades.

Systrarna Hultgren då. De var tre: Hilma, Alma och Maja som ursprungligen kom från Skåne. De öppnade en handarbetsaffär i Stockholm som faktiskt skulle komma att bli kvar till 2005. Affären låg först på Arsenalsgatan, men bytte adress flera gånger. I förordet från 1923 skriver Elsa att affären finns på Birger Jarlsgatan, och att man kan köpa garnet till sina jumpers där. Man kan nog också behöva gå dit och fråga om beskrivning om man skulle vilja sticka eller virka någon av systrarnas modeller från boken eftersom de saknar praktiskt taget några instruktioner alls!

I Husmoderns handarbetsbok från 1927 står systrarna kollektivt för kapitlena: Broderade handarbeten, Stickning och virkning, Handknutna mattor.

 

Jumpersilke. När jag först läste det tolkade jag det som en sorts äkta silke. Men om man läser noga i ett stycke av förordet tycker jag man kan få en annan bild. Så här skriver Elsa där:

Av silke finnas nästan lika många sorter som av yllegarn. Det vanligaste och billigaste är det engelska eller belgiska jumpersilket. Det belgiska, vilket dock är betydligt hårdare än det engelska, är billigast, en jumper av detta kommer på 25 kr och av det engelska 32-35 kr. Utseendet och färgerna äro ungefär desamma. Så kommer det mjuka, matta, ytterst lätta crêpe-de-chinesilket i de mest förtjusande pastellfärger. Har man en gång börjat använda detta, är det nog svårt att återgå till konstsilket.

Det är just slutet av den sista meningen där som jag tycker säger ganska klart att konstsilket syftar på jumpersilket som nämns i början av samma stycke. Så jag tycker inte mitt val av garn i bambuviskos blev så fel i sammanhanget.

 Det tyska originalet. Det hette Das Jumperbuch och ingår tydligt i någon serie av handarbetsböcker då det också står Ullstein Handarbeits-Bűcher Band 5 på titelsidan. Copyright 1922. Tre kvinnor står som författare: Edith Wallach, Else Sonntag-Euers, Margarete Lang. Den här boken har jag hittat på Antique Pattern Library.  Det första man slås av är den svårlästa tyska frakturstilen! Klädstilens modernitet clashar med textens ålderdomlighet. Men innehållet känns igen: bilderna stämmer överens med min svenska bok. Sidornas layout skiljer sig lite och ibland har något uteslutits och även lagts till, men sådana små ändringar kan väl ha med olika upplagor att göra. Varken min bok på svenska eller APLs på tyska är någon förstaupplaga.

Man kan konstatera att virkning kommer före stickning i den inledande teknikdelen, och att de två teknikerna tycks ”jämställda”. Att det går lika bra att virka som att sticka sig en jumper. Hur utbrett arbetssättet att virka efter ritade mönsterark (som jag beskrev sist) var vet jag inte. 

Förlaget Ullstein hade tidigare gett ut en virkbok av Edith Wallach och Margarete Lang. Japp, en ren virkbok.: Häkeln från 1922. Så stickmodellerna i Jumperboken kan vi ta för givet att Sonntag-Eulers stod för. Den här boken handlar bara om spetsar och dukar, förutom några mössor och en enstaka tröja i slutet. Jag äger även en svensk översättning av den, i den finns det något fler plagg, men den är också mer än tio år yngre (1935) så ändringarna kan komma från en nyare tysk förlaga lika gärna som i samband med den svenska översättningen. 

 

Min jumper. Instruktionen i boken säger att den ska virkas från ena sidan till den andra, men det tyckte jag kändes lite för osäkert. Hur skulle jag vara säker på att få storleken rätt? Så jag fuskade och virkade från ena ärmen in mot mitten, samtidigt från den andra ärmen in mot mitten. Halsens rundning har jag gjort på "ögonmått". Slutligen virkade jag ihop de båda halvorna mitt fram och mitt bak. Jag har använt Tropik från Järbo, mest blått men tog mig friheten att även blanda in lite svart för att få garnet att räcka längre – men det räckte ändå inte. Hittade då garnet Bamboo från Viking garn med nästan samma innehåll (50% bambuviskos och 50% bomull). Den blå färgen är också så lik mellan de två garnen att jag själv inte ser skillnad mellan dem.

Det ljusblå räckte till ränderna förutom till den horisontella bården längst ner där jag i stället randade med Soft Raggi.

 Jag har läst om Elsa af Trolle i Presshistorisk årsbok 2007, kapitlet ”Jag är örnen!” av Inger Larsson, och om systrarna Hultgren i Sankt Eriks årsbok 1998 ”Önskebutiken”, i en artikel av Monica Eriksson