Rutiga tofflor

Rutiga tofflor!

Många har säkert stickat sådana, jag har provat att smygmaskvirka några par.

Det är ett jättebra projekt för att få användning för sina restgarner, och samtidigt öva på smygmaskvirkning.

Så här gjorde jag:

Garn: sockgarn, blandade sorter, ca 100 g behövs till ett par

Virknål 7 mm

Jag virkade med två trådar tillsammans, någon gång faktiskt tre då jag tyckte garnen var alltför tunna. Har man raggsocksgarn kan man nog virka med en tråd.

Varje ruta är 15 maskor bred och 19 varv hög, varje ruta ska vara ca 9x9 cm. Jag provade både smygmaskor i främre maskbågen och i bakre. Dvs jag virkade ett par tofflor helt i främre maskbågen och ett par helt i bakre. De blev ganska lika, men möjligtvis föredrar jag ändå de som är virkade i främre, de andra är jättefluffiga, sitter lösare på foten.

Virka alltså rutor enligt bilden ovan. Man kan virka ruta nummer två direkt på ruta numer ett, och fortsätta så tills man har en lång remsa bestående av sex rutor. De sista två virkas sedan på andra ledden, så som syns på bilden, en åt höger och en åt vänster.

Jag sparade en trådände både i början och i slutet av varje ruta för att sy ihop dem med.

Hur man monterar dem till en toffel kan man se på denna video från Drops!

Simsalabim så blev den långa remsan en toffel!

Jag la till ett moment på slutet, nämligen att även sy ihop de två rutorna som går upp på benet. Då blir det ingen "krage" som viker sig utåt utan mer likt en socka. Det där är väl personligt vad man gillar.

Längst upp - ett par virkade i främre maskbågen.

I mitten på högra kanten - ett par virkade i bakre maskbågen.

Längst ner - ett par i barnstorlek, eller i alla fall för små för mina fötter storlek 39. Dessa var första försöket, dem gjorde jag med 8 cm stora rutor. 

Alla tre paren är stretchiga så de passar flera storlekar. Men ska man göra i herrstorlek (vilket jag inte provat) får man nog lov att gå upp till 10 cm stora rutor. 

Höjden av långsamhet

 

Måste få visa att jag fått den andra växtfärgade väskan klar. Ja det är nog två månader sedan - allt utom fodret. Men nu, till slut, fodrad och klar. 

Som jag alltså nämnt tidigare så gjorde jag denna av det växtfärgade garn som blev över efter att jag virkat den förra väskan, den som jag gjorde i höstas. Till den hade jag tagit de färgstarkaste garnerna - vad som var kvar var alltså nu de grådaskiga, beigeaktiga, tråkiga...

Jag började med en rund botten och fortsatte sedan att virka runt runt. Den lila färgen är från lysticka, den härrör från en kurs i svampfärgning som jag själv deltog i för ett par år sedan.

Till mönstret på sidorna kombinerade jag allt det beigeaktiga med ett mörkblått ullgarn, som inte fanns bland det växtfärgade.

Tvättade alltihopa i maskin precis som förra gången.

De smygande färgövergångarna (eller åtminstone försöken till dem) har jag åstadkommit genom att virka med två färger samtidigt, och byta den ena först och den andra sedan, aldrig samtidigt.

Handtagen är gjorda efter min justerbara modell, kort eller lång vilket som passar bäst för stunden.

Så var det fodret då. Ville gärna ha något blått. Så vad hittade jag i mina gömmor? Detta handtryckta med mönster av kundvagnar! Jag har själv tryckt det någon gång på åttitalet.

Höjden av långsamhet: garnerna växtfärgas av min mamma, lagras av henne i några årtionden, ärvs av mig, virkas, filtas, och fodras till slut med ett tyg som jag handtryckt med screentryck ungefär vid samma tid som mamma färgade garnet. Som alltså legat ungefär lika länge... Då kan man väl tolka kundvagnarna som en ironisk kommentar till konsumtionssamhället?

Virkad västerbottensdräll

Ända sedan i vintras har jag kämpat med en virk-idé som nu börjar klarna... Idén är att göra min egen virkade tolkning av ett vävmönster som kallas västerbottensdräll. Det vävda originalet syns här nedan och min virkade version i bilden ovan.

Första försöket tyckte jag blev lite stort. För många maskor per yta liksom, det borde inte behövas så många. Jag ville tajta ihop mönstret. Bilden är från februari! Jag ute på skidor, väskan i perfekt färgmatch med omgivningen.

Hela mönstret är här virkat med fasta maskor i bakre maskbågen, som enligt den gamla nordiska traditionen.

Andra försöket blev aldrig fotat ordentligt innan jag gav bort väskan. Och här var det visst botten som var viktigast när jag tog bilden... 

På den här väskan provade jag flera olika sätt att virka. 

Blev inte nöjd förrän jag hittat på den lilla fyrkantiga maskan som syns i det översta partiet, det som har en ljusare blå färg.

Så här ser den ut, min tvåbenta maska. Inte lika taggig i kanterna som den vanliga flerfärgsvirkningen med fasta maskor. Ingen lutning åt ena eller andra hållet heller.

Försöker nu skriva ett mönster för den här sista väskversionen!

På spaning efter den tid som flytt

Alla dessa dukar!

Så tänker jag när jag sitter och bläddrar i gamla virkböcker. Jag har snöat in på ett visst mönster och har nu bläddrat igenom en stor del av min samling av gamla virkböcker i jakt på detta specifika mönster. Hundratals bilder av andra virkade dukar passerar framför min syn. Alla dessa dukar. Fanns det utrymme för dem i något hem en gång? Eller virkades de (som jag tror) mest för att det är så roligt att virka? Själv har jag aldrig gjort det, virkat dukar. Men den här mängden av mönster! Den fascinerar mig. 

Efter en stunds bläddrande och tittande på dessa bilder förflyttas jag liksom bakåt i tiden. Särskilt där det finns interiörbilder och inte bara virkade dukar. För att inte tala om bilder med människor...

När det gäller just det här mönstret som jag nu fått på hjärnan började det med att jag tyckte jag såg samma dukar "överallt". Dvs hemma hos de olika vårdtagare jag arbetar hos i mitt arbete i hemtjänsten. Inte alltid exakt samma heller, men variationer på samma tema. Olika storlekar, ibland en liten fyrkantig duk, ibland en hel löpare.

Ja, och bland min mammas efterlämnade grejer hittade jag dem ju också. (Första bilden och sista bilden. Om man tittar noga ser man att de hör ihop, de har samma mönster i mitten.)

Det gemensamma är en fyrkantig innerdel som inramas av runda, luftiga, skira bågar (=spindelnät!) placerade på hörnen,  och mellan bågarna trappstegsformade trekanter av stolpgrupper.

Den fyrkantiga innerdelen kan dekoreras eller utsmyckas på olika sätt, och ibland är en bara ett enkelt rutmönster.

I bok 5 av Virka-serien finns den som tallriksmellanlägg, där i sin enklaste form, en liten knubbig fyrkant. Ser kanske ut så för där är den virkad med ett något tjockare garn. 

Och till slut hittar jag - inte svaret jag söker, men början till en ledtråd i alla fall. Det är i Virka stjärnor 7, Året Runts handböcker 2 från 1973. Där står det att den heter Spindeludd och att den skulle vara från 1800-talet.

Är det någon som vet något mer så vill jag gärna veta! 

 

Här har jag hittat beskrivningar (olika versioner och varianter av mönstret):

Virka 5, Semic, Åhlen & Åkerlunds förlag, IngerLise Skjöldebrand. Liten fyrkant, kallas Tallriksmellanlägg.

Virka stjärnor 7, Året Runts handböcker 2,Semic i samarbete med Året Runt, IngerLise Skjöldebrand. Här är den en löpare och kallas Spindeludd.

Nygamla virkningar, Mölnlycke sytråd AB, ett tunt häfte med 6virkmönster.  Här står också namnet Spindeludd och finns samma mönster som i Virka stjärnor.

Marks Dukar och löpare, Gustaf Werner AB, Ing-Marie Jerlov. Här finns en lite större duk.

Virka spetsar, en idebok, Rabén & Sjögren. Här finns faktiskt en sexkantig duk med namnet Solfjäder. Spindelnätskanten är dock lätt igenkännlig.

Floral crochet, Mary Carolyn Waldrep, Dover Publications. Mönstret är på engelska. En irländsk tredimensionell ros i mitten, och sirliga, riktigt tunna och fina spindelnät på kanterna.