Stövelmuddar!

 Som omväxling till virkningar där man måste läsa mönster och räkna maskor måste man göra enkla saker utimellan!

Så här är ett par stövelmuddar!

 Först irriterade det mig att jag inte fann något svenskt namn för dessa, som kallas för boot cuffs på engelska. Det är som en kortare variant av benvärmare som täpper till överkanten på stövlarna eller kängorna. Jag sökte lite för att se vad andra har kallat dem.

 Hos Kungen och Majkis hittade jag ett exempel på fina virkade bootcuffs, och där föreslås flera svenska namn:

stövelmuffar

fejkbenvärmare

 vadvärmare

stövelmanschett

 Emilia kallar sina för stövelskaft, hennes är stickade, och några ytterligare stickade stövelskaft har jag hittat här och där.

 Sen visade det sig att stövelmuddar faktiskt är ett ord som används på svenska på ganska många ställen, så nu har jag adopterat det ordet.

Jag har som sagt gjort dessa på enklast möjliga sätt, inget finlir. De går att ha uppvikta eller nedfällda.

Virkat framochtillbakavarv med halvstolpar i bakre maskbågen tills det räckte runt benet, virkat ihop till en cylinder, klart! Tjugoen maskor per varv, tjugofem varv.

Garnet är gammalt återanvänt grovt ullgarn (varning alltså till de av mina vänner som inte gillar ull... men jag har inte dessa mot huden, utan bara utanpå byxorna!)

 OK, jag ska också erkänna att jag ville ha dem en liten aning vidare i ena änden, och för att åstadkomma det vände jag där med tre luftmaskor, och i den smalare änden med två. Bara den lilla skillnaden gjorde att de blev så här:

Jag läser mönster

Har startat en ny virkning. Tänkte den här gången att jag skulle ta mig an att virka från ett mönster, och verkligen följa det. Inte sväva ut och göra några egna uppfinningar, utan verkligen följa mönstret!

Det är en kofta, och den ser stor och kraftig ut på bild som en hel jacka. Mönstret heter Better than his sweater.

För att hålla reda på alla upprepningar i mönstret så började jag med att rita ut det på ett rutat papper åt mig själv. För en bildmänniska som jag själv - en otrolig förenkling!

Hur lång tid detta projekt ska ta... återstår att se!

Långrandig halsduk

En halsduk har jag virkat i ett underbart garn som heter Alpakka Silke från Sandnes Garn. (70% baby alpacka och 30% silke.)

 Jag köpte mörkgrått och silvergrått, men har även blandat in några ränder i blått och beige av ett garn i liknande kvalitet som jag hade sen förut.

Denna är till äldste sonen - den yngre fick en liknande förra året. (Därav garnresterna.)

 

Den är virkad på längden, och det "avancerade mönstret" består av enkla varv med fasta maskor eller stolpar. En del varv är virkade från ena hållet och en del från det andra, för att det inte skulle bildas en framsida och en baksida, utan båda skulle se ut lika mycket som framsida, även om de blir lite olika.

En skillnad mot förra årets upplaga är att jag gjort randningen på denna nästan helt symmetrisk, medan ränderna på den förra var helt huller om buller.

Vädret håller sig på den mörka sidan, det är grått grått grått. Jag börjar undra om solen finns kvar över huvud taget...

Och det sista avsnittet av Äkta människor handlade ju precis om det som jag sa!  Om vad det är att vara människa, gränsen för det mänskliga. Jag skrev visst samma sak för två år sedan. Vad betyder det att vara människa? Att kunna göra fel. Det är det jag har gillat med hela serien ända från början. Människorna är så mänskliga, så fulla av fel och brister. Precis så där ofullkomliga och knäppa är vi ju.

"Det är inte dom som är idioterna," sa han där i slutet i domstolen, "det är vi."

Randiga vantar nr 2

Jo då, vi var i Umeå och såg invigningen av kulturhuvudstadsåret. Tillsammans med många tusen andra, säkert inte bara umebor utan även inresta som vi, såg vi invigningsshowen igår kväll. Oavsett hur bra eller halvbra det funkade att se en sån show på det sätt och det avstånd som det var, så var det en speciell upplevelse att vara där tillsammans med så många andra. Så det känns roligt att vi var där!

Och vad är virkning om inte kultur? Så här kommer ett kulturinlägg:

 - ett par vantar som jag virkat på samma sätt som mitt första randiga par. Jag ville undvika den smala midjan som de första vantarna fick vid övergången från nederkanten till det randiga mönstret, så jag såg till att utöka maskantalet ordentligt just i övergången, det lyckades jag med tycker jag. Sedan tänkte jag mig kanske inte för helt och hållet utan gjorde ändå samma ökning för tummen som sist. Därför fick de här vantarna, som är gjorda till maken/Jägarn, ganska vida tummar - ser inte så snyggt ut, men gör dem bekväma!

Att hitta ett tillfälle att fota dem har varit helt hopplöst - jag som helst vill ha dagsljus. Till slut tog jag dessa bilder i skenet av den lampa vi har på tomten. Som ni ser är det lite si och så med skärpan...

Virkfakta: hela vanten är smygmaskvirkad runt runt i spiral. Nederkanten är virkad bara i bakre maskbågen, resten av vanten i främre maskbågen, precis som vanliga traditionella smygmaskvirkade vantar. Varannan maska brun, varannan blå/grå. Jag håller de två trådarna på varsin sida om pekfingret när jag virkar.

Jag började med 28 maskor i kanten, ökade med 8 maskor till 36 vid övergången till det randiga. Sedan ökade jag ytterligare upp till 46 maskor vid tumhålet. (Skulle ha räckt med ca 40-42?) Minskningen i toppen av vanten är gjord med fyra maskor per varv, två i varje sida, tills 10 maskor återstod som jag drog ihop.

Garn: det blå heter Sport från Falkgarn, med en snygg blandning av blå toner.

Det grå är Raggi.

Det bruna är ett gammalt nystan som heter Alafoss Icelandic LOPI light, som jag inte vet exakt varifrån det härstammar.

Ikväll ska jag se sista avsnittet av Äkta människor! Folk reagerar ibland lite konstigt när jag talar om hur bra jag tycker att den tv-serien är. Som om jag tittade på barnprogram. "Jaha, vad är det? - det har jag aldrig sett", är en vanlig kommentar. Och jag som tycker att det är så bra! Det är så filosofiskt, handlar om vad som är mänskligt - eller ska man säga var gränsen går för det mänskliga. Man har också lyckats med konststycket att skapa en konflikt, men inte tvinga tittaren att hålla på den ena eller andra sidan. Nej, som tittare har man verkligen förståelse för båda sidor, och tycker att alla har rätt - och det är imponerande!

I was there!

 ... och jag var inte ensam där! På invigningen av kulturhuvudstadsåret i Umeå.  Kanske har ni sett några vackra bilder från invigningsceremonin Burning Snow. Jag sitter och ser det hela på TV just nu... Här kan ni se hur det såg ut från åskådarplats. Mitt i folksamlingen!

De som dansade och sjöng kunde man inte urskilja, bara se delvis på skärmar. Ljusspelet som utspelade sig högre upp i luften kunde vi se...

Och kallt var det... Men vi var där!

Några bilder från stan med isskulpturer med mera: