Smygmaskvirkning: blå sockar, röd bok

Det är aldrig lätt att slita sig från en virkning och man kan bli sittande alldeles för länge! Man vill se hur mönstret utvecklar sig, bara ett varv till för att få se hur det blir, och bara ett varv till, och ett till...  Jag gör några varv varje dag på himmel-och-hav-väskan, och det är så himla spännande att se hur mönstret växer fram. Ändå har jag inte riktigt lyckats bli klar med den.

Här är i stället en bild på ett par smygmaskvirkade sockar, som jag haft färdiga ett tag redan. De

 är virkade "med avigan utåt" liksom de vita/grå som jag visade strax före nyår.

Jag har gjort den här sockmodellen i så många versioner nu att jag börjar känna mig ganska nöjd...

När det gäller frågan om hur hårt eller löst man ska virka smygmaskvirkning, och varifrån de olika uppfattningarna kommer, så har jag forskat vidare. Jag bestämde mig för att gå "tillbaka till källan" - urkällan, boken av Kerstin Jönsson. Den enda bok som finns på svenska om smygmaskvirkning. Jag har inte haft den i min ägo tidigare - men nu har jag det. För länge sedan lånade jag den på biblioteket och lärde mig själva grundtekniken, därefter har jag inte tittat i den. Tills nu då.

Ja, jag vet, jag är en boksamlare. Andra samlar på sig garn, jag samlar på mig böcker.

Naturligtvis står det på flera ställen om hur löst man måste hålla garnet. Framför allt står det att man ska virka med den speciella smygmaskvirknålen, att det är det riktiga och rätta sättet.

Men jag gör ju ändå som jag vill jag, och den där smygmaskvirknålen dumpade jag när jag hade konstaterat att det inte gick att virka med den...

Boken innehåller i alla fall många fina mönster och bilder på vantar och några mössor. Dessutom tycker jag mycket om de inledande sidorna om hur författaren kom i kontakt med smygmaskvirkningen, och de historiska berättelserna om de virkande kvinnorna och deras livsöden. Att läsa om Fina som bara hade en hand, men ändå kunde virka vantar genom att arrangera virkkroken på ett speciellt sätt, det är rörande.