Maskrosor, maskrosor nu igen.
Varför har jag hakat upp mig på det här med maskrosor?
För ett par veckor sedan var jag på en trädgårdsmässa. Dvs jag var där som representant för en förening, Svenska bonsaisällskapet. Vi fanns med för att ge råd och svara på frågor samt informera om vår verksamhet. Att bonsai är min stora passion vid sidan om virkningen har kanske framgått någon gång på den här bloggen.
Jag fick även äran att hålla en litet föredrag om bonsai och om några kända bonsaimästare.
På slutet av dagen gick jag runt på mässan för att titta på de andra utställarnas montrar. Stannade då vid hemslöjden, som hade en ganska stor monter. Två personer satt där och täljde i trä, en yngre och en äldre. Den yngre sa "Hej, jag hörde ditt föredrag om bonsai." Vad kul, tyckte jag. Då började den äldre mannen att fråga saker. "Varför vill man göra bonsai? Vad är egentligen drivkraften?" frågade han. Jag började så där lagom lamt "tja, en del är från början intresserade av växter, en del är intresserade av Japan och annat som är japanskt - ..."
För min egen del handlar det ju mest om att få formge och skapa. Att skapa något som är levande och ständigt förändras är väl den största utmaningen, hur skulle jag kunna låta bli?
Men innan jag hann säga det så började han om igen: "Varför ska det vara så kalt och sterilt i trädgårdarna? Varför finns det så mycket sten och betong att köpa här?"
Va? tänkte jag. Jo, visst fanns det sten och såna saker att köpa på trädgårdsmässan. Jag försökte hålla med den aggressiva slöjdaren som fortsatte att ondgöra sig över den rådande trädgårdstrenden. Samtidigt kände jag mer och mer att han såg mig som en del av den här steril-trenden. Trodde han att jag hade en kal stenträdgård där hemma, med en ensam bonsai i ena hörnet? Jag tänkte på våran maskros-matta här hemma, gobelängmattan (fast jag ännu inte hört det ordet vid den här tidpunkten). Våran trädgård består ju av maskrosor tänkte jag. Och så stod jag där plötsligt som en representant för motsatsen, så ironiskt.
"En del gillar att göra burkar, och andra gillar att göra bonsai" sa jag. Det var träburkar han satt och gjorde, satt och skar ut mönster på dem. Det stod ett antal färdiga burkar till salu på en hylla bakom honom, med utskurna geometriska mönster, målade i glada färger. Snygga.
Men denne aggressive slöjdare fick då ett nytt ämne att strida om: "Det här är ju bruksföremål! De här burkarna kan man använda!"
Jaha?
"Jag vet köpare som använder dem till kryddor och te och... en massa andra saker!"
Jättebra, tyckte jag.
Han började sedan beklaga sig över skillnaden mellan konst och hantverk, dvs skillnaden i momsbeskattning: det är tydligen inte moms på konst, men på hantverk.
Jodå, så är det förstås. Trodde han nu också att jag säljer mina bonsaier och tjänar massor av pengar på dem? Utan att behöva lägga moms på priset, för att det handlar om konst? Han upplevde helt klart en orättvisa som han i stort sett anklagade mig för, som om jag var ansvarig.
Jag har aldrig sålt någon bonsai och inte tjänat ett öre på den hobbyn, bara lagt ut tusentals kronor på den! Och jag skulle vilja säga att detsamma gäller för alla mina bonsaikompisar.
Jag vet verkligen inte vad jag ska tänka om det här minnet. Jag vet bara att jag återigen haft en dålig erfarenhet av hemslöjden. Jag ville heller inte ta strid och börja vara otrevlig (som han var) för jag kände mig den här dagen som en representant för vår förening och ville uppträda på ett någorlunda värdigt sätt. Jag försökte ta mig från hemslöjdens monter på ett så lugnt sätt som möjligt.
Om man tänker efter. Vad är viktigt på de där träburkarna? Han tjatade om att de är bruksföremål. Att de har en funktion. Men, har jag tänkt senare, sedan jag hämtat mig från upplevelsen, om det nu är funktionen som är viktig - varför då över huvud taget lägga ner tid på att skära ut de där mönstren? Det gör han väl för att det är roligt att skapa något. Hitta på nya mönster. Tänka ut färgkombinationerna.
När jag täljer virknålar, då kan man snacka om funktion. Då är ingen utsmyckning inblandad.
Han tjatade om hur svårt det är för en konsthantverkare att klara sig ekonomiskt.
Men man kan ju se på saken på ett annat sätt. Man kan ju arbeta inom vården i stället, eller något annat som verkligen behövs, och syssla med skapandet på sin fritid. Då får man betala riktig skatt på sin inkomst. Man får inte så mycket tid för skapandet, men är det en mänsklig rättighet att ha det?
Och om man använder sin lilla fritid till det där skapandet, hur fel kan det då vara om man gör något som kallas konst? Den konsten man gör då motsvarar de utsnidade mönstren på de där burkarna. Arbetet man gör på dagen - kan det duga som funktion?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar