Äkta spetsar

 

För ett par veckor sedan träffade jag mina  två systrar. Vi hade fortfarande ett antal lådor att gå igenom efter vår mamma. Vår textilintresserade, främst vävande mamma! Bland vävda dukar, psalmböcker, brev och fotografier fanns en plastpåse med ännu mer virkade spetsar!

Jag har tidigare visat bilder på ett antal virkade gamla spetsar som vi hittade bland mammas grejer, se här.

De här som jag fotat idag verkar minst lika gamla som de jag hittade förra gången, och precis som då vill jag påpeka att de antagligen inte är virkade av min mamma.

De är också virkade av samma sytrådstunna garn!

På bilden ovan är de virkade blommorna (eller stjärnorna eller vad jag ska kalla dem) hopsydda tillsammans med tygremsor till en  cylinder. Är det ett gardinomtag? Eller har de suttit på ett par långbenta viktorianska underbyxor?  Ja man kan ju få olika associationer men jag vet inte svaret.

Äkta spetsar.

Så här står det i Wikipedia om spetsar:

En spets är en genombruten, mönstrad tunn textil, utförd i olika material som till exempel linne, silke och bomull och med olika tekniker, som exempelvis sömnad, knytning, flätning, språngning, vävning, stickning, virkning och knyppling.

Som äkta spetsar räknas dock endast sydda och knypplade spetsar. De mest förnämliga spetsarna tlllverkas i Venedig. Spets pryder vanligtvis bordsdukar och kläder. Förr hade även överlakan och örngott spetsar.

Men jag har två gamla böcker av Elsa Brandstake som heter just Äkta spetar I och Äkta spetsar II. De är från 1925.

I bok I beskrivs knutna och trädda spetsar, sydda spetsar och frivoliteter.

I bok II beskrivs:  knyppling, virkade spetsar (guipure d'Irlande), stickade spetsar.

Så Elsa Brandstake räknade åtminstone irländsk virkning som äkta spetsar.

Irländsk virkning går till så att man virkar lösa motiv, blommor och blad mm, som sedan virkas ihop  på nåt slags gallerbotten. Jag har aldrig utövat den konsten.

Det här är något annat.

Tex denna, en enkel geometrisk form, men visst är den ändå rätt raffinerad?

Det finns också en förening som heter Föreningen Svenska Spetsar. Deras intresse är endast knyppling och de arbetar för att bevara och utveckla den svenska knypplingen. Knyppling är något jag provat på bara mycket mycket lite. Jag tror faktiskt det var i grundskolan.

De spetsar jag fotat idag och som syns här tycker jag är ganska imponerande!!! Jag har nästan varit tvungen att syna dem med förstoringsglas för att konstatera att de är virkade.

En del är bara korta bitar, tänkta som provlappar? Andra är långa som om de faktiskt suttit på ett lakan.

Vad sägs om ett litet "enkelt" rosmönster? Det är nästan en decimeter brett...

Eller det här med blommönster? Inget som man påtar ihop på en kväll precis. Det är 140 cm långt och ser ut att ha klippts loss från där det en gång suttit, se på vänsterkanten. På ett lakan kan man gissa.

Ja, och alla bilder i detta inlägg visar alltså äkta virkade spetsar.

Jag var bara tvungen att visa dem.

Mostersrutan

Här är mostersrutan! Mitt bidrag till rutvirkningssläkten. Jag blev själv så förtjust i den här rutan, som jag använde till ärmarna i min kofta, att jag tyckte den var värd att dela med sig av.

Mostersrutan virkas med vartannat varv stolpar och vartannat varv fasta maskor.

På stolpvarven virkas i varje hörn fem stolpar.

På varven med fasta maskor virkas i varje hörn tre maskor.

Jag använder flerfärgsvirkningsmetoden, dvs att det garn som inte används virkas in i maskorna. Inga lösa trådar på baksidan. Den funkar på samma sätt både med fasta maskor och stolpar. Varv ett (tolv stolpar i en ring) virkas helt med mönsterfärgen, men från varv två tar man med sig båda garnen. Varv fem virkas med endast bottenfärgen, då kan man låta det andra garnet hänga på baksidan så länge. Eller byt färg och gör de yttersta varven i en annan färg. 

Jag sydde ihop rutorna med det grå garnet. I hörnen får man göra stora stygn kors och tvärs.

När man syr de mönsterfärgade partierna kan man sy stygnen på baksidan så håller mönsterfärgen ihop!

På ärmen till höger som jag inte hunnit sy ihop då jag tog bilden syns hur mönstret ser ut när man sätter ihop flera rutor. 

Plus och minus

Sommarvärmen håller i sig här i norr! Inte behöver man någon ullkofta just nu inte. Men just nu råkade den bli klar! Eller för någon vecka sedan var det kanske. 

Och här står jag och ser ut som om bilden var hundra år gammal, kjol och hatt och allt. Hatten är min solhatt! som inte går att vara utan i värmen.

Min idé om hur det här plagget skulle skapas var ganska vag. Jag virkade ruta efter ruta och tänkte att jag nog skulle kunna få ihop dem till något bärbart. Jag gjorde helt raka stycken, ett stort för ryggen och två smalare som framstycken.

När jag har sytt ihop rutorna och blockat dem har helheten blivit som ett vävt tyg. Alltså en enhet, där skarvarna mellan rutorna inte känns, sticker ut eller på något annat sätt gör sig påminda.  =Ett plus!

Att mönstret skulle se så här slingrigt ut som det gör på framsidan, det började jag inte se förrän jag satt ihop ett antal och såg hela. Då orkade jag inte ändra på det. (Minus.) Jag ville bara göra en annan version än på ryggen, av samma rutor.

Mönstret på bakstycket, som jag gjorde först, fick en stabilare karaktär.  =Ett plus!

Men vad jag är mest nöjd med är det helt nya mönstret jag kom på till ärmarna.

Det skulle kunna användas till vad som helst.

Här är det plus för hela slanten! Varje ruta har ett plus i mitten och varje hörn skapar nya plus tillsammans med rutorna runt omkring.

När jag hade sytt fast de raka ärmarna på de raka bak- och framstyckena och provade koftan på kroppen tyckte jag det blev för klumpigt. För mycket tyg under ärmen! En massa veck! Minus!

Men jag har ju virkat tröjor förr och inte upplevt detta. Jag har gjort enkla tröjkompositioner av raka stycken. Varför detta knöliga resultat den här gången? Det verkar som de här flerfärgsvirkade rutorna verkligen skapar något som liknar ett vävt tyg. Dvs i betydelsen stumt, inte töjbart. 

Jag kände att jag var tvungen att göra något åt saken. Tog till saxen. 

Att jag vågade.

Så här ser bitarna ut som jag klippte bort. Jag tänkte på hur ett framstycke brukar se ut och klippte ett rundat ärmhål. Och så tänkte jag på hur en ärm brukar se ut och så klippte jag så att det som blev kvar skulle likna en ärmkulle. Samtidigt satt ärmen fortfarande fast på axeln högst upp.

Klippte även bort en bit av själva ärmen, därav att det syns sex bortklippta bitar här på bilden.

Att jag vågade! 

Sedan sydde jag över kanterna, först med symaskin, vilket inte gick helt bra, det ville gärna trassla sig. (Minus.) (På min provlapp hade det strax innan gått bra förstås.) Så jag gick över till att sy för hand med sytråd fram och tillbaka på de klippta kanterna. Och sydde ihop ärmarna med kroppen igen.

Om detta kommer att hålla? Det fenomenala är ju att jag nu har chansen att testa just det! Genom att använda koftan.

Sedan gjorde jag ytterligare en sak som jag aldrig provat tidigare: jag pressade ut sömmarna med strykjärnet. Läste mig till att man skulle lägga en fuktig duk över innan man stryker och naturligtvis ha låg värme på järnet. Gjorde så, och resultatet blev hur bra som helst!

Hela koftan är virkad i Rauma Finull. Totalt med knappar och fickor väger den just över 700 gram.