Plus och minus

Sommarvärmen håller i sig här i norr! Inte behöver man någon ullkofta just nu inte. Men just nu råkade den bli klar! Eller för någon vecka sedan var det kanske. 

Och här står jag och ser ut som om bilden var hundra år gammal, kjol och hatt och allt. Hatten är min solhatt! som inte går att vara utan i värmen.

Min idé om hur det här plagget skulle skapas var ganska vag. Jag virkade ruta efter ruta och tänkte att jag nog skulle kunna få ihop dem till något bärbart. Jag gjorde helt raka stycken, ett stort för ryggen och två smalare som framstycken.

När jag har sytt ihop rutorna och blockat dem har helheten blivit som ett vävt tyg. Alltså en enhet, där skarvarna mellan rutorna inte känns, sticker ut eller på något annat sätt gör sig påminda.  =Ett plus!

Att mönstret skulle se så här slingrigt ut som det gör på framsidan, det började jag inte se förrän jag satt ihop ett antal och såg hela. Då orkade jag inte ändra på det. (Minus.) Jag ville bara göra en annan version än på ryggen, av samma rutor.

Mönstret på bakstycket, som jag gjorde först, fick en stabilare karaktär.  =Ett plus!

Men vad jag är mest nöjd med är det helt nya mönstret jag kom på till ärmarna.

Det skulle kunna användas till vad som helst.

Här är det plus för hela slanten! Varje ruta har ett plus i mitten och varje hörn skapar nya plus tillsammans med rutorna runt omkring.

När jag hade sytt fast de raka ärmarna på de raka bak- och framstyckena och provade koftan på kroppen tyckte jag det blev för klumpigt. För mycket tyg under ärmen! En massa veck! Minus!

Men jag har ju virkat tröjor förr och inte upplevt detta. Jag har gjort enkla tröjkompositioner av raka stycken. Varför detta knöliga resultat den här gången? Det verkar som de här flerfärgsvirkade rutorna verkligen skapar något som liknar ett vävt tyg. Dvs i betydelsen stumt, inte töjbart. 

Jag kände att jag var tvungen att göra något åt saken. Tog till saxen. 

Att jag vågade.

Så här ser bitarna ut som jag klippte bort. Jag tänkte på hur ett framstycke brukar se ut och klippte ett rundat ärmhål. Och så tänkte jag på hur en ärm brukar se ut och så klippte jag så att det som blev kvar skulle likna en ärmkulle. Samtidigt satt ärmen fortfarande fast på axeln högst upp.

Klippte även bort en bit av själva ärmen, därav att det syns sex bortklippta bitar här på bilden.

Att jag vågade! 

Sedan sydde jag över kanterna, först med symaskin, vilket inte gick helt bra, det ville gärna trassla sig. (Minus.) (På min provlapp hade det strax innan gått bra förstås.) Så jag gick över till att sy för hand med sytråd fram och tillbaka på de klippta kanterna. Och sydde ihop ärmarna med kroppen igen.

Om detta kommer att hålla? Det fenomenala är ju att jag nu har chansen att testa just det! Genom att använda koftan.

Sedan gjorde jag ytterligare en sak som jag aldrig provat tidigare: jag pressade ut sömmarna med strykjärnet. Läste mig till att man skulle lägga en fuktig duk över innan man stryker och naturligtvis ha låg värme på järnet. Gjorde så, och resultatet blev hur bra som helst!

Hela koftan är virkad i Rauma Finull. Totalt med knappar och fickor väger den just över 700 gram.