Hexagonkofta: första försöket

 

Det finns något som kallas hexagonkofta, ganska känt bland de flesta virkintresserade. Det är en konstruktion för en kofta där man börjar under armarna och arbetar sig utåt i alla riktningar. Man gör två halvor som till slut sys ihop mitt bak. De flesta mönster man kan hitta för denna plaggmodell baseras på mormorsrutevirkning. Då menar jag stolpgrupper av tre stolpar med tydliga hål mellan varje grupp. Jag tänkte att jag i stället skulle försöka göra en hexagonkofta med ett enkelt mönster av enskilda stolpar separerade med en luftmaska. Helt vanligt, slätt, rutigt och luftigt mönster. Jag virkade stolparna i bakre maskbågen för att få ännu bättre fall på koftan. Garnet är Drops Belle (53% bomull, 33% viskos, 14% lin). Det blir en sommarkofta!

En hexagon betyder en form med sex hörn, som man kan se tex i en bikaka. Men i det här fallet, som ska bli en hexagonkofta, så betyder det en lite annan form av hexagon. Man kan inte lägga ut hexagonen platt och se de sex hörnen samtidigt. Om man viker den på mitten kan den ligga platt. Då ser den ut som på bilden ovan där jag lagt två spegelvänt intill varandra. 

För att få (ungefär) räta vinklar i hörnen har jag ökat med tre stolpar (plus luftmaskor) i varje hörn.

När jag kommit en bit på väg tyckte jag att ärmarna var tillräckligt vida. Då ville jag inte öka mer just på den delen av virkningen. De alltför vida ärmarna är det jag ofta sett på bilder av sådana här hexagonkoftor - det ville jag försöka undvika! Jag började korta av varven på den delen av koftan som skulle hamna på axeln. Strax därefter tycktes det även vara dags att korta av varven vid halsöppningen.

Här syns ärmen med de avkortade varven. Varje varv avslutas med en stolpe, en halvstolpe, en fastmaska och en smygmaska och varje varv börjas på motsvarande sätt, fast i omvänd ordning då. Jag trodde verkligen att på det här sättet skulle jag kunna forma koftan tillräckligt bra, få en bra lutning på axelpartiet.

Jag virkade tills vidden räckte till. Tyckte jag. Så här efteråt kan jag se att jag som vanligt har tagit till lite för mycket - rädd för att den ska sitta åt har jag i stället gjort den lite för vid. Och onödigt lång.

Dessutom blev bakstycket längre än framstycket, jag tror det hade att göra med hur jag var tvungen att göra framsidan för sig och baksidan för sig sedan jag kommit till halsöppningen. Jag är lite osäker så här efteråt. Hur som helst ville jag ändå sätta någon dekorkant längst ner på framsidan så det skulle lösa sig.

Om jag gör om det här experimentet någon gång ska jag försöka göra tvärtom, så koftan hellre blir kortare bak. Eller, för allt i världen, lika runt om...

Ärmarna förlängdes med några varv och så virkade jag en stadig kant med fasta maskor mitt fram. Där fick jag även in sex knapphål.

Näst sista steget var den där dekoren - spetskanten. Det behövdes en del experimenterande. Så här blev den till slut, och just den är jag ganska nöjd med! Jag upprepade den på ärmarna.

Sedan sydde jag dit knapparna och hade bara ett fåtal garnändar att fästa. 

Kan jag använda den? 

Detta var första försöket! Den ser vid och knasig ut när man lägger ut den så här. Nästa gång kanske jag avslutar rundvirkningen helt och hållet när jag kommit till punkten "tillräckligt vida ärmar". Då blir slutformningen lite annorlunda.

Jag har använt 490 gram garn. Knapparna hade jag tur med och hittade i min ärvda knappsamling.

Nu behövs bara lite lagom varmt sommarväder för att passa en luftig kofta!