Vid sjön

 Jag har just skjutsat iväg Jägarn som ska vara borta några dagar och fiska i Norge. När jag kom tillbaka såg jag hur fint det var vid sjön nu på kvällen när det slutat blåsa. Det blåser ju annars jämt nu för tiden, det är det nya vädret. Man blir ganska trött på det.
Så kunde jag konstatera att bävrarna inte alls är avflyttade/utdöda/slut/borta från sjön.

 Jag gick bara ner för att ta nåt fint kort, och så tänkte jag "vad synd att inte svanarna visar sig". Men när jag kom hem och såg bilden i datorn så finns ju svanen med där i alla fall! Allra längst till höger som en liten prick. Det såg jag inte då jag stod där.

Virkandet går sakta men här syns en liten detalj som kanske kommer att se ut så här på det färdiga resultatet! Nej, det blir inte en kofta och nej, inte heller ett parasoll...
Jag har för övrigt haft en del problem med Blogger, men det verkar vara allmänt, jag menar många som upplevt samma sak. Ibland kan man inte logga in, ibland inte logga ut. Ofta har jag de senaste dagarna varit fast på bonsaisidan och inte tagit mig in här på virksidan. Men idag gick det alltså!

Individualisternas tid

Det går framåt för våren här i Glesbygden. Björkarna slår ut i otakt, de är individualister.

Tack för alla kryapådighälsningar! Nu är jag någotsånär frisk i alla fall. Medan Jägarn steg upp efter ett par dagar och for till jobbet så gick febern inte över för mig. Jag låg några dagar till och for sedan till en doktor: som konstaterade att det inte rörde sig om något man kan bota med medicin, utan en virusinfektion "utan närmare specifikation". Ja ja. Och till slut gick det alltså över av sig själv.
Under tiden har jag missat en hel rad roliga evenemang och begivenheter, och så ligger jag efter med allt det tunga utomhusarbetet som jag gör varje vår, uppgrävningen och omplanteringen av mina träd. Jag har inte ens börjat.

Men nu ska jag försöka tänka framåt i stället och på något positivt: jag har naturligtvis en virkning på gång; den vita som jag började på i påskhelgen. Men den har inte växt så mycket den heller, för tillfället ser den ut så här, om man tittar nära, och vad kan det bli...?

Från sjukbädden

Jag har fått en award av GuNilla!
Vad kan man säga annat än tack!

Nu är det så att jag varit ganska spak de senaste dagarna, och är det fortfarande. Har feber och ont i kroppen och vet inte hur jag ska vända mig för att det ska kännas minst dåligt. Mest dåligt har jag mått över det fina solskenet, för jag har inte vågat sitta ute pga blåsten.Då hela kroppen redan gör ont känns det som jag inte tål minsta vindpust.

Och Jägarn verkar ha fått samma sjuka, så ingen av oss kan ta hand om den andre! Vi ligger båda och tävlar om att vara sjukast och ber varandra om att hämta något att dricka och andra livsnödvändiga uppdrag. Och båda måste varje gång stiga upp själv för att göra det!

Konstigt nog ingen halsont eller hosta, bara värk och feber. Svägerskan säger att det kan vara sorkfeber, det får man då hoppas att det inte är. Att vi  skulle ha fått det i påskhelgen då vi plockade sten på gräsmattan just efter snösmältningen.



...


Jag skulle då berätta åtta saker om mig själv. Men någon favoritlista kan jag nog inte få till - det känns svårt när man är så girig och vill ha allt av allting, jag menar en favoriträtt eller en favoritfärg finns inte. Men håll till godo med detta:

1. Jag är uppvuxen i en Stockholmsförort: vår familj kom till Västerhaninge ungefär samtidigt som pendeltåget. Vi bodde i ett nybyggt hus i ett stort område med tusen likadana hus (så uppfattade jag området som barn), och det var så modernt allting: Det  var mycket plast i det huset, bland annat innertaken: de var av en plastkvalitet ungefär lika kraftig som en konsumkasse, möjligtvis något segare, och när det var lågtryck hängde de ner i rummen som slaka segel...

2. När jag var sju år fick jag operera mitt vänstra öga pga skelning. Operationen vet jag inte om den gjorde till eller från, för synfel och glasögon har jag fått ha hela livet. (Men jag ser ju bra med mitt högra öga - om man räknar bort lite åldersförsvagningar som numera gör att jag vill ha bra belysning vad jag än ska göra.) Syndoktorn talade också om för mig (när jag var sju år) att jag pga mitt synhandikapp inte skulle kunna bli kartritare! Så detta har jag grubblat på sedan dess: hur det skulle vara att vara kartritare?

3. Kartor är för övrigt en av mina stora fascinationer. Jag vill ha en karta på varje plats jag besöker, kortvarigt eller länge. Skaffar alltid karta om jag hamnar på ett nytt ställe, och sparar dem ifall jag skulle återkomma.

4. Jag är vidare fascinerad av hemliga språk och svårtydda tecken. Allt från runor och hieroglyfer till oknäckbara koder.

5. Att jag sysslar med bonsai har jag ju redan avslöjat men jag kan dessutom lägga till att jag är en äkta arbofil i största allmänhet, alltså trädälskare.

6. En författare som jag är imponerad av är PO Enquist. Jag började med att läsa hans självbiografi "Ett annat liv" och blev då så fascinerad att jag läste alla andra av hans böcker som jag kunde få tag på.

7. Jag ser alla slags deckare jag orkar på tv. Älskar de svenska och brittiska - men har mer svårt för amerikansk sk action. Har en dvdsamling med Morden i Midsomer. Man kan se samma avsnitt gång efter gång, man minns ändå inte vem som var mördaren! Igår kväll såg vi Poirot, den var inte dålig den heller. Det är något med den brittiska "underdrifternas humor" som tilltalar mig.


8. Det finns dock faktiskt en amerikansk företeelse som jag älskar: nämligen Homer Simpson.



Nu var det frågan om att skicka denna award vidare, men då tror jag att jag gör som flera andra gjort och säger att alla som nån gång kommer in här och läser får känna sig hedrade och ta emot awarden, för det är ju ni som är inspirationen!


Och nu orkar jag inte mer för tillfället.

Katten Jama

Min hjärtekatt är färdig! Jag vill inte påstå att det gick helt lättvindigt, och det passar inte riktigt mina händer att virka hårt på det här sättet. Men när jag till slut fått ihop delarna var jag i alla fall nöjd.

Jag kallar katten för Jama. (Tittade i almanackan och fann John och Jane som dagens namnsdagsbarn, men var inte riktigt nöjd med något av dessa, däremot kom variationen Jama helt logiskt!)

Katter gillar som ni vet att klättra i träd. Det har alla våra katter gjort. Men här i glesbygden ringer man ju precis inte brandkåren om en katt har klättrat upp i ett träd. (Det är väl mest i filmens värld man gör det.) En gång hade vi en katt uppe i ett träd i flera dygn. Kallt var det, men den bara satt kvar där och jamade. Till slut gick jag dit med en stege som jag lutade mot trädet och klev upp på och lockade på katten. Trodde att jag skulle komma så nära att den skulle våga börja klättra neråt. Men så liten stegen visade sig vara i jämförelse med trädet! Jag ansträngde mig verkligen för att få ner den där katten. Öppnade en burk kattmat som jag satte fast på en lång stör och höll upp mot katten för att den skulle känna lukten och bli så sugen att den skulle börja klättra ner... Ni förstår ju att den bör ha varit ganska hungrig vid det laget! Jag minns inte alla detaljer, men till slut började den i alla fall klättra, gren för gren, jag minns att det var en tall, och att katten jamade förskräckligt hela tiden som om den var jätterädd. (Men klättra uppåt, det går bra det!) När det var så där en två meter kvar mellan katten och mig slutade den klättra och hoppade helt enkelt sista biten ner på min axel - naturligtvis med alla klor utspärrade för att kunna ta fast sig i landningen. Jag fick några långa snygga rivmärken i kinden...

Nästa gång den klättrat upp i ett träd orkade jag inte med samma långdragna procedur, utan då fällde Jägarn trädet mot en stor sten så att katten skakades ner på marken. Och den gick därifrån som om ingenting hänt!

Hjärtekatt

Japp - jag virkar en hjärtekatt! Mitt hårda hjärta har veknat. Jag tittade i mitt garnlager och visst fanns det några nystan där som ändå inte var ämnade till något nyttigt!

Så här är nu början till en ganska rosa hjärtekatt.
Jag har kvar benen och svansen.