S-slingor och andra bårder

I min jakt på förlagor eller mönster till de blommiga västarna bläddrade jag igenom ett otal både digitala och fysiska böcker, fram och tillbaka. Förutom den blomman som jag hittade (jag är fortfarande förvånad!) och som faktiskt går att länka till västen i Tingsryd, så började jag känna igen flera andra mönster som återkom på olika ställen. Nu har jag snöat in på den här slingan med alla dess variationer. Den förekommer ofta på de flerfärgsvirkade gamla föremål som finns bevarade. Jag har hittat dem på Digitalt museum, denna fantastiska resurs. 

Är det bara ett geometriskt mönster eller föreställer det något? 

Det finns väldigt många snarlika slingor. Jag har avgränsat mig till att spana på dem som lutar bara åt ett håll - det finns även fina krusiduller som vänder sig varannan gång åt ena och varannan gång åt andra hållet, men de kom inte med den här gången.

De har en sak till gemensamt, de här som jag har virkat upp. Det är inte bara en krusidull, inte bara en vågformig linje, utan de har även något som sticker ut på sidorna om linjen. Därför har jag kommit fram till att det är blad de föreställer. Ett blad som rullar sig och övergår i en spiralform, vad är det? Ett akantusornament!

Akantus enligt Wikipedia:  I den grekiska konsten upptogs växten som ornament kring 400 f.Kr. och omvandlades till det förmodligen mest bestående ornamentala elementet som konsthistorien känt till.

Och: Akantusbladet återkommer som motiv under mer än 2 000 år i medeltidens, renässansens och 1800-talets konst.

Googla gärna på "acanthus ornament", det finns hur mycket som helst att läsa och hur många bilder som helst att titta på. Den här formen har följt oss genom historien.

Nu kanske inte varje 1800-talsvirkare/virkerska hade exakt den uppfattningen om mönstret. Man såg ett mönster som man gillade och kopierade det. Att mönstret ser lite olika ut på olika ställen tycker jag talar för att man gjorde just så. Man hade inte ett diagram att virka efter utan en virkad förlaga och så kopierade man så gott man kunde och gjorde sin egen version.

I Wilhelmina Stålbergs bok från 1848 finns mönstret utan diagram, med bara skrivna instruktioner. Slingmönstret används här till en "rökmössa i calottfason" som virkas uppifrån och ned.  Till exempel beskrivs varv 5 av slingmönstret så här:  1 vit bortom den första vita; 3 kulörta; 1 vit; 1 kulört; 2 vita; 3 kulörta; 4 vita; 1 kulört; 2 vita; 2 kulörta.

Här syns "kalottmössan" och min uppvirkade version av mönstret (bara slingmönstret, inte resten av mössan). Jag har inte virkat min uppifrån och ner som det står i mönstret, utan ritade först upp instruktionerna på papper och virkade sedan nerifrån och upp.  På det sättet blev den mer jämförbar med de övriga. 

 

Men den goda Wilhelmina var ju inte upphovsperson till mönstren i boken, vilket jag också lärde mig nyligen. (Och skrev om i mitt förra inlägg.) Vad hon har gjort är bearbetat och sammanställt mönster av Jenny Lambert, Charlotte Leander och Minna Korn. Och i  Jenny Lamberts egen bok The handbook of needlework, där finns mönstret med diagram. (Se sid 301 "A bag in silk and gold").

Jag har även hittat mönstret i Lovisa Nylanders vävbok: 

Jag trodde kanske ett tag att det skulle vara originalet eller upphovet till de andra, men det stämmer inte. De andra böckerna är äldre, och jag tror dessutom att mönstret är äldre än böckerna.

Samt, gissa vad! Mönstret förekommer också på tvåändsstickade tröjärmar från Dala Floda! Här är ett exempel. Ännu finare exempel finns på några bilder på Lappones blog.  

På tröjorna går mönstret runt ärmen  vid handleden. Jag vet inte ålder på de tröjorna men de kanske är samtida med de flerfärgsvirkade föremålen?

Sedan har vi de här! Någon kanske invänder att de inte har med saken att göra, men jag menar att de helt enkelt är en förenklad, stiliserad version av akantusmönstret. Här kan man säga att det har övergått till att vara "bara" ett geometriskt mönster. Men man kan känna igen envägslutningen som övergår i någonting runt (det som är spiralformigt i de övre exemplen). Och den tjocka delen av slingan, den som lutar, har också något som sticker ut från den! 

De här mönstren finns på en del Korsnäströjor, och den kallas för s-slingan. På vantar, muddar och andra grejer från samma område i Finland finns också den mer organiska bladliknande versionen:

Denna tex, finns på en vante från Härkmeri, och jag har hittat den i boken "Färg och flärd med virkat" av Marketta Luutonen, Anna-Maija Bäckman och Gunnar Bäckman. Man kan konstatera att samma eller liknande mönster förekommer på båda sidor om Kvarken!

Till slut. På något ställe beskrivs mönstret som "löpande hund". Vad är då det? Det hade jag inte koll på. Men jag har lärt mig både det ena och det andra  medan jag bläddrat och sökt och läst om de här virkade slingorna.

Löpande hund är ett vågmönster, det rullar på ett liknande sätt som de virkade mönstren. Det är också ett antikt ornament! Man kan läsa om det i den engelskspråkiga wikipedia-artikeln, den är fylligare än den svenska med flera exempel. Där läser man att den löpande hunden (som jag tycker är svår att se!) även kallas Vitruvian scroll, vilket betyder att man kan se mönstret som hoprullade pergamentrullar sedda från sidan. Mönstret är besläktat med meandern. 

Ja man kanske kan se de virkade vågformerna som en version av löpande hundmönster. Men det går inte att komma ifrån att de är flikiga! Som ett flikigt blad som krullar sig. 

Gamla böcker, gamla mönster

Fantastiskt det här med gamla böcker som digitaliserats så man får fri tillgång till dem! Vilket privilegium! Utan resor eller besvär kan jag ta del av innehållet i alla möjliga intressanta böcker, trots att de befinner sig på olika bibliotek runt om i världen. De kommer snällt flygande till min dator hemma i Sverige, i den norrländska ödemarken... 

Tyvärr har det underbara Internet Archive legat nere sista veckan, men jag hoppas att det kommer tillbaka snart.

Och så finns ju även Digitalt museum, som jag nämnt tidigare. Hur fantastiskt är inte det. 

Jag har spanat en del både i gamla böcker och på det digitala museet på sistone. Dessutom har jag tagit fram och läst om böcker och artiklar från mitt eget helt fysiska virkbibliotek. Där finns bland annat ett nummer av Hemslöjden från 1986 (nr6) med några artiklar om virkning. Där har Lis Paludan skrivit en artikel med rubriken "Virkat tyg till västar". Den handlar om den virkade väst som finns på Västerbottens museum, och om det speciella tillvägagångssättet att virka ett tygstycke och sedan klippa till och sy en väst av det. Lis Paludan är författaren till boken "Haekling - historie og teknik" från 1986.  Jag har den engelska översättningen från 1995 ("Crochet - history and technique").

Den randiga västen på Västerbottens museum har jag ett minne av att ha sett för länge sedan. Den här artikeln, däremot, har jag inget minne av att ha läst! Men om jag läste den för länge sedan så betydde informationen inte mycket för mig och fastnade inte. Namnet Lis Paludan betydde ingenting heller om det var innan jag sett och läst boken om virkningens historia.

Tillvägagångssättet att virka ett tygstycke  för att sedan klippa till delar av det att sy en väst av beskrivs i boken Den nye heklebog eller udförlig anviisning til farvet hekling av Jenny Lambert 1847. Den är en översättning från den tyska boken Das neue Häkelbuch från 1846. Den norska boken är i tre delar, medan den tyska, dvs den som jag hittat digitaliserad på SLUB, bara verkar innehålla del två av dessa tre.

Namnet Jenny Lambert är för övrigt en pseudonym, avslöjar Hanna Bäckström i sin bok "Förmedling av mönsterförlagor för stickning och virkning". Kvinnan hette egentligen Francis Lambert, och var en brittisk brodös och författare till flera olika handarbetsmanualer och mönsterböcker. Så ursprungligen skrevs virkboken på engelska! Översättningar verkar, om jag förstår Bäckström rätt, ibland ha gjorts helt fritt från ursprungsförfattarens medverkan eller tillstånd. Vi vet inte om det var så i det här fallet.

Fanns det inte en svensk översättning? Jag har ju "Den nya Wirkboken" i min ägo sedan länge. (Se här!) Den är en sammanställning av mönster av tre olika författare (Charlotte Leander, Minna Korn och Jenny Lambert) men Lamberts stycke om västtyg är i alla fall inte med. 

Saxat ur Lamberts förord (den norska översättningen): De simplere og lettere Mönstre egne sig ogsaa isaer til de nu saa meget yndede heklede Veste.  De enklare och lättare mönstren passar särskilt till de nu så omtyckta virkade västarna.

När man läser den meningen kan man inte tolka det på annat sätt än att virkade västar redan var något välkänt. I Hanna Bäckströms bok framgår det också att mönsterförlagor för flerfärgsvirkning gavs ut cirka femton år tidigare än skriftliga beskrivningar av hur tekniken utförs. Dvs folket (vissa personer, får man anta) var redan van vid tekniken och kunde tillgodogöra sig en bild och virka efter den utan förklaringar.

Lis Paludan skriver att västen i Umeå är den enda väst av denna typ som hon lyckats finna i europeiska museer. Så spännande att jag nu känner till ytterligare två stycken! 

I Sollefteå såg jag en virkad väst med vackert mönster. Undrar om den var formvirkad eller klippt och sydd? 

Blommönstren.

I de versioner av Lamberts virkbok som jag sett finns inga blommönster som liknar någon av de blommiga västarna jag skrivit om. Men! Mönster för flerfärgsvirkning kan man hitta lite var som helst, det måste inte vara en virkbok. Man kan virka efter ett korsstygnsmönster eller varför inte en vävbok?

Den här blomman finns i Lovisa Nylanders Vävbok - "Lärobok i ny, patenterad konstväfnad för

alla som idka hus-väfnadsslöjd, enligt lättfattlig och ändamålsenlig metod" från 1872.

Jämför med den här blomman från den virkade västen i Tingsås. Även om jag ser att virkaren Mimmi Englander rationaliserat bort två blad och ytterligare några enstaka maskor så är det ingen tvekan om att det är samma blomma! 

Blommönstret från västen i Örnsköldsvik hittade jag inte på samma ställe. Så den gåtan finns fortfarande kvar att lösa.

Mina trollburkar

Jag som ägnat det mesta av min virktid åt att virka mjukt, tunt och elastiskt, jag tänkte att jag måste också utmana mig själv åt det andra hållet och virka något riktigt hårt och stadigt. Resultatet är de här små fantasimönstrade burkarna. Jag har använt bomullsgarn och i något fall blandat med lingarn. Jag har använt en så liten virknål som möjligt för att få hårda maskor. 

Burkarna är ganska sneda och vinda, och jag kallar dem för mina trollburkar.

Jag låtsas inte att de är något slags nyttoprylar, men visst kan man ha små saker i dem.

De första gjorde jag med utanpålock. Ja vad ska man kalla det? Locket sitter utanpå burken. Sedan ville jag prova en annan modell, som inte döljer burkens sidor. Om man tex har ansträngt sig och gjort ett mönster på sidan.

Då får jag lov att kalla det för innanförlock då.

En enkel beskrivning av burken med innanförlock ser ut så:

Själva burken virkas, helt vanligt, till att börja med som en rundel, ca 8 ökningar per varv för att få den platt. Därefter går jag över till inga ökningar alls för att få väggarna rakt upp. Locket virkas platt eller kupigt, och det görs något varv större än diametern på själva burken. Redan nu går det naturligtvis att lägga locket på burken men det kommer inte att sitta stadigt på. Nu till själva locklösningen:

Jag visar det först med ett garn i avvikande färg för att maskorna ska synas.

(1) Vänd locket avigt. stick nålen ner och upp så att den ligger under en maska två varv från ytterkanten.

(2) Hämta garn och dra igenom. Nu har du en startögla.

(3) Hämta garn och dra en ögla genom den första maskan.

(4) Stick nålen under nästa maska, ner och upp, hämta garn och dra upp en ögla. =två öglor på nålen. 

(5) Avsluta som en vanlig fast maska genom att dra nytt garn genom de två öglorna på nålen. I fortsättningen sticker du ner i det mellanrum där du nyss dragit upp garn och upp i nästa mellanrum på samma varv. Virka fasta maskor på detta sätt runt hela lockets insida. Följ varvet så att du virkar lika långt från ytterkanten hela tiden.

(6)  När man tittar på rätan ser man undersidan av maskorna (de tre ljusblå "stygnen").

Ungefär tre varv eller mer kan behöva virkas på lockets insida. Här syns hur det bildar som en underkjol som sticker ut nedanför locket. Den underkjolen hamnar innanför burkens kant och locket ligger fint ovanpå utan att gå ner på sidorna!

Sex burkar med innanförlock!

Two old Swedish tapestry crochet waistcoats

Being a real crochet nerd, I have a habit to search for crochet in museums. I have used the Digitalt museum to find crocheted objects, and in some cases I have then been able to see them IRL! This is the story of two of those crochet objects, two tapestry crochet waistcoats. They are probably from the second half of the 19th century. I say probably, because everything about these objects is very uncertain!

I found the first one in 2022 (picture above). In the Digital museum there was a blurry image, a very bad black and white photo of a waistcoat, but the text said it was crocheted. I sent a question to the museum and asked if this was correct, was the floral patterned vest really crocheted? Yes, it was! And would it be possible to come and see it? Yes to this too!

This garment exists in the real world in Örnsköldsvik, which is about a three hours drive from where I live. I persuaded my husband that we should make a little vacation trip...

The waistcoat is not exhibited in the museum, but is stored. An employee at the museum had to open a locked room where she had put it on a table for us to see. I could take pictures of it. I could count the stitches: 44 stitches/10 centimeters.

This waistcoat has a shawl collar, four buttons, two pockets. Only the front is crocheted, while the back is a woven cotton fabric.

No shaping is done by increasing, decreasing or utilising short rows. No, it is obvious that the two front pieces (and collar and pockets) are cut out from a large flat crocheted fabric and then sewed together. The crocheting is made to imitate a woven fabric. It is crocheted as tight as possible, which has made it really durable. The floral pattern is also very clear and perfect when you work tightly like this.

All cut edges are bound with a brown ribbon.

The technique is the traditional nordic style tapestry crochet, when you work single crochet (double crochet in British terms) in the back loop only.The colour not in use is hidden inside the stitch, so there are no floats on the back (which you always have in multicolour knitting).  Work is never turned; all rows are worked in the same direction. On this waistcoat the rows are horizontal on the finished garment.

It was obvious that the black yarn did not come all fom the same dying batch, as it has bleached differently. And we could see that the garment was sewed with a sewing machine. But all my questions about where did it come from? - who made it? - when was it made? - and all other contexts, those questions were not answered. There were no notes about the origin of the vest. It comes from some place in or around Örnsköldsvik and it has been in the museum for a hundred years, those were the only facts I got.

You can see in the first picture how the two front pieces are mirrored. The pattern i so ingeniously composed and it is a perfectly executed work. Did the maker have a pattern? Was there an instruction in a magazine? Did one person crochet and a tailor sew it, or was it all home-made?

Crochet has a history of  being looked down upon. Textile researcher Anneli Palmsköld has written interestingly about how crochet as craft and art has been purposely excluded by the people that started to collect things for museums in the 19th century and the beginning of the 20th. I believe this could be the reason that so little crochet can be found in the museums today. So when you find one thing of this quality, it is remarkable. If you find one more, it is doubly  remarkable!

And I did find one more.

 

This happened about a year ago. It popped up in the Digitalt museum. Another crocheted flower-decorated waistcoat! Red flowers on a dark background, but not the same flowers. The overall style of the  waistcoat is a little different with a different type of collar and placing of the buttons.

But still. There are thousands of  preserved waistcoats in the Swedish museums sewed in silk, satin, linen and other textiles . And then there are these two, that have a crocheted front.

I could not immediately ask David to follow me on a new crochet-vacation, as this object is found in the south of Sweden, not three hours from our home, but rather thirteen hours (1170 km)... The opportunity turned up this year. I decided to go to Småland, which is in the south of Sweden, together with my sister. We wanted to see the area where our grandmother was born. And I could make a small detour to Växjö where I thought I would find the crocheted waistcoat. It suited David that I would be away from the house while he worked with our kitchen floor.

Instead of in the museum in Växjö I found out that the waistcoat was in a smaller community called Tingsryd.

The procedure for making this garment seems to be similar to the one in Örnsköldsvik; a piece of textile has been created by crocheting, and then cut and sewed.

The pattern is red flowers on a dark blue background. It looks grey, but we could see the original colour on places that were not exposed to light. The yarn is cotton. I think it was cotton in the Örnsköldsvik vest too, but I can't see any note about that. The technique is the same, single crochet in the back loop only. 

In this object, the Tingsryd waistcoat, the rows run vertically. When you look at the waistcoat from the front, the rows on the left side run from shoulder to waist. On the right side, they run from waist to shoulder.

The two front pieces are mirrored, just as was the case in Örnsköldsvik. But the flower pattern is not quite as ingenious . The crocheter must have had to work half of the total fabric in a mirrored pattern. 

All cut edges are hidden inside the lining. Unlike the Övik vest, this garment is completely handsewn. 

.

The number of stitches per 10 centimeters is here 47!

For this object there is at least a little bit of provenance. It has belonged to a family with the name Englander. (The name must originally mean "from England"!) This family lived in Tingsryd for several generations and was important for the community. Among other things, they were the owners of a wine factory. (Unexpected!) The waistcoat is believed to have been crocheted by Mimmi Englander, born in 1856. Why she chose to crochet the fabric instead of buying silk or satin, we don't know. Maybe she was just very interested in needlework?  We also got to see a number of very beautifully knitted socks that she had made.

The questions remain: Is there any sort of connection between the two objects? So far apart, and from a time when travelling was not as easy as it is today. Did one of the two crocheters see the other one and wanted to replicate the idea (without replicating the exact floral pattern obviously)? Or these two objects are perhaps not the only two that have existed, there may have been many more around this long country. Or, again, was there a pattern in a magazine?  And did the crocheter also do the sewing? 

Årets museiföremål

I höstas berättade jag att jag upptäckt en  ny virkad väst på Digitalt museum. Ny endast i betydelsen ny för mig, dvs att jag inte sett den eller känt till den tidigare. Den har heller inte publicerats på Digitalt museum förrän i juni 2023. 

Nu har jag sett den i verkligheten! Jag passade på då jag var på semester i Småland för att besöka olika platser kring Vetlanda där min mormor kom ifrån. 

Västen finns i Tingsryd. Det är ganska långt söderut i vårt land, nästan i Blekinge.

Det är framstyckena som är virkade. Bakstycket är ett vanligt vitt linnetyg. Det var på samma sätt med västen från Örnsköldsvik. 

Mönstret är röda blommor på mörk botten.  Den mörka färgen har varit blå, närmast marinblå, vilket vi kunde se på ställen som varit mindre utsatta för ljus. Materialet är bomullsgarn. Tekniken är flerfärgsvirkning med fasta maskor i bakre maskbågen, dvs den traditionella flerfärgsvirkningstekniken. Alla varv är virkade åt samma håll, man har aldrig vänt virkningen. Mest troligt har man virkat runt så att det blev en cylinder, och sedan klippt ut delarna från det färdigvirkade stycket, alltså behandlat sin virkning som ett tygstycke. Det syns ju också att västen är hopsatt av flera små delar, det är många detaljer och sömmar, precis som när man tar ett tygstycke och syr ett plagg. 

De två framstyckena är spegelbilder av varandra. Man ser det om man tittar på blommornas lutning, de lutar från västens framkant snett ut mot ärmhålet i båda fallen. Snett åt vänster respektive snett åt höger. Det betyder att den som virkar måste göra halva sitt tyg efter ett spegelvänt mönster. Det duger inte att bara klippa ut spegelvända delar, det skulle inte ge samma resultat.

Till skillnad från västen i Örnsköldsvik löper varven på den här västen lodrätt.

På västens vänstra sida, =bärarens höger, löper varven uppifrån och ned. På västens högra sida, bärarens vänster, löper varven nedifrån och upp. 

Modellen eller snittet på västen är också ett annat än i Örnsköldsvik. Den här västen är dubbelknäppt med  extra knappar  på sidorna där slagen kan vikas ut och knäppas fast. Jag har jämfört modellen med bilder av andra västar på Digitalt museum. De som mest liknar denna är från andra halvan av 1800-talet. Materialet i dem är olika; siden, halvsiden, bomullssatin, bomullssammet... 

Den är fodrad med dels ett vitt och dels ett rutigt tyg, båda linne enligt museets anteckningar. Där är de klippta virkkanterna gömda.

Man kan också se att den är helt handsydd.

När det gäller masktätheten har jag räknat till  47 maskor per decimeter.

Den här västen har till skillnad från den i Örnsköldsvik (som jag måste jämföra med pga alla likheter!) en proveniens. Den kommer från familjen Englander. Englanders verkar ha funnits i Tingsryd i flera generationer och haft stor betydelse. I hembygdsgården fick vi bland annat se bevis för de olika vinsorter som Englanders vinfabrik hade sålt! Västen antas ha virkats av Mimmi Englander, född 1856. Varför hon valt att virka (tyget till) västen i stället för att köpa siden eller sammet kan man ju fundera på. Kanske helt enkelt för att hon var intresserad av handarbete? Det finns också några par mycket fint stickade strumpor av hennes hand, som vi fick se.

Besöket i Tingsryd gav mig även kunskap om området i Småland som kallas Värend, om Värendsdräkten, värendkvinnornas särskilda arvsrättigheter och sagan om Blända.  Intressanta delar av historien som jag inte alls hade koll på innan!

Läs här om västen på Digitalt museum.

Och här (om du scrollar ner förbi den lika uppseendeväckande krokade koftan/jackan) är västen jag såg i Örnsköldsvik 2022.

Tack till Majken Rydén i Tingsås hembygdsförening som visade mig västen och till min syster Eva som följde med mig och skjutsade runt mig på denna sydliga upptäcktsfärd!

FO - Svanmönsterkoftan

Början av historien om den här koftan berättade jag i mars, men nu kan jag berätta slutet. Jag berättade om idén att efterlikna en gammal väv som jag sett på bild, och att jag använde tekniken mossvirkning för projektet.

Jag hade måttat och beräknat storleken och virkfastheten någorlunda. Ritat svanmönstret och skaffat garnet (Rauma Finull). Först virkades fram- och bakstycke i ett stycke. Inte runt runt, fastän det kan se ut så när man tittar på den här bilden! Nej jag har virkat fram och tillbaka och vänt mitt fram. Insidan och utsidan ser likadana ut. Inte förrän jag skulle fästa trådarna bestämde jag vilken sida som skulle vara utsida respektive insida.

Att mönstret med svanarna gick jämnt ut är väl mest en lyckträff.

Ärmarna virkades också nedifrån och upp. Det var lite pirrigt om de skulle passa exakt i ärmhålen eftersom de skulle sys fast i vinkel mot fram- och bakstycken, och jag vet att virkningen ändrar proportion litegrann efter att det blötts eller tvättats. Varven blir kortare och högre.

Jag hade i minnet den grå långkoftan som jag gjorde förra året, som jag först sydde ihop av raka stycken. Med den var det så att jag tyckte det blev för mycket tyg under armarna och det retade mig så mycket att jag klippte bort bitar ur det färdigsydda plagget. Den här gången tänkte jag att jag skulle slippa det, så jag formade rundade ärmhål och ärmar med ärmkulle. Bilden ovan är tagen innan ärmkullen är virkad. Bilden visar också rätt tydligt hur jag har virkat båda ärmarna parallellt, bara ett par varv på varje innan jag upprepat samma sak på den andra. Det gjorde att jag kunde få mönstret symmetriskt.

Jag blev nästan hundra procent nöjd med formen på ärmarna, men i slutändan blev det så att jag la till lite extra av det bruna just under armen på båda sidor. Jag visar detta som ett bevis på hur det faktiskt är möjligt att improvisera! Jag hade gjort så bra beräkningar jag kunde, men förbättrade detaljerna i slutändan.

Detsamma gäller längden på ärmarna. De gjordes något för korta, och sedan virkade jag på mudden. Lättare att lägga till än att dra ifrån tänkte jag. Mudden är virkad med vartannat varv fasta maskor och vartannat varv smygmaskor.

Nederkanten är gjord på samma sätt som ärmmuddarna, påvirkad efteråt.

Runt halsen blev det en smalare kant. Den är virkad med enbart smygmaskor i bakre maskbågen.

Mitt fram virkade jag några varv fasta maskor på vardera sidan och sydde dit en dragkedja.

Den tunna sytråden försvinner in i det luddiga ullgarnet och syns inte! Vilket är tur med tanke på mina fula ojämna stygn. Att sy är inte min grej.

Helheten: den känns bra! Lätt och behaglig. Vikt på den färdiga tröjan: 545 gram. Garnet luddade ihop sig till ett slätt "tyg" när jag blötte den.

Och snö syns det visst att vi har fortfarande också.

Colorwork II

Nu håller jag på med mossvirkning igen. Det är ju en enkel teknik som många tycker om. Påbörjade det här projektet redan i höstas. Det började med att jag såg en bild i en bok, se nedan. Det är en gammal väv, en dubbelväv. Jag hittade bilden i en bok som handlade om Jamtli, museet i Östersund, jag läste den i samband med min resa dit i november. 

Det var så fascinerande att mönstret på väven vid första anblicken såg ut som bara geometriska former, men när man tittade närmare på den visade det sig vara svanar. Eller någon annan långhalsad fågel kanske. Jag tänkte att det skulle gå bra att efterlikna formerna med alla sina diagonaler genom att använda just mossvirking. 

Jag vet att det inte är ett vanligt sätt att använda mossvirkning, men jag har gjort det tidigare:

   En röd halsduk från 2011.  

En trekantsjal från 2015.  

Nu fick jag för mig att göra en hel kofta i mossvirkning, med fågelmönstret. Jag ritade min egen version av svanarna på ett tegelrutat papper. 

Och så ville jag göra mönstret inte bara i två färger, utan många! Garnet är Rauma finull i många färger. Den rostbruna får hålla ihop och rama in det hela.

Så här långt har jag kommit! Jag virkade bakstycke och framstycken i ett, nedifrån och upp. Delade vid ärmarna och virkade ända upp, virkade ihop fram- och bakstycke på axlarna. Ärmarna virkades för sig och syddes fast. Det fattas fortfarande någon slags kant framtill med knappar (eller en dragkedja?). Ärmarna behöver också kantas. 

Och ja, det blev ganska många trådar att fästa...

Här är min beskrivning av själva tekniken: Mossvirkning, första varvet, är att virka en fast maska och en luftmaska; upprepa hela varvet. På alla kommande varv virkas en luftmaska ovanför fasta maskan  och en fast maska omkring förra varvets luftmaska. När jag gör det med flera färger låter jag det garnet som inte används löpa med längs varvet, precis som vid vanlig flerfärgsvirkning. Man behöver inte tänka på att byta färg innan sista genomdraget av fasta maskan som vid vanlig flerfärgsvirkning, utan  sista genomdraget görs med samma färg. Den öglan bildar ju luftmaskan. Sedan byter man färg och gör luftmaskan. Fastmaskan virkas runt både luftmaskan och tråden av den andra färgen som ligger längs med varvet, samt förra varvets medlöpande tråd under luftmaskan.