Här kommer en berättelse om mitt andra försök att virka en hexagonkofta. Det tog kanske lång tid, vilket jag skyller på att jag är så rastlös och alltid har många virkningar på gång samtidigt. Jag virkar lite här och lite där. Under väldigt lång tid blir ingenting klart, sedan lyckas jag ibland avsluta flera projekt nästan samtidigt.
Den här gången plockade jag garnet ur ull-lådan. Det är restgarn från min första svankofta från 2024: Rauma Finull färg 4132 roströd. Idén var att börja med den färgen och virka så långt det gick, sedan göra klart med den gröna (färg 4014).
Svankoftan virkade jag i mossvirkning med mönster i flera färger, vilket gör att garnet ligger i flera lager. Den här gången var min idé att använda garnet på ungefär motsatt vis: göra virkningen så tunn som möjligt, dels för att få garnet att räcka så långt som möjligt naturligtvis, men även för att slippa känslan av "för mycket tyg under armarna". Det har jag fått uppfattningen att det finns risk för med den här hexagonmodellen. Så. Jag har använt mig av ett mönster, en maskkombination som jag faktiskt tänkt ut för ganska många år sedan. Den ser ut så här:
Mönstret är delbart med fyra (plus en). En fast maska i främre maskbågen, en luftmaska, hoppa över en maska, en fast maska i främre maskbågen, en fast maska om förra varvets luftmaska. På bilden här ovan ser resultatet ganska tätt ut, men det är virkat med en inte alltför stor virknål. Med en större virknål blir resultatet nästan som spetsvirkning. Och det är elastiskt!
Till den här koftan har jag använt en 5,5 mm virknål.
Här lyser ljuset genom virkningen, men när man ser den framifrån uppfattas den fortfarande som tät.
Jag rotade fram en gammal maskinstickad kofta. Den har rakt påsydda ärmar som jag tyckte skulle fungera bra att mäta efter.
Min beräkning: När jag kommit så långt att ärmen var tillräckligt vid ville jag räkna ut hur jag skulle få den rätta lutningen på axeln. Jag gjorde detta ungefär på samma sätt nu som med den första hexagonkoftan, ändå har resultaten blivit ganska olika. (Det kanske bara har med garnet att göra, skillnaden mellan ull och bomull.) På bilden ovan ser man skillnaden mellan den gamla tröjans lutning och den helt raka kanten på hexagonen. Precis som förra gången har jag tänkt göra varven kortare och kortare över sträckan som här kallas Y. Sträckan X mättes upp i centimeter, sedan mätte jag ut på den färdiga virkningen hur många varv det motsvarade (där X uppträder längre ner, mitt i virkningen). Maskantalet på sträckan Y delades med varv-antalet för sträckan X för att få det antal maskor som varje varv skulle avkortas med.
Jag var också tvungen att sluta virka på framsidan när jag började närma mig halsöppningen. Då virkades varven bara över ryggen, fram till sidan där jag vände och virkade tillbaka upp till halsen. Sedan gjorde jag några raka varv mitt bak som sammanfogade de två delarna.
Detta följdes av några varv på framsidan.
Jag provade ut placering av knappar och virkade knapphål på ena framkanten. Lade till några varv runt halsen och förlängde ärmarna så långt det bruna garnet räckte.
När jag använt det bruna garnet till sista metern fortsatte jag med grönt: det blev några centimeter längst ner, något ytterligare varv runt halsen och så nästan två decimeter nederst på ärmarna. Jag blockade koftan innan jag sydde dit knapparna.
Projekt avslutat, kofta färdig. Bildbevis från växthuset för att det råkade regna den här dagen...
Funkade min idé? Ja det tycker jag. Kommer jag göra om den? Ja kanske, med någon variation i så fall. Jag gör ju fortfarande aldrig samma sak flera gånger, måste ständigt prova nytt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar