Att virka är som att klippa gräs. Man går runt runt och varje varv följer längs efter det förra. När man virkar börjar man i mitten och virkar sig utåt, medan gräsklippningen oftast blir tvärtom, man gör mindre och mindre varv tills man nått målet i mitten.
Man kan vända och gå fram och tillbaka också, både med gräsklipparen och virknålen, om det passar bättre. Och varje varv följer intill det förra.
En annan sak är att man kan fundera och filosofera över saker medan man går runt med gräsklipparen. Man går där i det öronbedövande motorljudet och tankarna flyger och far lite hur som helst, man kan till och med lösa problem som legat och gnagt. Man kan bestämma sig för att avsluta något som tär och stressar (en virkning som tar för mycket tid?). Virkningen är ju däremot tyst, då är det lätt att man tar till en ljudbok eller podd eller att man sätter sig framför teven.
Numera är det ju många som har en tystlåten liten elektrisk robot på gräsmattan, den rullar runt alldeles själv och klipper gräset. Men följer längs efter sitt förra varv, det gör den aldrig! Helt planlöst irrar den kors och tvärs.
För några år sedan skrev jag om mängden av ogräs i vår vilda gräsmatta. Bilderna finns under etiketten Gobelänggräsmattan, för det var ett uttryck jag hade hört på radio då.
Kan berätta om ett annat samband mellan växtvärlden och virkningen!
Som barn fascinerades jag av tapetmönster. Hur det upprepade sig utan att man såg skarvarna. Samma ros fanns på flera ställen, själva stjälken kunde helt tydligt vara sammanväxt mellan alla blad och blommor som ingick i mönstret. Jag förstod teoretiskt hur man måste skapa ett sådant mönster så att det skulle se ut att hänga ihop om man kopierade det och la kopiorna intill varandra. Minns också att jag ritade sådana mönster. En gren som gick ut ur bilden åt höger måste få sin fortsättning från vänster. Jag har inga rostapeter nu för tiden, men mönsterprincipen är förstås helt allmän och gäller överallt, se tex den svarta gardinen här ovan.
