Mera museala plagg

 

Mitt i årets värsta oväder passade jag på att vara ute och resa i vårt vintriga norrland. Ja vintern kom tidigt i år, redan i november.

Att resa i sydvästlig riktning i den här delen av landet innebär alltid omvägar eftersom både vägar och järnvägar är anpassade efter de stora älvar och älvdalar som bryter sönder landskapet i nordväst-sydostlig riktning. 

Det är i Östersund jag har varit, och det för att få se på några virkade saker på museet Jamtli. Trots snöstormen lyckades jag alltså ta mig dit!

På bilden ovan syns en ribbvirkad kofta i svart och rött med en kant runt om av ett flamfärgat garn. Koftan är virkad vertikalt i ribbvirkning, alltså fasta maskor i bakre maskbågen, med vartannat varv rött, vartannat svart. Det ger effekten att koftans utsida ser (huvudsakligen) svart ut och insidan röd. Visst liknar det på håll nästan ett manchestertyg...

När man ser bilderna kan man också tro att den är rätt kraftig och tung, men den kändes snarare mjuk och lätt att ta i, gjord i ganska tunt garn.

Jag hade hittat bilder på den här koftan på Digitalt museum, där den anges ingå i hemslöjdens samlingar. Det var tydligen mest själva fotona som var hemslöjdens, var fanns då egentligen koftan i sin fysiska form? Fanns den alls längre? Till slut fick jag reda på att den skulle finnas på museet Jamtli i Östersund. Där förvaras den på något som heter Havremagasinet. Uppseendeväckande nog används den sommartid när museet har "Jamtli historieland". Någon går omkring med den på kroppen.

Jag har gjort en provlapp med den ribbvirkade tekniken, fasta maskor i bakre maskbågen. Min provlapp är röd på ena sidan och grå på den andra. Den här tekniken har Maria Gullberg använt en hel del, jag kom genast att tänka på hennes skapelser (de något äldre, inte årets) när jag först såg bilderna av den här koftan. (Men hon har inte varit här och sett den säger hon.)

Knäppningen: knappar på båda sidor om öppningen framtill och lösa dubbelknapphål! Något att ta efter?

Jag fick också en överraskning när vi kom in i utrymmet där Marie Möhring Madsen lagt fram det vi skulle få se. Det finns en till kofta!  Bonus!

Denna hör till museets samlingar, den ingår inte som den andra i rekvisitan som används i de historiska levande miljöerna.

Modellen är kortare, utan utsvängd nedre del. Men liksom den första koftan har den en påvirkad kant i ett röd-svart-vitt flamfärgat garn.

Den är också virkad vertikalt i ribbvirkning. Dessutom har den ett geometriskt mönster i flerfärgsvirkninng! 

Den här koftan har "proveniens" dvs man har antecknat varifrån den kommer, det finns en historia, den kan knytas till en viss tid och plats. Den ska vara från slutet av 1800talet.

Jag har gjort en provlapp med det geometriska mönstret från den här koftan också. 

Båda de här plaggen är så unika. Med tanke på hur lite virkade plagg som finns bevarat över huvud taget så är de här i mina ögon oersättliga. Jag är så tacksam att jag har fått förmånen att se dem i verkligheten! Det kan jag tacka Brita Dixelius för, ordförande i Jämtland Härjedalens hemslöjdsförbund, som ordnade så att vi fick komma in i Havremagasinet och beskåda både koftorna och ett antal flerfärgsvirkade föremål.

Hur krånglig hemresan blev vill jag helst inte berätta. Jag var dum nog att försöka åka tåg, och det tåget skulle passera Sundsvall. Inga tåg passerade Sundsvall de här dagarna efter snöstormen. Men efter många delmoment i form av en blandning av buss- och tågsträckor, avstigningar och påstigningar, och bil sista åtta milen kom jag hem till slut. Och jag är helnöjd!

Återbrukade blomkvistar

Jag har kopierat mönstret från den virkade västen jag såg i Örnsköldsvik förra hösten (jag skrev om det här).  Jag funderar på vad man helst skulle vilja använda mönstret till. Här är ett första försök, en liten virkad väska, den är 18x18 cm, lagom att ha mobiltelefonen i när man inte har fickor på kläderna. Funderar på om den behöver fodras. Jag brukar fodra mina virkade påsar och väskor. Sedan ska jag söka en lämplig axelrem.

Nedan min bild av den virkade västen.

En spännande sak som hänt sedan förra hösten är att jag upptäckt att det finns en till väst! Den finns i Småland och kan ses på Digitalt museum här.  Den har också röda blomkvistar på mörk botten, det är likt men inte samma blommönster. Virkvarven går uppifrån och ned på den västen medan de ligger horisontellt på den jag såg i Övik. Snittet på de två västarna är inte detsamma, man ser det tydligt på kragen.

Intressant att det finns två plagg som ändå är så liknande! Finns det en gemensam förlaga eller inspiration någonstans? Och... Finns det ytterligare kanske någon liknande väst liggande gömd i  tex en hembygdsgård eller på vinden någonstans i det här landet?...

Äkta spetsar

 

För ett par veckor sedan träffade jag mina  två systrar. Vi hade fortfarande ett antal lådor att gå igenom efter vår mamma. Vår textilintresserade, främst vävande mamma! Bland vävda dukar, psalmböcker, brev och fotografier fanns en plastpåse med ännu mer virkade spetsar!

Jag har tidigare visat bilder på ett antal virkade gamla spetsar som vi hittade bland mammas grejer, se här.

De här som jag fotat idag verkar minst lika gamla som de jag hittade förra gången, och precis som då vill jag påpeka att de antagligen inte är virkade av min mamma.

De är också virkade av samma sytrådstunna garn!

På bilden ovan är de virkade blommorna (eller stjärnorna eller vad jag ska kalla dem) hopsydda tillsammans med tygremsor till en  cylinder. Är det ett gardinomtag? Eller har de suttit på ett par långbenta viktorianska underbyxor?  Ja man kan ju få olika associationer men jag vet inte svaret.

Äkta spetsar.

Så här står det i Wikipedia om spetsar:

En spets är en genombruten, mönstrad tunn textil, utförd i olika material som till exempel linne, silke och bomull och med olika tekniker, som exempelvis sömnad, knytning, flätning, språngning, vävning, stickning, virkning och knyppling.

Som äkta spetsar räknas dock endast sydda och knypplade spetsar. De mest förnämliga spetsarna tlllverkas i Venedig. Spets pryder vanligtvis bordsdukar och kläder. Förr hade även överlakan och örngott spetsar.

Men jag har två gamla böcker av Elsa Brandstake som heter just Äkta spetar I och Äkta spetsar II. De är från 1925.

I bok I beskrivs knutna och trädda spetsar, sydda spetsar och frivoliteter.

I bok II beskrivs:  knyppling, virkade spetsar (guipure d'Irlande), stickade spetsar.

Så Elsa Brandstake räknade åtminstone irländsk virkning som äkta spetsar.

Irländsk virkning går till så att man virkar lösa motiv, blommor och blad mm, som sedan virkas ihop  på nåt slags gallerbotten. Jag har aldrig utövat den konsten.

Det här är något annat.

Tex denna, en enkel geometrisk form, men visst är den ändå rätt raffinerad?

Det finns också en förening som heter Föreningen Svenska Spetsar. Deras intresse är endast knyppling och de arbetar för att bevara och utveckla den svenska knypplingen. Knyppling är något jag provat på bara mycket mycket lite. Jag tror faktiskt det var i grundskolan.

De spetsar jag fotat idag och som syns här tycker jag är ganska imponerande!!! Jag har nästan varit tvungen att syna dem med förstoringsglas för att konstatera att de är virkade.

En del är bara korta bitar, tänkta som provlappar? Andra är långa som om de faktiskt suttit på ett lakan.

Vad sägs om ett litet "enkelt" rosmönster? Det är nästan en decimeter brett...

Eller det här med blommönster? Inget som man påtar ihop på en kväll precis. Det är 140 cm långt och ser ut att ha klippts loss från där det en gång suttit, se på vänsterkanten. På ett lakan kan man gissa.

Ja, och alla bilder i detta inlägg visar alltså äkta virkade spetsar.

Jag var bara tvungen att visa dem.

Mostersrutan

Här är mostersrutan! Mitt bidrag till rutvirkningssläkten. Jag blev själv så förtjust i den här rutan, som jag använde till ärmarna i min kofta, att jag tyckte den var värd att dela med sig av.

Mostersrutan virkas med vartannat varv stolpar och vartannat varv fasta maskor.

På stolpvarven virkas i varje hörn fem stolpar.

På varven med fasta maskor virkas i varje hörn tre maskor.

Jag använder flerfärgsvirkningsmetoden, dvs att det garn som inte används virkas in i maskorna. Inga lösa trådar på baksidan. Den funkar på samma sätt både med fasta maskor och stolpar. Varv ett (tolv stolpar i en ring) virkas helt med mönsterfärgen, men från varv två tar man med sig båda garnen. Varv fem virkas med endast bottenfärgen, då kan man låta det andra garnet hänga på baksidan så länge. Eller byt färg och gör de yttersta varven i en annan färg. 

Jag sydde ihop rutorna med det grå garnet. I hörnen får man göra stora stygn kors och tvärs.

När man syr de mönsterfärgade partierna kan man sy stygnen på baksidan så håller mönsterfärgen ihop!

På ärmen till höger som jag inte hunnit sy ihop då jag tog bilden syns hur mönstret ser ut när man sätter ihop flera rutor. 

Plus och minus

Sommarvärmen håller i sig här i norr! Inte behöver man någon ullkofta just nu inte. Men just nu råkade den bli klar! Eller för någon vecka sedan var det kanske. 

Och här står jag och ser ut som om bilden var hundra år gammal, kjol och hatt och allt. Hatten är min solhatt! som inte går att vara utan i värmen.

Min idé om hur det här plagget skulle skapas var ganska vag. Jag virkade ruta efter ruta och tänkte att jag nog skulle kunna få ihop dem till något bärbart. Jag gjorde helt raka stycken, ett stort för ryggen och två smalare som framstycken.

När jag har sytt ihop rutorna och blockat dem har helheten blivit som ett vävt tyg. Alltså en enhet, där skarvarna mellan rutorna inte känns, sticker ut eller på något annat sätt gör sig påminda.  =Ett plus!

Att mönstret skulle se så här slingrigt ut som det gör på framsidan, det började jag inte se förrän jag satt ihop ett antal och såg hela. Då orkade jag inte ändra på det. (Minus.) Jag ville bara göra en annan version än på ryggen, av samma rutor.

Mönstret på bakstycket, som jag gjorde först, fick en stabilare karaktär.  =Ett plus!

Men vad jag är mest nöjd med är det helt nya mönstret jag kom på till ärmarna.

Det skulle kunna användas till vad som helst.

Här är det plus för hela slanten! Varje ruta har ett plus i mitten och varje hörn skapar nya plus tillsammans med rutorna runt omkring.

När jag hade sytt fast de raka ärmarna på de raka bak- och framstyckena och provade koftan på kroppen tyckte jag det blev för klumpigt. För mycket tyg under ärmen! En massa veck! Minus!

Men jag har ju virkat tröjor förr och inte upplevt detta. Jag har gjort enkla tröjkompositioner av raka stycken. Varför detta knöliga resultat den här gången? Det verkar som de här flerfärgsvirkade rutorna verkligen skapar något som liknar ett vävt tyg. Dvs i betydelsen stumt, inte töjbart. 

Jag kände att jag var tvungen att göra något åt saken. Tog till saxen. 

Att jag vågade.

Så här ser bitarna ut som jag klippte bort. Jag tänkte på hur ett framstycke brukar se ut och klippte ett rundat ärmhål. Och så tänkte jag på hur en ärm brukar se ut och så klippte jag så att det som blev kvar skulle likna en ärmkulle. Samtidigt satt ärmen fortfarande fast på axeln högst upp.

Klippte även bort en bit av själva ärmen, därav att det syns sex bortklippta bitar här på bilden.

Att jag vågade! 

Sedan sydde jag över kanterna, först med symaskin, vilket inte gick helt bra, det ville gärna trassla sig. (Minus.) (På min provlapp hade det strax innan gått bra förstås.) Så jag gick över till att sy för hand med sytråd fram och tillbaka på de klippta kanterna. Och sydde ihop ärmarna med kroppen igen.

Om detta kommer att hålla? Det fenomenala är ju att jag nu har chansen att testa just det! Genom att använda koftan.

Sedan gjorde jag ytterligare en sak som jag aldrig provat tidigare: jag pressade ut sömmarna med strykjärnet. Läste mig till att man skulle lägga en fuktig duk över innan man stryker och naturligtvis ha låg värme på järnet. Gjorde så, och resultatet blev hur bra som helst!

Hela koftan är virkad i Rauma Finull. Totalt med knappar och fickor väger den just över 700 gram.

Kombinationer

Jag har smygmaskvirkat några barnsockar. De är lite olika i storleken men alla tre paren är virkade i Alpaca Storm från Viking garn med en 6,5 mm virknål.

Kombination 1) Viking Alpaca Storm är det garnet jag använt till nästan allt jag nånsin virkat för barn. Det är så otroligt mjukt och skönt! Jag tror visst jag har nämnt det förut... Det är en kombination av merino och alpaca. 

 

Kombination 2)   På ett sockpar lyckades jag även virka in barnets initialer! En ruta mitt bak virkades med fasta maskor och två färger, jag bytte till en 3 mm virknål för dessa maskor. En kombination av tekniker alltså, smygmaskvirkning och flerfärgsvirkning.

Kombination 3)    I april hade jag äran att hålla en workshop om att virka rutor. När jag höll på med förberedelserna för den gjorde jag en upptäckt. Jag hade ritat diagram till tre olika rutor som deltagarna skulle få. När två av diagrammen hamnade bredvid varandra på ett papper såg jag likheten. De borde absolut ha varit kompatibla, så att man skulle kunna kombinera dem med varandra! Jag såg också att jag med lite ansträngning skulle kunna rita om den ena rutan så att de skulle passa ihop. Sagt och gjort. Det var min gamla Peo-ruta som fick bli lite större. Den andra rutan hade jag hittat på för att den skulle vara någorlunda enkel att virka, tillräckligt symmetrisk för att den ska gå att virka ur minnet, utan diagrammet framför ögonen.

Se bilderna från mars i år då jag provar mig fram och funderar på hur jag ska sätta ihop rutorna.

Nu blev det ju helt annorlunda än någon av de varianter jag testade. Så här ser det ut just nu. Varannan ruta är en Peo-ruta och varannan är den som jag lekt med i mars då jag förberedde workshopen.

Det här stycket är hopsytt och blockat nu. Vad det blir till slut återstår att se...

Så gjorde jag ännu varmare vantar

 

Att virka mönster med två färger i smygmaskvirkning betyder att man får lösa trådar på baksidan av arbetet. Detta eftersom smygmaskan inte virkas runt omkring förra varvets maska utan bara genom den, precis som en stickmaska. Precis som i stickning så bildas det flotteringar. När man å andra sidan virkar med fasta maskor kan man som bekant på ett smidigt sätt gömma den oanvända tråden inuti maskan.

De där lösa trådarna är besvärliga att få lagom. De drar gärna ihop virkningen. Inte bra.

Helt plötsligt fick jag för mig att göra ett försök där jag virkar luftmaskor på baksidan i stället för en sträckt tråd. Hm. För luftmaskorna kan jag kontrollera längden på.

Jag virkade de två färgerna var för sig: ett varv rött, sedan ett varv grått. Mönstret är rutigt 2x2 maskor. Så på varje rött varv gjorde jag två luftmaskor där det skulle vara grått och vice versa.

Här nedan syns både rätsidan och avigsidan. På avigan ligger luftmaskbågarna som ett extra foder inuti vanten.

Förra gången jag höll på med något liknande var 2018!