Och så nästa...

"Jag uppskattar att du har en tyst hobby", sa maken/Jägarn häromdagen. För jag stiger ofta upp tidigt och sitter i köket och dricker kaffe och virkar medan han sover i rummet intill. (En morgonmänniska och en kvällsmänniska.) "Tur att det inte är vävning" sa han också, och tänkte väl att det skulle vara svårt att sova om jag satt i rummet intill och vävde trasmattor.

Och en gång på ett antikvariat när jag letade gamla virkböcker var det också just vävning som ägaren ville att jag skulle intressera mig för. Han hade så många vävböcker. Jag tackade artigt nej. Nog för att det skulle vara intressant att börja väva - och när jag utforskat virkningens alla sidor kanske jag gör det också! Men för tillfället tycker jag det är jättepraktiskt att pyssla med mina små handarbeten.
Något som är tyst.
Och som man kan ha i väskan och ta fram och påta med var som helst, när som helst.
Och som kan bli något som man kan använda, och till och med ge bort!
Och som inte kostar särskilt mycket pengar.
Och som ändå ger mig utlopp för den där mystiska skaparlustan som man inte vet varifrån den kommer eller vad den är bra till.

Här är en sån grej som jag gjorde och gav bort, det är ett tag sen. Med halsduksmönstret från förra inlägget som utgångspunkt gjorde jag den här sjalen en kort tid senare. I stället för luddigt mohairgarn är det tungt, mjukt bambugarn. (Ja det var höst när jag gjorde den.)

Mönstret är lite modifierat, och framför allt gjorde jag det på andra ledden så att det ska se ut som kungakronor. Eller ja, det var det det råkade se ut som, tyckte jag, när man tittar på mönstret och försöker se något i det...

Och jag ville ha kungakronorna uppåtvända på båda sidor samtidigt så jag virkade sjalen i två halvor.

 

Sedan virkade jag även ett mittparti i samma mönster men på andra hållet och virkade ihop delarna.

 

En bild uppifrån...

 ...och en bild med fotografen med på ett hörn (ja skuggan av mig alltså).

Bilderna här är lite tråkiga i färgen, men de är de enda jag har kvar efter att ha gett bort sjalen.  I verkligheten var den inte så vit som jag tycker den ser ut här utan mera beige. Och framför allt var den mjuk och tjock och skön, sånt som inte riktigt syns på bild.

Och rolig att göra förstås!