Plus och minus

Sommarvärmen håller i sig här i norr! Inte behöver man någon ullkofta just nu inte. Men just nu råkade den bli klar! Eller för någon vecka sedan var det kanske. 

Och här står jag och ser ut som om bilden var hundra år gammal, kjol och hatt och allt. Hatten är min solhatt! som inte går att vara utan i värmen.

Min idé om hur det här plagget skulle skapas var ganska vag. Jag virkade ruta efter ruta och tänkte att jag nog skulle kunna få ihop dem till något bärbart. Jag gjorde helt raka stycken, ett stort för ryggen och två smalare som framstycken.

När jag har sytt ihop rutorna och blockat dem har helheten blivit som ett vävt tyg. Alltså en enhet, där skarvarna mellan rutorna inte känns, sticker ut eller på något annat sätt gör sig påminda.  =Ett plus!

Att mönstret skulle se så här slingrigt ut som det gör på framsidan, det började jag inte se förrän jag satt ihop ett antal och såg hela. Då orkade jag inte ändra på det. (Minus.) Jag ville bara göra en annan version än på ryggen, av samma rutor.

Mönstret på bakstycket, som jag gjorde först, fick en stabilare karaktär.  =Ett plus!

Men vad jag är mest nöjd med är det helt nya mönstret jag kom på till ärmarna.

Det skulle kunna användas till vad som helst.

Här är det plus för hela slanten! Varje ruta har ett plus i mitten och varje hörn skapar nya plus tillsammans med rutorna runt omkring.

När jag hade sytt fast de raka ärmarna på de raka bak- och framstyckena och provade koftan på kroppen tyckte jag det blev för klumpigt. För mycket tyg under ärmen! En massa veck! Minus!

Men jag har ju virkat tröjor förr och inte upplevt detta. Jag har gjort enkla tröjkompositioner av raka stycken. Varför detta knöliga resultat den här gången? Det verkar som de här flerfärgsvirkade rutorna verkligen skapar något som liknar ett vävt tyg. Dvs i betydelsen stumt, inte töjbart. 

Jag kände att jag var tvungen att göra något åt saken. Tog till saxen. 

Att jag vågade.

Så här ser bitarna ut som jag klippte bort. Jag tänkte på hur ett framstycke brukar se ut och klippte ett rundat ärmhål. Och så tänkte jag på hur en ärm brukar se ut och så klippte jag så att det som blev kvar skulle likna en ärmkulle. Samtidigt satt ärmen fortfarande fast på axeln högst upp.

Klippte även bort en bit av själva ärmen, därav att det syns sex bortklippta bitar här på bilden.

Att jag vågade! 

Sedan sydde jag över kanterna, först med symaskin, vilket inte gick helt bra, det ville gärna trassla sig. (Minus.) (På min provlapp hade det strax innan gått bra förstås.) Så jag gick över till att sy för hand med sytråd fram och tillbaka på de klippta kanterna. Och sydde ihop ärmarna med kroppen igen.

Om detta kommer att hålla? Det fenomenala är ju att jag nu har chansen att testa just det! Genom att använda koftan.

Sedan gjorde jag ytterligare en sak som jag aldrig provat tidigare: jag pressade ut sömmarna med strykjärnet. Läste mig till att man skulle lägga en fuktig duk över innan man stryker och naturligtvis ha låg värme på järnet. Gjorde så, och resultatet blev hur bra som helst!

Hela koftan är virkad i Rauma Finull. Totalt med knappar och fickor väger den just över 700 gram.

Kombinationer

Jag har smygmaskvirkat några barnsockar. De är lite olika i storleken men alla tre paren är virkade i Alpaca Storm från Viking garn med en 6,5 mm virknål.

Kombination 1) Viking Alpaca Storm är det garnet jag använt till nästan allt jag nånsin virkat för barn. Det är så otroligt mjukt och skönt! Jag tror visst jag har nämnt det förut... Det är en kombination av merino och alpaca. 

 

Kombination 2)   På ett sockpar lyckades jag även virka in barnets initialer! En ruta mitt bak virkades med fasta maskor och två färger, jag bytte till en 3 mm virknål för dessa maskor. En kombination av tekniker alltså, smygmaskvirkning och flerfärgsvirkning.

Kombination 3)    I april hade jag äran att hålla en workshop om att virka rutor. När jag höll på med förberedelserna för den gjorde jag en upptäckt. Jag hade ritat diagram till tre olika rutor som deltagarna skulle få. När två av diagrammen hamnade bredvid varandra på ett papper såg jag likheten. De borde absolut ha varit kompatibla, så att man skulle kunna kombinera dem med varandra! Jag såg också att jag med lite ansträngning skulle kunna rita om den ena rutan så att de skulle passa ihop. Sagt och gjort. Det var min gamla Peo-ruta som fick bli lite större. Den andra rutan hade jag hittat på för att den skulle vara någorlunda enkel att virka, tillräckligt symmetrisk för att den ska gå att virka ur minnet, utan diagrammet framför ögonen.

Se bilderna från mars i år då jag provar mig fram och funderar på hur jag ska sätta ihop rutorna.

Nu blev det ju helt annorlunda än någon av de varianter jag testade. Så här ser det ut just nu. Varannan ruta är en Peo-ruta och varannan är den som jag lekt med i mars då jag förberedde workshopen.

Det här stycket är hopsytt och blockat nu. Vad det blir till slut återstår att se...

Så gjorde jag ännu varmare vantar

 

Att virka mönster med två färger i smygmaskvirkning betyder att man får lösa trådar på baksidan av arbetet. Detta eftersom smygmaskan inte virkas runt omkring förra varvets maska utan bara genom den, precis som en stickmaska. Precis som i stickning så bildas det flotteringar. När man å andra sidan virkar med fasta maskor kan man som bekant på ett smidigt sätt gömma den oanvända tråden inuti maskan.

De där lösa trådarna är besvärliga att få lagom. De drar gärna ihop virkningen. Inte bra.

Helt plötsligt fick jag för mig att göra ett försök där jag virkar luftmaskor på baksidan i stället för en sträckt tråd. Hm. För luftmaskorna kan jag kontrollera längden på.

Jag virkade de två färgerna var för sig: ett varv rött, sedan ett varv grått. Mönstret är rutigt 2x2 maskor. Så på varje rött varv gjorde jag två luftmaskor där det skulle vara grått och vice versa.

Här nedan syns både rätsidan och avigsidan. På avigan ligger luftmaskbågarna som ett extra foder inuti vanten.

Förra gången jag höll på med något liknande var 2018!

Man provar sig fram

Virkar rutor och testar olika mönster. Man får kisa lite för att se dem. Vet inte ännu riktigt vad jag ska göra av de här rutorna men har några idéer... Framtiden får utvisa!

Jag ser att den gröna färgen gör sig lite dåligt mot det grå. För liten kontrast. Behöver väl inte ta så mycket utav den då.

De andra funkar, tycker jag.

Och hur gick det med blomknopparna som jag upptäckte för en månad sedan, i mitten av februari? Så här såg de ut när de började slå ut. Såg faktiskt bäst ut just i det stadiet. Senare sträckte de ut sig och blev två långa, lite skräpiga stänglar med utblommade småblommor.

Och det kallställda rummet har jag öppnat igen och tagit i besittning!  Även om snödrivorna ligger höga utanför huset så börjar det ändå kännas som vår. Det är ju ljust på dagarna.

Rummet kallar jag för min virkateljé. (Funkar förstås även som övernattningsrum när vuxna barn kommer och hälsar på... )

Smygmaskvirkning, den bästa tekniken!

Mina smygmaskvirkningsprojekt:

De inkluderar allt möjligt, från...

enkla handledsvärmare...

...till...

mössor...

sockar...

... fuskpolo...

...halsdukar...

... babytröjor...

... och rätt så många vantar!

Jag har hållit på med det här i tio år nu, eller blir det tolv? Det började med att jag upptäckte att man kan virka en ribbmudd med smygmaskor och få den dubbelt så elastisk som den man brukar göra med fasta maskor. Sedan var jag fast. Varför använda den bästa virktekniken bara till mudden? Jag började virka hela mössor i smygmaskor. Hittade en grupp på ravelry och såg att det fanns andra som smygmaskvirkar! Men mest i andra länder. Här i Sverige anordnas då och då kurser som beskriver hur man smygmaskvirkar runt runt och gör (mest) vantar. Den tekniken är gammal och det finns sådana vantar på museer. Jag använder naturligtvis den tekniken också, kombinerar den med de andra sätten att använda smygmaskor.

Jag experimenterade. Några experiment ledde till en flätvirkningsteknik som har fått namnet kortvarvsflätor - short row cables. Här på ravelry finns mina mönster som beskriver den. (Där finns även några andra av mina mönster.).  De är skrivna på engelska, eftersom jag inte hade träffat några svenska smygmaskvirkare när jag skrev dem.

På ravelry har jag för närvarande 150 projekt där jag använt smygmaskvirkning på ett eller annat sätt. Mängden beror bara på att jag är så nördig och tvunget ska testa allt som går att testa... Kan man göra det här, kan man göra det där?  Kan man göra si, kan man göra så?

Även om man inte vill virka sockor eller stora grejer är smygmaskvirkning fenomenalt till muddar, halsringning, tröjkanter! Se tex vad Rachel Parmee har skrivit, hon jämför olika sätt att åstadkomma ribbvirkning, mycket intressant!

 

Nu har jag fått frågan om att hålla en workshop i smygmaskvirkning i samband med textilfesten i Skellefteå. Hur spännande känns inte det?! Det blir som en introduktion till tekniken.

Länk till textilfesten här.

Jag kommer även att hålla en workshop som handlar om hur man kan virka rutor och sätta ihop dem till olika mönster. Det har jag nyligen skrivit om här på bloggen (se här).

Kalla golv

I elbristens tider kan det bli lite kallt på golven! Ullsockar behövs!

Eller varför inte ett par ulltofflor? Dessa gjorde jag mönster till för ett och ett halvt år sedan. Jag har nu fått anledning att virka några par igen.

Här är mönstret på svenska.

Here is the English version.

Någon gång i höstas måste det ha varit det blev aktuellt att börja spara el. Priset skulle plötsligt gå upp och vi fick veta att det fanns risk för elbrist osv. Då stängde vi dörren till ett rum här i huset för att hålla det kallt. Det har sedan stått ouppvärmt hela vintern. Vi är ju bara två som bor i huset numera, barnen har flyttat hemifrån för mer än tio år sedan. Häromdagen gjorde jag en intressant upptäckt, som jag tror har med den sänkta temperaturen att göra. Det kan ju även ha att göra med att det dessutom varit mörkt i det kallställda rummet, som ju inte använts på ett antal månader. En taggig krukväxt som stått i den svala temperaturen har plötsligt skjutit upp två blomknoppar! Har ingen aning om hur de kommer att se ut, det blir spännande att se.

Virka rutor, nu igen?

Nya geometriska utmaningar.

 Jag har virkat rutor igen.

Har försökt göra det enkelt men ändå med kreativa möjligheter.

Idén är att det ska bli en helhet som är något mer än summan av delarna.

2020 höll jag på ganska länge och experimenterade med att virka rutor. Jag gjorde en ruta som jag kallade Pe-O, efter Per-Olof Enqvist. Jag virkade den först fram och tillbaka, sedan även i en runt-runt-version. Jag satte ihop rutorna till olika mönster och använde dem till kuddar. Alla dem har jag sålt eller gett bort, ingen finns kvar här hemma. (Men jag har ju mina bilder.)

Här och här finns bilder.

Då jag fått smak för rutvirkningen skapade jag denna ruta 2021, virkad i flerfärgsvirkning med stolpar. Skrivit om den flera gånger, se tex här.   24 rutor av den satte jag ihop till kompositionen som jag vill kalla Livsvägar:

Livsvägar. Vi ingår ju alla i den här komplicerade livsväven. Vi är alla beroende av varandra. Våra livsvägar är aldrig raka utan krokiga och korsar varandra ideligen. Man kan också se här att för de flesta av oss går livet bara runt i samma banor! Endast ett fåtal kommer någon vart här i världen - och även de hamnar ofta till slut tillbaka där de kom från...

Nu en nykomponerad ruta: är den för simpel?  Men det har blivit en kudde av den i alla fall, med två olika sidor. Har virkat med ullgarn, använt upp några gamla växtfärgade och svampfärgade garner som jag hade liggande.

Så till slut... Är jag tillbaka på "ruta ett"? Om man får vitsa lite.

Jag har alltså även börjat om med PeO-rutan...